Två boenden
Plötsligt bostadslösa stod Allis och Sören i vestibulen till sin älskade skola. Dom hade varit alltför duktiga för sitt eget bästa. Husvilla var bara förordet. Framtiden såg dyster ut och på väg ut i senvinterkylan fick dom syn på två oansenliga grå dörrar, som dom i sitt fokus på dörrsmälleri förbisett. Dom öppnade den högra dörren och väntade sig en skrubb, men fann en trappa, som vred sig uppåt. Det fanns ingen återvändo och när dom äntrat den knarrande trappan fann dom sig befinna sig på skolans vindsutrymme, som inte var tomt. Gammalt skolmaterial och skolbänkar och trasiga inventarier stod prydligt ordnade i strikta rader och kolumner och väntade inte på att flyttas därifrån. Det var ett mausoleum över förgången pedagogik.
Allis ögon föll direkt på diabildsprojektorn. Hon greppade den och tog upp några dior ur magasinet och höll upp dom mot det bleka ljus som sipprade in genom vindsfönstren.
– Fy fan, det här är ju porr! Usel porr, fullständigt
oanvändbart, eller vad säger du Sören.
– Gammalt och omodernt, sa Sören. Men intressant ur historiskt perspektiv, vad
som var förbjudet och eggande för hundra och bara femtio år sen.
– Det var bra att jag inte upptäckte det här, sa Allis. Det blev bättre utan
diabilder.
– Absolut, instämde Sören, särskilt som det la grunden för oss som folkskolelärare.
– Och roligare, menade Allis.
Medan Allis tittade vidare på de usla porrbilderna rotade Sören omkring på den välordnade vinden.
– Här är dom, utropade han, här är ju sexplanscherna från min barndom! Som du skulle ha haft och inte skulle ha haft, menar jag.
I ett hörn hade han hittat en fullständigt ovärderlig samling av gamla skolplanscher och rullade upp de två som illustrerade människans fortplantning på ett avskräckande sätt.
– Usch, sa Allis, tur att jag inte var med på den lektionen.
– Utvecklingen går framåt, menade Sören och rullade med planscherna. Kanske man skulle sätta upp dom som konstverk i klassrummet, sa han och han var inte ironisk.
– Ta bort dom där och glöm det, sa Allis.
I vredesmod lämnade dom det pedagogiska mausoleet och attackerade den andra lilla grå dörren i skolans hallvestibul. Här väntade dom sig att hitta trappan ned till skolans källare med rör och värmesystem, som skulle kräva all världens omsorg och kostnader. Döm om deras förvåning när dom stod inför ännu en vindlande uppförstrappa, dessutom mattbelagd. Och den knarrade inte ens.
Väl uppe befann dom sig plötsligt i ett litet eller i alla fall lagom stort kök, som såg så trevligt ut att Allis utbrast
– Oj!
– Va fan, sa Sören.
– Va snyggt, sa Allis.
– Trevligt, sa Sören. Måste vara lärarbostaden.
Det var verkligen ett trevligt och alldeles lagom stort kök, med en glad och trivsam inredning. Det var tydligt att en glad och trivsam lärare hade bott där för länge sedan, även om det verkade som igår. Det märkliga var, att läraren tycktes ha lämnat sitt fina kök alldeles tillfälligt. En kniv låg på skärbrädan, duken låg kvar på köksbordet, stolarna stod lagom utdragna och prydnadsföremål stod i fönstret. Det var både trevligt och skräckinjagande.
– Va fint, sa Allis.
– Vem har bott här? undrade Sören. En fin människa tror jag.
– En kvinna, sa Allis. En fin kvinna. Kunde ha varit jag.
Dom öppnade några skåp och fann porslin från Gustavsberg och provade spisen och den fungerade och i skafferiet hittade dom även en obruten kaffeförpackning Löfbergs lila och så bryggde dom kaffe i ett Melittafilter och satte sig andäktigt i det trivsamma lagom stora köket och trivdes med Stig Lindbergs Berså kaffekoppar. Om den andra vinden varit ett mausoleum var denna vindsvåning ett levande designmuseum.
Men efter fikapausen tätnade mysteriet. Vem var läraren, och varför såg allting ut som ett hastigt eller tillfälligt avbrott i ett leverne i all önskelig välmåga? Det fanns två dörrar i köket, lagom stora att smälla i, tyckte Sören, som provade den högra för att se om den gamla lärarbostaden var något att tänka på.
– Sluta med det där, sa Allis. Här ska det inte smällas i dörrar och hojtas och bete sig. Visa respekt för dom döda. Jag gillar henne, sa Allis och ställde kaffekopparna prudentligt i diskhon.
Sören häpnade och släppte dörren och tittade in i det lilla arbetsrum som dolde sig därbakom. Liksom köket var det möblerat i klassisk 60-talsstil med teakmöbler, från den epok då Sveriges möbelhantverk och inredningsdesign stod på en oöverträffad höjdpunkt. Ett enkelt men förfinat skrivbord stod längs väggen.
Här hade lärarinnan uppenbarligen setat i allsköns ro och rättat uppsatser och felstavningar. I övrigt pryddes rummet av en Stringbokhylla med klassisk litteratur för ungdomens kulturella utveckling, med titlar alltifrån Strindbergs Röda rummet och Millers Kräftans vändkrets till Cromptons Bill den förskräcklige. Och i mitten en Bibel. Sören häpnade av förtjusning.
Där fanns också en läderlappsfåtölj och en obekväm dyscha med kantiga stålrörsben, för lärarens välbehövliga vila från de krävande kriarättningarna. Sören var bedövad av beundran och fascination. Han hade velat säg f-ordet, men Allis han före.
– Fantastiskt tråkigt, sa hon. Det kan inte ha varit så roligt att vara lärare på den tiden.
Sören såg för sin inre syn hur han satt vid det designade skrivbordet och författade inspirerade predikningar och lägrade den fascinerande och säkert mycket vackra lärarinnan på dagbäddens läder. Bilden av henne flimrade otydligt för hans inre blick, men hon hade definitivt smilgropar och långt ljust hår och en stor byst och kortkort kjol. Hans prästerliga visioner avbröts av Allis som pockade på uppmärksamhet.
– Kolla, sa hon, här verkar allt vara städat och undanplockat. Inga uppsatser och betygsböcker, inga pennor och hårnålar, helt rensat. Mystiskt, eller va!
Mysteriet tätnade och spänningen var olidlig när dom närmade sig den andra dörren. Dom gjorde sig inga förhoppningar. Här kunde liket finnas, balsamerat eller bara uttorkat eller bara ett skelett efter åratal av förruttnelse och insektsmassakrer. När Allis gläntade på dörren gnisslade eller snarare knarrade den olycksbådande och det stod inte Sören efter att knuffa upp den med skrikande gångjärn. Nu var spänningen öronbedövande.
– Måste smörjas, sa han.
– Oj sa Allis.
Dom stod inför ett mysigt och oväntat charmigt sovrum, som man inte förväntade sig i en lärarbostad i det inre av Norrland, eller i en lärarbostad över huvud taget. Charmigt och sexigt tyckte Sören, charmigt och sexigt och snyggt tyckte Allis. Det var lite hippiefeeling över sovrummet, med glada färger och vågade affischer och lite stökigt på ett välordnat sätt och en bred säng som rymde två, minst.
Allis var entusiastisk över rummet och sängen och Sören var entusiastisk över den unga kvinna som legat i sängen för tio år sedan. För sitt inre såg han en naken hippiebrud med blommor i håret och stora bröst, som vinkade in honom i sängen. Beslutet var fattat, utan att någon behövde säga det.
Allis satte sig på sängkanten och gungade lite. Allis satte sig bredvid henne och gungade lite han med. Uppenbart godkänt gung.
– Ska vi, sa Sören och strök Allis över näsan.
– Kom, sa Allis.
Det kan ju verkar lite övermaga, eller i alla fall impertinent, att ha sex i en okänd kvinnas sköna säng första gången man besöker hennes lägenhet, i synnerhet som hon inte är där och en olycklig historia kan ligga bakom att sängen står tom, när man tar den i besittning en kvart. Men för Sören och Allis kändes det självklart att på detta sätt hylla den kvinna, som så smakfullt och eggande inrett den gamla lärarbostad, som nu var deras lärarbostad.
Dom satte sig lite chockade och välmående vid köksbordet, sen dom bryggt lite mer Melittakaffe och valt några Stig Lindbergs Salix kaffekoppar från Gustavsberg. Dom resonerade om detta var det bästa sex dom haft, eller om det fanns något bättre och var det i så fall hade varit, men enades om att detta var det bästa.
– Det bästa och bättre kan det inte bli, sa Sören.
– Det finns en utvecklingspotential, menade Allis.
I vilket fall hade dom bestämt sig för att flytta in i den gamla moderna lärarbostaden, utan att saken behövde artikuleras, än mindre diskuteras. Man vidtog åtgärder i akt och mening att flytta upp sitt pick och pack från klassrum 1 och Outbacken och bosätta sig definitivt i Norrland. Nere på gårdsplan stötte dom på Andersson, som kom stövlande från Kyrklandet.
– Jo men goddag, sa han. Har varit och inspekterat
bågskyttet, så att det tar sig. Joo.
– Schysst, sa Sören.
– Och hur verkar det? undrade Allis.
– Bra, sa Andersson.
– Schysst, sa Sören.
Det blev en liten tystnad. Det verkade som att Andersson hade någonting på hjärtat, men att det kommunikativa haltade. Han tittade på sina stövlar och vred lite på den vänstra. Sen vred han lite på den högra. Allis tänkte inte hjälpa honom på traven.
– Jomenvisst, sa Sören. Trevligt att träffa dig här, och
ganska fint väder.
– Va fan vill du, sa Allis till slut. Kläm fram med det bara och stå inte där
och jamsa!
Sen den dagen var Andersson och Allis inte direkt ovänner, men inte heller vänner. Det var uppenbart att han, Andersson, inte var van vid sådant tilltal i allmänhet och inte av kvinnor i synnerhet, och man kunde se hur skäggstubben liksom mörknade.
– Schysst, sa Sören för säkerhets skull.
– Jo, det verkar som att ni har flyttat in i gamla lärarbostaden, sa Andersson
till slut.
– Ja, och än sen, sa Allis. Vi äger den och har inte hört en knyst om att den
finns och är beboelig. Så nu flyttar vi in. Frågor på det?
– Nejdå inte alls, sa Andersson med ett svårtytt leende. Det blir nog bra det,
om ni är nöjda med det så, det blir så bra så, om ni tycker det så …
Sören kände att han måste ta initiativet och förekomma Allis, så han sa:
– Och?
– Jo det går bra det, ni äger skolan och skolbostaden, så det blir bra det och vill
ni ha det så, så blir det så bra så, sa Andersson.
Allis kände direkt igen saken men kom inte på ordet och det var lika bra det. Sören kände att det låg en hund begraven och att halvkvädna visor luktar illa. Han högg till direkt.
– Vad blev det av läraren, eller lärarinnan ska jag väl
säga? Det verkar som att hon lämnat hemmet i all hast. Märkligt.
– Jo, det kan man säga, sa Andersson och nu tittade han upp mot de kala björktopparna.
– Äh kläm fram det, sa Allis. Blev hon mördad eller kidnappad eller vadå? Det
syns ju att hon inte lämnat frivilligt, att hon bara gick ut eller tänkte komma
tillbaks. Det ser ju vem som helst. Va fan är det fråga om egentligen? Berätta!
Det där ordet “berätta” var som att trycka på en knapp eller vrida på en kran. Plötsligt blev Andersson talför.
– Vi vet inte vad som hänt henne. Vi har undrat, men vi vet inte. Hon var en trevlig och vacker lärarinna, mycket omtyckt, även av barnen. Och sen försvann hon bara. Vi saknade henne allihopa, även barnen. Och sen dog gamla pastorn och skolan och alltihopa kommunaliserades och skolan stängdes och sen var saken liksom borta. Men inte glömd. Vi glömmer inte Elsa Bornemar, hon ligger våra hjärtan nära och vi saknar henne och undrar.
– Jodå, fortsatte han, sen han hämtat sig, Kyrklandet var där och plockade undan privata saker och snyggade till lite, men vi visste ju inte om hon skulle komma tillbaks eller så och sen stängde kommunen skolan och då var det slut. Men hon var fin och alla gillade henne i alla fall.
Sorgen och saknaden var äkta, det såg både Allis och Sören. Allis hjärta veknade.
– Men det kanske inte passar sig att vi flyttar in, då? Om det är ett mystiskt försvinnande, kanske kidnappning eller mord som ligger bakom. Att det inte passar sig då liksom?
– Tvärtom, sa Andersson, det är bara bra om Elsas lägenhet får liv igen av folk som vi gillar och litar på. Och mord tror jag inte, kanske nåt annat våld eller tvång, kanske pastorn eller StorGustav eller vad skit som helst. Bra om det blir liv igen med nån som påminner oss om Elsa och gamla tider. Jodå, sa han och tittade lite blygt på Allis.
– Då så , sa Sören, då ska väl vi rulla på och flytta in lite prylar i Elsas övergivna lya. Vi tycker mycket om den och även Elsa, som måste ha varit en sjusärdeles kvinna – och lärare, la han till.
– Jodå, sa Andersson och tystnade.
– Men det var egentligen en sak till, eller egentligen en helt annan sak. Han tittade på stövlarna och vred lite på dom.
– Äh, sa Allis, börja inte nu igen. Kläm ut skiten bara, vi har inte hela dan på oss.
Andersson ryckte till och man kände att han blev förbannad, men att han också flinade lite inombords, obegripligt hur man kan utröna något sådant av det stenansiktet, men det gjorde Sören i alla fall.
– Vi är idel öra, sa Sören. Vad kan det vara du har på hjärtat, som trycker dig eller tynger ditt sinne?
Nu flinade Andersson öppet och visade en oklanderlig tandrad och glimtar i ögat eller ögonen. Sören tänkte att han, Andersson, hade en räv bakom vardera örat och Allis tyckte att han var ganska snygg, trots stövelbeteendet.
– Det finns ju ett annat boende, sa Andersson. Prästgården är ju eran. Den hör ihop med kyrkan och prästeriet. Präst har prästbostad, alltså. Den är ju er och där kan ni också bo om det passar sig.
Allis grymtade och förklarade därmed att detta gav hon fan i, i lika mån som hon gav Andersson dito. Sören tänkte att han kanske försummat sina kyrkliga plikter utöver själva kyrkomusiken och en och annan predikan och att tjänsten som präst innebar oväntade utmaningar och möjligheter, som var värda att utforska och även utveckla, så han var positiv.
– Låt oss gå åstad, sa Sören och dunkade Andersson i ryggen och fick lite ont i handleden.
Det var en liten promenad något hundra meter på Södra byvägen, eller snarare Första byvägen, eller om man så vill Prästvägen, i det ruggiga vårvintervädret. Byvägen var plogad. Det var inte prästgårdens ståtliga uppfart. Det var förvisso en präktig byggnad, en storartad villa med åtskilliga rum och våningar, imponerande vackert belägen och beklämmande i sin ödslighet.
– Fy fan, sa Allis, och uttryckte därmed församlingens
samlade bedömning av eländet.
– Kan bli fint, sa Sören. Utvecklingspotential, alltså. Han blinkade åt Allis,
som rodnade lite, vilket var mycket ovanligt och antagligen berodde på den
ansträngande forceringen av snömassorna på uppfarten.
Andersson hivade upp en ansenlig nyckelknippa med nycklar i varierande storlekar och skramlade lite med den.
-Den här är din, sa han exklusivt till Sören. Kyrkan, prästgården och skolan. Dina nycklar. Även smånycklarna till vindsvåningen. Samt källaren i skolan och prästbostället, samt lite andra ställen, som vi kan ta sen. Tids nog, sa han. Den här är till prästgården.
Sören tog emot nyckelknippan och tänkte att han kunde ha den som hantel i styrketräningen, som han tänkt utöva. Inne i den stora villan kände sig både Allis och Sören lite bortkomna och futtiga. Allt var stort och egendomligt. Många rum och trappor och kallt och ruggigt och fult möblerat. En stilhistorisk exposé från gustavianskt till IKEA, utan designkoncept, tänkte Sören.
– Vilken jävla röra, sa Allis, vilket betydde nästan precis samma sak som Sören tänkte.
Det var kallt och ruggigt, lite småfuktigt och unket, otäckt tyckte Sören, vedervärdigt och motbjudande tyckte Allis.
– Ja, sa Andersson, vi har inte gjort något åt interiören sen prästgården stängdes för tio år sedan. Skolan har vi underhållit, där har det förekommit verksamheter, men prästgården har vi inte fått röra sen den blev kommunal. Vi har skött om det exteriöra, så att den inte ruttnar och möglar och rasar ihop, men det interiöriella har vi inte kunnat göra åt. Men nu kan vi det, förstås.
Andersson såg sig omkring i den slitna jättevillan och man riktigt såg hur han ville ta itu med den. Det avgjorde saken för Sören och Allis höll tyst ett tag. Hon var inte alls med på det här med prästgården: hon kände sig orolig för att förlora den intimitet och förtrolighet som den lagom stora lärarbostaden utlovade och som redan var tillräckligt perfekt. Tids nog, tänkte hon och sen tänkte hon om, och tänkte Kommer tid kommer råd.
– Till våren kanske, sa Sören. Det kan behövas lite renovering, lite putsning här och där. Lite byte av möblemang, lite nytt i köket, inga nya lister och ingen modernisering, kanske lite jordvärme och vindkraftverk, samt även solceller på tak och uthus, samt nya möbler och mattor, paneler och dörrar bara putsas och målas, golv kan slipas, inga nya golvbeläggningar, takpannor och isolering ses över, samt tvättmaskin och bastu kan övervägas.
– Elektriskt kan man göra mycket, men han ska veta att vi har miljövänlig och lokal produktion av energi via kraftverket i älven, som är synnerligen återvinnande och dessutom gratis för alla boende i Forssa socken och Övrenedre kommun.
– Tvättmaskin och torkrum är oavvisliga krav, sa Allis. Och vädring och persienner. Totalrenovering och ommålning i tidstrogna färger i enhetlig färgskala. Samt nya ålderdomliga tapeter och ingen mannamån när det gäller mattor, utbrast Allis. Samt skinnsoffa och jävligt stor TV.
-Även HiFi-anläggning, sa Sören och kyl och frys, samt inte att förglömma spis med varmluftsugn.
-Tids nog, sa Andersson. Vi bönder har som sagt underhållsskyldighet och vi vill göra det bästa av det mesta, men kostnaderna ligger på kyrkan. Allt är möjligt inom rimliga gränser och i laga ordning. Allt I viljen att vi ska göra för Eder, ska vi ock göra Eder, så hjälpe mig Gud och hela hans anhang. Sa Andersson och därmed gick sällskapet ut ur den ogästvänliga, råkalla träbyggnad som kallades prästgård.
På vägen, alltså Första bygatan etc., blev Andersson talför och började sälja in den ruttnande prästgården, som den värsta stockholmsmäklare.
– Även om ni inte vill bosätta er permanent i prästgården,
behöver ni nog ha den i förnämligt skick. Alltså, menar jag, att den hör ihop
med det prästeriella, med kyrkans verksamhet. Inte bara bostad för
prästfamiljen, den har i gamla tider också varit samlingspunkt och festlokal på
sätt och viss. Plats för samkväm och sammankomster med lokal och kyrklig
anknytning får man säga. Därav de stora och många rummen. Även för övernattning
i samband med evenemang och firanden.
– Party, sa Allis. Fester och firande alltså.
– Det kan man säga, sa Andersson, bara andra namn för samma saker. Samvaro kan
man säga, i kyrkans famn kanske.
Allis livades upp av Anderssons ord. Hon gillade samkväm, hejdundrande kalas och fyllefester, något hon saknat de senaste åren i Sverige. Hon fick en inte bara förlåtande, utan även förväntansfull attityd till den gamla nedgångna prästgården. Framtiden såg trots allt ljus ut och på gående fot bjöd hon in Andersson på fika i Elsas kök.