Gymnastik och hemlöshet
Även i fråga undervisningen i gymnastik och idrott fick Allis stryka på foten inför de manliga strukturerna.
– Jag tycker vi kunde ha dans med hångel i ett klassrum, som
vi gör om till gymnastiksal, eller hur? Bugg och disko och jazzdans, det är jag
rätt bra på. Och diskokula.
– Nej Allis, det går inte alls. Det här är ju minderåriga barn, som inte är
mogna eller ens intresserade av dans och hångel. Dessutom kan vi bli åtalade
för förvillelse av ungdomen eller otukt av deras föräldrar och skolnämnden och
allt möjligt.
– Vad tycker du att gymnastik och idrott ska handla om då? Längdhopp och
brännboll kanske?
– Det blir bågskytte och närstrid, sa Sören. Och det blir i första klassrummet.
Bågskyttet måste ske inomhus, så att dom inte skjuter ihjäl några oskyldiga
blåmesar eller ekorrar eller personer som bara trampar in på skolgården. Det
har Andersson bestämt.
– Va! sa Allis. Det verkar ju kul ju. Är det både för killar och tjejer? Då
vill jag vara med.
– Sorry, sa Sören, det är bara för skolans betalande elever, som komplement
till stillasittandet i klassrummen. Vi ska ha undervisning för andra klasser
samtidigt.
Det var mycket som var bestämt utan att Allis var införstådd eller ens tillfrågad, trots att det var hennes kreativa undervisning i samhällskunskap och biologi som bäddade för friskolans exempellösa framgångar och lika exempellösa inkomster. Hon blev lite ledsen, men det märkte inte Sören. Han hade blivit girig och högfärdig.
Det här med bågskytte och närstrid var dock inte hans idé. Det var ovannämnde Andersson, storbonde och byäldste i Kyrklandets bondegille, som hade ett erbjudande som Sören inte kunde tacka nej till. Nämligen att han, Andersson, skulle stå för lärare och kursplaner medan Sören skulle stå för materialkostnader. På köpet skulle han, Sören, få lika gratis lärare i trä- och metallslöjd.
Sören tänkte på sin tid som överlevnadsjägare med pil och båge och gillade tilltaget. Även närstrid kunde han känna igen sig i lite grann. Han informerade förstås Andersson om sina färdigheter, men denne påpekade att det handlade om långbågar som man sköt vildsvin och varg med. Han sa inget om människor, men det låg i farans riktning. Sören reflekterade över sin lilla kortbåge och den kanin han lyckats fälla, och avstod från att fördjupa sig i ämnet.
Gymnastiklektionerna hölls efter de teoretiska lektionerna och blev uppskattade och poppis, nästan som de teoretiska. Till populariteten bidrog att det var två av Kyrklandets unga Nordjägare, Eskil och Åsa, som höll i undervisningen. Allis och Sören fick nöja sig med att avundsjuka kika in i klassrum 1, där stridshandlingarna böljade fram och åter. I den gamla slöjdsalen längst ned i korridoren, arbetade icke stridande elever med tillverkning av pilbågar i träslöjden och slangbellor i metallslöjden. Slöjden var väl ingen höjdare, men barnen såg fram emot att få sina egna vapen.
Den här nya utvecklingen med gymnastik och idrott sågs inte med blida ögon av StorGustav och skolnämnden. Det var inte innehållet som störde Gustav, han hade gärna haft skytte och slagsmål även på schemat när han var ung. Det var Kyrklandets inblandning i friskolans kursplaner och lärarkår som oroade. I kommunhuset bestämde man att hålla inne med anslagen tills vidare.
– Dom där jävla storbonnjävlarna ska inte ha nåt av arbetarnas skattepengar, fastslog Gustav vältaligt i skolnämnden.
Å andra sidan var Kyrklandets bönder i allmänhet och Andersson i synnerhet mycket nöjda med utvecklingen av Forssa friskola. Konfiskeringen och nedläggningen av deras gamla fina och väl fungerande byskola hade varit ett sorgeämne i tio år, men med Sören och Allis föll en sten från deras bröst eller axlar och man hoppades att fler gamla stenar kunde falla.
Plötsligt blev Allis och Sören hemlösa när skolbyggnaden åter blev skola. De hade väl inte så mycket emot att flytta ut från skolan, eftersom dörrsmällandet hade avtagit sedan dom funnit varandra, i och utanför sovsäckar och skolsalar, och inte behövde gräla och leva fan med inredningen. På så sätt hade norrlandsflytten fyllt sin funktion. Å andra sidan tyckte dom sig ha rotat sig, så att flytta från Övrenedre stod inte på agendan. Men bostadsfrågan var ett oväntat problem, som pockade på sin lösning i den kalla senvintern i ett kylslaget och snörikt Norrland. Som vanligt stod lösningarna på lut och trängdes i farstun.