7:1 Gamla hus

Det här att Sören övertog Stadshuset var bara en kärlekshandling. Eftersom det var hans bolag, Forssa Kyrka AB och Forssa Entrepenad AB, som finansierade husets renovering och den omfattande relaxavdelningen på bottenplanet, blev det enklast för kommunen att han stod som ägare av byggnaden, eftersom kyrkan i alla fall ägde tomten och kommunen inte kunde redovisa alla förbättringar i en skattefinansierad budget, särskilt som skatteintäkterna var i ett trängt läge efter StorGustavs budgetöverdåd.

När det sedan uppdagades att kyrkan, det vill säga Sören, även ägde tomten Storgatan 36, alltså Elsas privatsjukhus, blev han inte förvånad. Han misstänkte att det kunde gälla fler fastigheter längs Storgatan och att det förekommet viss ekonomisk aktivitet från tidigare kyrkoherdars sida.

Hans intresse hade emellertid mycket vidare vyer, nämligen landsorten. Tillsammans med Korv-Olle började han intressera sig för de ödegårdar, som det fanns gott om, både norr och söder om älven. Deras affärsidé var att köpa upp rucklen billigt, restaurera rimligt och locka in välbeställda europeer, som behövde lite natur och livsrum, främst schweizare, holländare och tyskar. Det skulle gynna alla, och vara en verklig winwinaffär, även för landsbygden.

När han råkade presentera projektet för Andersson ångrade han sig. Andersson hummade och skruvade på stövlarna och mumlade att dom där fastigheterna hade kyrkbönderna inget att göra med, det var kyrkans sak och kanske att Björnberget och kommunen var involverade, men byn hade dom, alltså ödegårdarna, inte något att göra med och byn gav i princip fan i det hela, och det kunde han, alltså Sören, även göra om han det ville.

– Men det är väl kyrkans mark och prosten står det fritt att göra vad han funne för gott och lägge vi oss inte däri, konkluderade Andersson och tittade upp mot de fåtaliga moln som svävade över Kyrklandets himmel.
– Är det nån jag ska stämma av med, innan vi sätter igång, sa Sören ynkligt.
– Det är väl kommunen och eventuella ägare av kåkarna och kanske Axelson kan veta något, men se det där gör vi oss inte besvär med, så det så och så får det vara med den saken.
– Tack, Andersson, dina råd är alltid så kloka och välkomna, sa Sören och göt lite olja över situationen.

Sören drog slutsatsen att det var fritt fram att härja på med husköp och import av utlänningar till ödegårdarna, som alltså befann sig utanför kyrkbyn, på den västra sidan av Kyrklandet och i utkanterna av Nedre, där ingen ville bo. Några kåkar fanns lite till öster om Korvtorget och där ville heller ingen heller bo, utom några förvildade ungdomar.

Sedan han konfererat med Korv-Olle och Allis och fått grönt ljus även där, knallade han ut till Björnbergets gods och frågade inspektor Löfgreen om saken, som hänvisade till Axelson, som var insatt i såna saker.

– Det där är Axelsons grej, inget som vi på godset håller på med. Vi tar bara hand om intäkterna, när det finns några, och dom där jävla ödegårdarna skiter vi i, förklarade han.

Men Sören envisades med att få reda på de förra ägarna till kåkarna, oavsett vem som ägde marken. Han ville inte ha några efterkrav och stämningar, när dom lukrativa europeerna blivit installerade; en räv bakom vardera örat hade han, som sagt.

Axelson var på plats i kyrkan och putsade kyrksilvret, när Sören sladdade in på sin gamla Monark. Jodå, Axelson visste besked.

– Dom lämnade allt till mig när dom stack, allteftersom, så att det inte skulle bli några efterräkningar. Nycklar och alltihopa. Jodå, jag har pappren i säkert förvar, vad nu det ska vara bra för. Kan komma över med dom i eftermiddag, till prosten om han bjuder och är gentil och det ska vi ordna, säkert som ett amen i kyrkan.

Över några Bitburger och överblivna kyrklandsöl, samt en flaska vitvin och lite ovanlig korv fick Sören bit för bit, eller snarare öl för öl, hela historien sig till livs, om hur folk fått rätt att bebygga kyrkans mark och betala för markhyra, hur Björnberget hjälpt till med timmer och plank och ritningar, och hur det gick bra för inbyggarna och hur det gick dåligt och hur dom, eller snarare deras barn eller barnbarn, gav fan i alltihopa och flyttade till stan och övergav fädernas hopp och strävan.

– Här på Kyrklandet äger kyrkan marken, men kåkarna vete fan vem som äger, kanske Björnberget, kanske dom avflyttade och deras släktingar.
– Men, fortsatte Axelson, spelar roll? Rucklen mår bäst av att förfalla. Ingen kommer att sakna dom och kyrkbönderna vill inte veta av dom.

Sören såg sig nödsakad att förklara ödehusprojektet i stora drag och vilken betydelse det skulle ha för bygden och Axelson tände på alla cylindrarna och såg stint på den tomma vinflaskan. Sedan Sören åtgärdat saken vände sig steken och dryckesbröderna blev kompanjoner.

– I så fall har du kardan, sa Axelson och sträckte fram densamma, så att tomflaskorna klirrade. Här har du papiren, med adresser och datum och allt, det är bara pröjsa och köpa. Men gå inte över 100.000 och inte under 50.000, börja med 40 och sluta vid 65; för lite skiter dom i det och för mycket börjar dom misstänka att skiten är värd nånting. Det här är känsligare än man kan tro vid första åtanken. Gårdarna är väl värda kanske 25.000 och det är kanske bäst att börja vid 20 och sätta stopp innan dom börjar tro att skithusen är värda guld.
– Hm, sa Sören. Knepigt.
– Jag kan köpa kåkarna åt dig, om du vill prosten. Du har hjälpt mig och nu kan det vara min tur. Jag har ju handlingarna och känner gårdarna och kan prata omkull en död oxe.
– Men det ska gå rätt till, sa Sören och hämtade fram en kall flaska Chardonnay, som han hade tänkt ha till kulturprogrammet på TV2, men den fick offras för affärerna och situationens allvar.
– Jag vill att alla ska vara nöjda och inte ha några efterslängar, när dom fattar att deras gamla övergivna skithus drar in guld.
– Självklart, absolut, inget tvivel om den saken, så ska det gå till, men jag måste ha prostens namnteckning på kontrakten, annars gäller dom inte, och vi får nog sätta upp skrivelserna tillsammans.

Det blev ett rätt inspirerat författande vid köksbordet, som successivt avtog fram emot kvällningen. När Allis, glad i hatten, strosade in i köket och blev varse den udda kombination som slumrade över pappershögar och vinglas, smög hon in i bubbelbadet och övervägde saker.

Redan nästa eftermiddag skrev Sören ihop köpehandlingar och kontrakt, samt ett avtal med Axelsons uppdrag. Det är märkligt, som två tankar och en handling, eller hur man ska uttrycka det, men när Axelson kom till Prästgården på aftonen, hade han likalydande handlingar med sig. Där, i salongen, i den stunden, tisdagen den 9 oktober, blev Sören och Axelson bröder och själsfränder, och det var precis vad dom behövde. Inte arbetsgivare och arbetare, inte hög och låg, utan bröder i anden, vänner.

Stunden i åminnelse bjöd Sören på kaffe och jättegammal whiskey och berättade om den oändliga vinkällaren – så stort var hans förtroende för den nyvunne vännen, om vilken han visste intet. Axelson avslöjade i gengäld att han faktiskt bodde på Björnbergets gods och inte var utesovare. Båda kom fram till att dom gillade vin bättre än whiskey, och att irländsk whiskey var trevligare än rökt skotsk.

Hade det inte varit för att Allis kommit hem så tidigt denna tisdag, hade de nyfunna vännerna säkert blivit blodsbröder och inventerat vinkällarens utbud av favoriserade drycker. Nu tävlade de i att redovisa för kommunstyrelsens Allis om planerna för Kyrklandets ödehus och köpehandlingarnas finurliga formuleringar och hur bra det skulle bli.

Allis började bli orolig för att missa tredje avsnittet om de nordaustraliska jättekrokodilerna, och sa att det verkade jättebra och att handlingarna var jätteOK och att det fanns hämtmat i köket om nån var intresserad, och slog på TV:n.

Axelson gick till sitt för att sätta ödehusprojektet i verket och Sören blandade en TomCollins till Allis och satte sig i jättesoffan och drack vin, mumsandes jätteräkor och tänkte på Axelson.