7:2 Sören och Anette

Sören fick vissa problem med ödehusen i Nedre.

De fem kåkarna, vackert belägna i skogskanten; lagom avskilda, men ändå nära bebyggelsen och en kvarts promenad till centrum, alltså Storgatan, bedömde han och Olle som attraktiva objekt för tyskar. Husen var visserligen förfallna, men inte oreparerbara och rätt fina på håll.

Men här blev ägofrågan problematisk, ty här fanns ingen Axelson med papper och ritningar och beredvillighet att bistå med råd och dåd. Sören uppsökte Stadshuset, och trots att han numer ägde det, och Allis var chef över det, fick han inte någon klarhet i fråga om ägare, som kunde vara villiga att sälja sina övergivna ruckel till honom; kommunens arkiv var visserligen omfattande, men oöverskådligt och fastighetsregistret hade stora luckor, i den mån det ens var ett register.

Sören blev lite ställd och såg de lukrativa nedrevillorna gå åt skogen, men han tänkte inte köpa ett nederlag så lätt; han cyklade till Stortorget och stegade in på advokatbyrån WW&W. Där vilade en stilla lunchfrid bakom de bastanta ekdörrarna, som redan i sig var en förolämpning mot allting.

Sedan han tagit sig upp för de sju trappstegen i slipad granit och tagit sig igenom dubbeldörrarna med slipade glasrutor, fann han sig stå inför en hög disk med svart blankslipad marmorskiva i brösthöjd, och nyste till av dammet, som svävade i lokalen. Nedanför de höga spröjsade fönstren stod två obefolkade skrivbord. Från ett av rummen till vänster om lokalen hördes blippandet från en mobiltelefon eller möjligen en kulspetspenna.

Vad övrigt var, var tystnad.

Rätt skönt tyckte Sören, som kontrast mot larmet i Stadshuset.

Nysningen hade tydligen effekt och Sören kom av sig i sitt ”tjoho”. In trädde en vacker kvinna i 20-årsåldern, med korpsvart hår och lång lugg och ett öppet leende, och framför allt rund byst och dito former. Sören kände att han hade ett uppdrag och att det var möjligt att genomföra.

– Hej, sa han, jag är kyrkoherde och en kyrkans man, som vill ha lite upplysningar.
– Jaha, sa kvinnan. Och vem är du och vad har du här att göra?
– Sören, sa Sören och sträckte fram handen och flinade fånigt.
– Anette, sa damen och tittade på handen.
– Jag undrar om ni har uppgifter, eller dokument och handlingar om ägarna till dom övergivna gårdarna i skogskanten i Nedre och vilka som ägor dom och hur man kan få tag på dom om man vill köpa dom. Kåkarna alltså. Billigt.
– Antagligen, sa Anette och log brett och förföriskt. Vi har en hel massa dokument och handlingar här. Några speciella som du är intresserad av?
– Gamla hus, sa Sören och lutade sig onödigt över disken.
– Lemigitation tack, sa Anette och log förtjust.

Sören visade upp körkortet och Anette gjorde en anteckning nånstans under disken.

– Följ med här, sa hon och strosade in mot ett rum till vänster om den höga disken.

Sören följde förtrollad de ormande rörelserna, och befann sig snart i ännu ett oöverskådligt arkivrum. Han kände att han var tillbaks på ruta ett och tog ett initiativ och lärde känna Anette. Dom blev vänner och kom ut med två arkivmappar och slog sig ned vid ett av de övergivna skrivborden. Där satt dom och kollade gamla dokument och vänslades, när Jacob Wilkins kom in, efter ännu en lång lunch.

– Vafan håller ni på med, va, sa han.

Jacob var den senaste arvtagaren av WW&W, och väntade bara på att ta över efter &W.

– Vi sitter och kollar gamla fastigheter och sånt som prästen vill se, sa Anette.
– Prästen, sa Jacob.
– Sören, kyrkoherde och prost, kollar gamla saker bara, sa Sören. Bara kollar, alltså.
– Cool, sa Anette och fnittrade.
– Vafan, sa Jacob så att dammet yrde i det sneda eftermiddagsljuset, jag sa att du skulle visa papperen, inte att du skulle visa pattarna, vafan.

Anette och Sören justerade sina egna och varandras klädsel och Anette fnittrade och Sören reste sig upp och tog till orda så att dammet yrde lite mer och nös lite charmigt.

Anette blev kär igen.

– Å yrkets vägnar och dragande kall, har jag måst ta itu med diverse saker, sa Sören och nu använde han predikorösten och sökte efter gammaltestamentliga formuleringar, men kom av sig, när han såg den leende Anette, som förde tankarna till andra ställen i gamla testamentet.
– Det har kommit till min och kommunens kännedom, fortsatte han i modern högprosa, att det förekommit oegentligheter, som det åligger Kyrkan att beakta.
– Vafan, sa Jacob, dra du åt …
– Onekligen icke, ligger mig inte före, sa Sören, och nu började han bolstra upp sig. Dessa eventuella oegentligheter, eller egentligheter, ska jag utreda och klarlägga, samt ta till mitt hjärta. Och detsamma gäller din assistent Anette, förklarade Sören och såg rätt viktig ut.
– Min fästmö, sa Jacob.
– Det är ingen ursäkt, deklarerade Sören. Saken ska tas i beaktande!

Anette älskade nu Sören och hade roligt, kanske för första gången i sitt liv i Norrland.

– Jag ska gå i frid och bevara detta i mitt minne, bara du kan ge mig vidimerade kopior på de ålderdomliga akter jag behöver för en rättfärdig hädanfärd till kyrkans arkivmappar, av de handlingar som rör fastigheter, som inte är grundade på vissna förhoppningar eller lösan sand, sa Sören, när han återfått sin bibliska orientering.
– Men vafan Anette, ge han kartongerna bara, farsan har sagt att han ska ha vad han ska ha och så, och så …

Det var så att Ruben Wilkins förklarat för sonen och efterträdaren Jacob W, att prosten skulle få det material han frågade efter, utan mankemang, och ingenting utöver vad han frågade efter och att man, från byråns sida, skulle uppvisa maximal service och tillmötesgående, inom rimliga gränser, så att kommunstyrelsens chef inte skulle börja rota i gamla kontrakt. ”Passa dig för Allis”, hade han sagt. ”Och prosten är ihop mena, men honom hanterar vi.”

– Tack i Absalom, sa Sören när han stod på andra sidan av den tunga marmordisken. Jag kan behöva en viss assistans för att tolka dessa juridiska fastighetsaffärers dokument, och jag vill låna Anette för detta ändamål. Hon kommer ett bli rikligt belönad för detta krävande arbete och WW&W&W, eller ska jag säga W, kommer att rikligt belönas och berömmas, evigt i åminnelse och tacksamhet, med alla referenser och rekommendationer som kan behövas, utan åthävor och förhävelse, men med all den kärlek som en kristlig församling kan erbjuda för den ångerfulle syndare som ser sig i trynet, som Moses sa till effeerna.
– Vafan,va sa Jacob och sen insåg han, att han återigen förlorat sin blivande fru och att han givit prosten vad han frågat efter, och att han hade ett avancemang att förutse. Han såg ljust på framtiden och att han som &WW kunde avveckla kontoret i Övrenedre och flytta verksamheten till Stockholm.

Sören och Anette fikade på Bästa Coffehuset och kikade på arkivdokumenten och varandra och hade kul. Och roligare skulle det bli, när Sören insåg vidden av sina kap.

– Det här får du lägga i kyrkoarkivet, sa Allis. Det kan vi inte ha hos oss.
– Kyrkarkivet? frågade Sören. Det är ju för fan hela utredningen om alla fastighetsaffärer, som förekommit med advokatbyrån, banken, och kyrkan och kommunen. Allt finns ju här, allt det där du frågade efter. Det har Anette och jag tagit fram. Det finns här!
– Just därför, sa Allis, just därför får det inte finnas i Stadshuset. Ingen får veta att det finns. Din jävla idiot! Du har sabbat mitt förhandlingsläge ju.

Allis var upprörd och drack stora klunkar ur gingroggen och stampade med en fot i golvet. Sören kände igen beteendet och kände sig upprymd.

– OK, kyrkarkivet. Och jag behöver Anette för det juridiska. Anställ henne som stadsjurist, annars gör jag det. Hon kommer att behövas och hon vill bli behövd. Jag behöver henne i den omfattande utredning som kommer att instigeras rätt omedelbart, för att inte säga just nu.

Allis teg och bubblade i groggen och stampade.

– Jag tänker anställa henne som kyrkans jurist och bolagssekreterare förresten, sa Sören och skramlade med tomma vinflaskor.
– OK, sa Allis. Kyrkan är OK, men dra inte in henne i Prästgården.
– Men va fan hon är ju skitsnygg ju, och skärpt och utbildad, nästan jurkand, och det är sånt folk vi behöver, sansa dig och tänk, sa Sören med den skärpa som var hans egen.
– Håll käften, sa Allis med den skärpa som var hennes egen.

Sören hämtade in två kylda vinare, en Alsace och en Rioja, samt några Bitburger, en maxiflaska med Grape Tonic Water och en oöppnad Beafeater, även om han visste att det skulle vara Gordons Dry, och gjorde sig beredd för en nattlig förhandling.

Allis förekom honom.

– OK, sa hon. Anette kan behövas även för mig, förutom att hon kan behöva dig för sig själv, och jag anställer henne som stadsjurist, för vi har ingen aning om nånting på kontoret. Hon kan bli notarie i fullmäktige. Du får fixa resten och se till att hon trivs. Jag vill ha vin i kväll, bra vin.

Det blev en fin kväll i Prästgården och planer smiddes och mejslades ut, och det var tur för alla och envar att inget, eller i alla fall obetydligt, mindes när morgonen randades och Allis och Sören slumrade på varandra.