StorGustav enrolleras
Dagen därpå, när Sören och Annbritt satt och halvlåg och övade på orgeln och varandra, firandes att orgeln var räddad i kyrkans famn, kom StorGustav på ovälkommet besök, maktbesök.
– Det här med B som i Bach och
Beethoven var ju bra och musik som är godkänd av arbetarkommunen
och en uråldrig socialdemokratisk tradition, deklarerade han med en
stämma, som faktiskt gjorde sig bra i kyrkorummet. Men du ska inte
missbruka vårt förtroende och spela vissa andra B-musiker, som
Brahms, Britten och Bruckner eller Berlins filharmoniker.
– Då
protesterar vi utanför med stora plakat, sa han och smålog.
–
Nej Brahms, det ger vi fan i. Men hörru du, sa Sören, tänk om vi
skulle spela lite Rolling Stones. Men det ska inte vara så sakralt.
Tänk dig Paint it Black, men vi ändrar till Paint it Red. Och
“You can’t always get what you want, but you always get what you
need”, verkligen socialdemokratisk i sitt budskap. Det
finns fler starka Stoneslåtar, även med munspel.
StorGustav gillade Sören mer och mer för varje stund, man såg det.
– Jag gillar dig, sa Gustav och var på
väg att slå Sören på axeln, men Sören backade och undkom.
–
Jag gillar dig också, sa Sören, och jag gillar även din dotter
Annie.
– Hon gillar dig också, sa han, men jag tycker inte att ni
är ett lämpligt parti.
– Nej, sa Sören, det bestämmer ju du.
Det är du som bestämmer vad din dotter ska göra och med vem hon
ska leva.
Här var Sören lite lurig och provokativ, och Gustav gick i fällan.
– Det gör jag, sa StorGustav. Det är
en gammal socialdemokratisk tradition, att man bestämmer över sin
dotter, och den finns det ingen anledning att ändra, eller ens
rucka, på.
– Ja, sa Sören, jag önskar att jag var din son.
Gustav tittade på honom länge. Ingen fick fram ett ord.
– Nå, det här med Stones, sa han, det
är OK, och det blir nog inte så sakralt.
– Vi måste ha en låt
med Procul Harum, sa Sören, A Whiter Shade of Pale. Det är inte
bara jag som ska spela. Men vi måste ha någon som kan sjunga. Kan
du sjunga?
– Ja, sa Gustav, jag var sångare i bandet PopLets. Det
var lite före Procul, och min röst var ganska ljus då, men nu kan
jag nog matcha Procul, särskilt om jag får en Bitburger före
sjungandet. Kall, men inte för kall, om du förstår vad jag menar.
– PopLets var ett jävla dumt namn, fortsatte han. Hade vi hittat
på ett bättre namn hade vi nog kunnat vara kvar lite längre. När
vi föll på listorna och publiken svek, satsade jag på politiken
istället. Man uppskattade min starka och höga stämma i såväl
Arbetets söner som Internationalen, och jag fick även vara med på
partikongresser. Och på den vägen är det, sa Gustav.
– Kan du
sjunga A Whiter Shade of Pale, med organisten Annbritt? undrade
Sören.
– Jaa, sa han, det kan jag göra. Jag låter lite hesare
nu än jag gjorde förr, men jag tar hela tonskalan. Och Annbritt och
jag, vi känner varandra väl, sen en lång tid tillbaks. Vi var
vänner, en gång i tiden. Nära vänner. Och vi spelade och sjöng
mycket tillsammans.
– Å fan, sa Sören, och här kommer jag och
flyttar in, och tror att jag ska förstå nånting och begripa
nånting, och jag begriper absolut ingenting.
– Det var nog
dagens sanning, sa Gustav.
– Dagsens, sa Sören, det heter dagsens
sanning.
– Det skiter väl jag i, om det är dagens sanning eller
dagsens sanning. Det är sanningen som gäller.
– Men kan du göra
det då, i kyrkan? Så ska jag hålla en bra predikan.
– Jaha, sa
han, och vad ska den handla om?
– Den ska handla om sanningen. Att
sanningen finns hela tiden, men man vet inte var den finns. Och man
ska inte upphöra att söka sanningen, även om sanningen är väldigt
obekväm och till din egen nackdel.
– Det där låter fint, sa
han, men jag tycker du ska ta det kristna kärleksbudskapet. Att
kärleken finns överallt och hela tiden, och man söker den och man
finner den, och man förlorar den och sen är allting åt helvete.
Han blev tyst. Sören bröt tystnaden.
– Är det Annbritt du tänker på? sa han.
– Det är inte specifikt henne, det kan vara vem som helst.
– Men det är Annbritt, sa Sören.
– Ja, det kan väl så vara.
– Du älskar henne.
– Nu älskar jag min fru, och mina barn.
– Ja, det är ju dina grabbar som ska spela i kyrkan, trummor och bas. Och så har vi ju enrollerat din dotter, som vokalist i A Whiter Shade of Pale. Hoppas du inte har något emot det, att sjunga tillsammans med din vackra dotter.
Han mörknade och ljusnade. Det gick så fort.
-Inte alls, hon har ärvt sin klara stämma av mig. Hon kan ta de höga partierna, så tar jag mellanregistret och de lägre partierna, samt den dynamiska hesheten. Hon kan även ligga i bakgrunden och komplettera mig. Det blir i själva verket jävligt bra. Genialt, min käre pastor. Och så får jag träffa min dotter igen, det ser jag fram emot.