6:3 Allis for president

– Raggarna här i stan är konstiga, sa Sören och smuttade på en öl. I andra städer har dom rävsvansar eller ekorrsvansar eller nåt sånt på bilantennerna, men här har dom kulörta näsdukar, eller vad det är.
– Det är mina trosor, sa Allis.
– Jaha, sa Sören.

Dom satt i den stora soffan i det stora vardagsrummet, eller salen, och firade kväll. Allis blåste bubblor i sin Gin&Tonic och tittade på ett naturprogram om norra Australiens jättelika saltvattenskrokodiler, som kan vara väldigt farliga. Sören provsmakade två nya ölsorter från Kyrklandet och sköljde ned med jättegammal whiskey, som han hittat i källaren.

– Det är min fanclub, fortsatte Allis.
– Jaså, sa Sören.

Nu hade han bestämt sig: Forssa Veteöl var ingenting för Korvtorget, skummar alltför mycket för att drickas ur flaska. Men den var god och bra i stora glas, inte helt fel i andra sammanhang, konkluderade han.

– Dom vill att jag ska ställa upp i kommunvalet i höst.
– Jaha, sa Sören, är det därför dom har skrivit ”Allis for president” på bilarna? Lite korkat kanske. Du kan väl inte bli president.
– Nej, men kommunfullmäktiges eller kommunstyrelsens ordförande, eller nåt sånt kanske.

Sören tog sig an den andra provölen och hostade lätt. Det var Forssa Bitter.

– Det är ju StorGustav som är ordförande överallt. Ska du avsätta honom kanske?
– Kanske, det är demokrati och folket bestämmer, sa Allis och sög i sig lite nektar, just som en stor krokodil drog ned en åsna i vattnet.
– Jaha ja, sa Sören.

Forssas Bitter var en intressant öl, med mycket smak och styrka, men tveksam på Korvorget, tänkte Sören. Den fordrade en ordentlig klunk gammal whiskey.

– Jag får väl prata med honom, fortsatte Allis upprymd.
– Men KorvOlle då? undrade Sören. Han kanske vill bli kommunpamp och få bestämma lite och rensa upp efter farsan.
-Kanske inte, sa Allis. Han vill nog inte gå i farsans och farfars fotspår och inte rensa heller. Men jag ska höra med honom först. Han kanske vill vara med. Kan bli ekonomichef eller nåt. Han kan ju bygga och sälja och så.

Nu hade Sören bestämt sig igen, och kommit fram till att Forssa Bitter var en mycket god och intressant öl varsomhelst utom på Korvtorget. Nya planer började rinna upp i hans skalle: en engelsk lyxpub med kvalitetsöl för finsmakare i en bättre lokal, som han ägde.

Det blev tyst en stund medan Allis sög på sin drink och fascinerades av saltvattenkrokodilerna och Sören avslutade alen.

– Va, utropade Sören, var StorGustavs farsa också kommunpamp?

Nu hade två jättekrokodiler börjat att slåss om åsnan och Allis var fjättrad vid TV:n och bubblade frenetiskt i groggen.

– Jo, sa hon efter stund, Rödkallen.

Sören tog resolut Allis glas och gick ut i köket och fixade en ny grogg och en Bitburger till sig själv. När han kom tillbaks kunde man se jättekrokodilerna simma ut flera mil i havet.

– Berätta, sa Sören, det här var nytt och ingen har sagt nåt!
– Kalle Svensson, Rödkallen kallad, var Gustavs farsa och den som satte igång alltihopa med Övre och Nedre och kommun och allt möjligt en gång i tiden för länge sen. Han var väl nästan kommunist verkar det som och Gustav fick överta ämbetet helt enkelt och fortsätta med kommunaliserandet.
– Häpnadsväckande, mumlade Sören.

Snart nickade han till, förmodligen lite trött av all öl och whiskey och omvälvande nyheter. När krokodilerna simmat bort och trailern för kommande ruskigheter tog slut, knuffade den presumtiva pampen omkull Sören och lade sig bredvid sin älskade prost i den stora skinnsoffan.

– – –

När Sören kvicknade till nästa dag började han inse vidden av att Allis kunde bli kommunpamp och att han själv inte ens nämnts i sammanhanget. Att hon var självskriven favorit bland ungdomarna var uppenbart, men hur var det med bönderna, hans folk, och kvinnorna och vanligt folk på stan?

Det krävdes en opinionsmätning och Sören bestämde sig för att gå vetenskapligt tillväga. Han skulle neutralt förfråga sig hos de medborgare, som han slumpmässigt mötte under en eftermiddagspromenad. Resultatet skulle utvärderas statistiskt och objektivt.

De första informanterna som han stötte på, på Första Byvägen, råkade vara Andersson och hans kumpan i byrådet, Stenström.

– Jodå, Allis blir nog bra, sa Andersson. En redig och handlingskraftig kvinna, och så är hon ju din fru och ni verkar komma bra överens. Så det blir nog bra med Allis i kommunstyrelsen, jodå.

Andersson var känd för att vara lite diplomatisk av sig, så Sören vände sig till Stenström för att klura ut om Kyrklandet kanske kunde tänka sig någon annan kandidat.

– Allis blir bra, ett bra fruntimmer med skinn på näsan och snygg är hon också. Jag tänkte nästan säga att vem som helst blir bättre än den där idioten vi har nu, men så menar jag ju inte. Men Allis blir hur som helst, hur mycket bättre som helst, och vi vill gärna ha prästens kvinna på chefsstolen, så det så. Oroa sig inte pastorn, vi röstar på Allis, så det så.

Det var i alla fall klara besked och på väg ut från byn stötte Sören på två bonnkvinnor, som tydligen var på väg till kyrkan med skaffning.

– Det är Allis vi vill ha, sa den ena. Det blir inte tal om något annat, ett rekorderligt fruntimmer som vet var skåpet ska stå, om pastorn ursäktar. Och dansa kan hon.

Den andra bonnmoran instämde och la till att det inte kommer på tal att någon annan än prostens fru ska ha jobbet och att det inte finns någon annan, var sig man eller kvinna, som kunde mäta sig med henne i något avseende.

Sören drog slutsatsen att Kyrklandet som helhet höll på Allis som kommunordförande och att andra alternativ inte var aktuella. Han promenerade vidare till kyrkan, där han hoppades stöta samman med Annbritt, hans adept och kanske några av hans flickor i kyrkokören. Han hörde direkt att dom var där allesammans och övade på ett musikstycke, men han stannade redan vid de bakre bänkraderna när han hörde vad dom sjöng. Det var Annbritt som dirigerade kyrkokören i något som lät som en klatschig amerikansk slagdänga, med omkvädet ”Allis for president”. Det var tydligt att man övade på en kampanjsång för Allis och han drog sig diskret ut på kyrkbacken, aningen nedslagen.

Där stötte han på Axelson, som krattade kyrkgången. Han hade anställt slashasen och stadens fyllo som kyrkvaktmästare, för att ge honom en andra chans i livet.

– Absolut Allis, sa Axelson, inte fråga om annat, bästa kvinnan i stan, men det vet väl pastorn bäst kantänka. Men nog hade det varit lämpligt och passande med pastorn som kommunstyrelsens ordförande och chef även över de jordiska tingen, kan man tycka. Men det blir så bra med Allis också, det är ju nästan samma sak. Absolut Allis, sa kyrkvaktmästaren och krattade och smålog.

Sören tyckte att Axelson log lite illfundigt, men så var Axelson en underlig typ, som man aldrig blev klok på. Men det var fint sagt.

Sören fortsatte sin exkursion mot staden, sedan han dragit slutsatsen att Allis hade ett massivt stöd i både Kyrklandet och hans egen kyrka.

Första djupintervjun gällde Elsa i sjukstugan. Hon var ju vänskaplig med StorGustav och hade nog lite egna perspektiv på Allis kandidatur, tänkte han.

– Jo, men Allis röstar jag på, vi kommer bra överens och hon kommer att stötta mina verksamheter. Nej, Allis blir bäst för oss alla, det tror jag det. Hälsa henne förresten.

Så där fortsatte det på några andra näringsställen, som han slumpvis ramlade in på. Även Garagegrabbarna var Allis-fans och såg lite generade ut, när dom ställde sig i vägen för honom i verkstadsporten. Sören började tröttna på sin undersökning och misstänkte att resultatet berodde på ett snett statistiskt urval. Och till Korvtorget var det ju ingen idé att gå när det gällde objektiv opinionsmätning. På återvägen stötte han på ett prydligt herrskap, som han inte sett i kyrkan och som såg lite högborgerliga ut. Sören inledde med att presentera sig och påpeka att han inte kunde minnas sig ha sett dom i kyrkan, men att han kanske misstog sig.

– Ja, jag har ju golfen på söndagarna, så vi har fått lov att offra prostens predikningar. Dom ska vara originella och stimulerande, efter vad vi har hört och vi beklagar att vi inte har kunnat delta i sammankomsterna, men får vi chansen så ska han nog se oss i vår fina kyrka, som prosten så förtjänstfullt har snyggat till med högtalare och allting och orgelspelet och musiken är berömd i hela stan, sa mannen vältaligt.
– Man kan möta Kristus även på golfbanan, intygade den smickrade Sören. Och även en golfklubb kan vara en nog så god kristlig församling. Men hur ställer ni er i kandidaturfrågan i kommunalvalet?
– Jo, det blir Allis, sa damen, det är klart att vi röstar på en kvinna som ordförande. Hon lär ju vara bra och så är hon själva prostinnan, så det är klart att vi håller på Allis, eller hur Herman?
– Jo, absolut röstar vi på Allis. Det måste bli ett slut på det här rödkalleregementet som alltför länge har förgiftat vår fina stad. Allis blir bra.
– Och i år ska vi rösta! ropade den fina damen när de skiljdes åt.

Det var med tunga steg Sören vände hemåt och nånstans gnagde en växande insikt att hans sonderingar om egen kandidatur varit förfelad. Om det var en guds uppenbarelse eller bara en snilleblixt, hur som helst insåg han att hans förfrågningar hade stärkt Allis popularitet, att man uppfattade hans baksluga sonderingar som en förfinad kampanj för Allis. Så till den milda grad att röstskolkande antidemokrater nu tänkte lägga golfklubbor och bridgekort åt sidan och rösta på Allis.

Bit för bit blev han uppfylld av den helige ande, och han insåg det verkliga värdet av sin promenad, den kristliga gärning som låg fördold i hans illsluga uppsåt och att han var i grunden god. Att han praktiskt taget hade företagit en pilgrimsfärd, låt vara i det lilla, för den goda sakens skull. Hans steg blev lätta och han skyndade sig hem för att berätta den glada nyheten och nästan sprang den sista biten på uppfarten mot prästgården, som vilade i eftermiddagssolens varma strålar. Han slet upp dörren och rusade in.

– Du ska bli kommunordförande! Saken är klar! Alla vill ha dig!

Han fick inget svar, men hörde ett mummel från köket och rusade in och ropade ut den glada nyheten och kom av sig.

I köket satt StorGustav och Allis och drack öl och pokulerade.

– Om du menar mig, så har du fel, sa StorGustav. Jag är redan ordförande för allting. Menar du Allis, så har du rätt. Hon ska efterträda mig.

I Sörens sinne snurrade några tankar om demokratisk parlamentarism och folkvilja, men han fann sig och tog fram en öl ur kylen, skålade och slog sig ned och berättade om sin framgångsrika promenad. Allis blev rörd och pussades. Sören kunde inte hålla sig, utan började sjunga sången han hört i kyrkan, och efter bara några öl skrålade gänget för full hals ”Allis for president”.