8:10 Fruktbara framsteg
Gertruds forskningar bar frukt och så gjorde även samvaron med Sören. Hennes mage växte i takt med att rapporter och avhandlingsavsnitt staplades i högar på skrivbordet i den mysiga lärarbostaden. I samma takt växte arkivet i vinkällaren, där avdelningen för sherry och likörer fick ge vika för arkivmappar och volymer, med väl tilltagna accessionsutrymmen; Gertrud hade nämligen en plan, en radikal plan som gick ut på att skapa ett ordnat kyrkoarkiv.
Förvisso hade hon vid några tillfällen varit på ekonomisk-historiska institutionens kyrkoekonomiska seminarium i Umeå och presenterat avhandlingsavsnitt. Men varje gång hade hon kommit tillbaks så nedstämd och modstulen, att det hade tagit Sören och Allis och Korv-Olle, och även Andersson och hans hejdukar, en vecka att få henne på fötter igen.
Det hade i och för sig det goda med sig att hela bygden, oavsett gamla ingrodda konflikter och fördomar, kom att engagera sig i Gertruds forskningar. Nu hade även hon frikort på Korvtorget och kunde röra sig relativt fritt i Kyrkbyn. Hon blev till och med inbjuden till FSK, Forssa SkytteKlubb, och fick träna höjdargrenen armborstskytte. Om adelskap hade förekommit i Forssa hade hon blivit minst friherre. Men bågskytt vägde ändå tyngre.
– Det får vara nog nu, sa Allis vid en söndagsmiddag med dillkött i maktköket. Strunta i den här avhandlingen tills vidare. Vi har inte råd att mista dig så här. Ordna kyrkoarkivet och skriv ut dina rapporter om Forssa sockens verkliga kyrkoekonomiska historia, precis som det var. Det är därför du är här. Det här är uppdragsforskning och det är kyrkan, alltså Sören, som pröjsar. Sen kan du ta itu med stadsarkivet och kommunens verkliga historia. Vi vill ha dig här och i toppform. Förstår du att vi behöver dig och att vi älskar dig!
– Jo men doktorsavhandlingen, jag vill klara av den och få en doktorstitel, viskade Gertrud.
– Du kan få en doktorstitel av mig, försökte Sören.
– Det är inte samma sak förstår du väl, sa Allis och tittade så kärleksfullt på prosten, att sällskapet ägnade sig åt potatisen och kalvköttet en stund.
– Men ett forskningsinstitut, med elever och studenter och sommarkurser i skolan, föreslog Sören. Eller vad säger du Andersson, visst kan Forssa behöva lite forskare?
– Precis vad vi alltid har efterfrågat. Vi har en del hemligt material i bykistan och annat i Byhuset. Annat finns bevarat annars. Vi tittar på det och förvarar det, snygga kartor och teckningar och dokument med sigill, och somt har vi nytta av och somt begriper vi inte ett skvatt av. Här behövs sakkunskap, historisk sådan och forskningsinsatser. Vi har medel avsatt för sådant, ljög Andersson och gjorde vad han kunde för att inte skrapa med foten.
Eftersom han inte hade stövlarna på sig skulle raggsockornas skrapande ändå inte höras särskilt mycket, men Allis nickade instämmande till det hela och en slags borgfred tycktes infalla.
– Avhandlingen, sa Allis. Det fixar vi. Ta ut några avsnitt som tokprofessorn tycker om och gör en bok av det, när du är klar. Sen kommer vi dit när du disputerar och så får du din titel. Men den den verkliga forskningen gör du här och för oss. Och här är ingenting för stort eller för litet.
– Här är allt viktigt, sa Andersson. Vi i Kyrklandet lever historia och vi vill begripa vad vi gör. Du är viktig för oss. Du är vår chans, eller det här är vad vi har väntat på. Strunta i Umeå, satsa på Forssa och vi i Forssa och Kyrklandet satsar på dig!
Inför sådan massiv vältalighet och välvilja blev Gertrud hungrig igen och åt två portioner dillkött med potatis och rapade traditionsenligt, om än lite tårögd.
I uppståndelsen satte Sören en Bitburger i halsen och Korv-Olle och Andersson turades om att dunka honom i ryggen. Nånting stort hade hänt och ingen lade märke till det.