1:2 På stranden

Dom stod på stranden till den lilla ön. Eller om det var en stor ö, det hade han ännu inte hunnit utforska. De drev i land som vrakspillror efter den stora kraschen, och nu var dom här, som Robinson på en möjligen obebodd ö. Och ville bara härifrån. Dom tittade ut över havet, vackert blått och dom ville bara bort. I alla fall han. Hur Allis kände det hade han ingen riktig aning om, och egentligen brydde han sig inte särskilt mycket.
Det var han som bestämde att dom skulle utforska ön, hon ville bara sitta på stranden och vänta på räddningsstyrkorna.

– Vi måste ha vatten och mat, sa han. Vi vet inte när räddningen kommer, och sitter vi bara här så torkar vi ihjäl!

Argumentet var otvetydigt och övertygande. Sagt och gjort. Dom stapplade inåt ön, genom buskar och snår, och långt upp hittade han en källa med friskt klart vatten. De drack sig otörstiga och blötte ned sina kläder för att ha vatten med sig. Allis sänkte sig i källan och kom snabbt upp, den var mycket kall.

– Vi ska komma ihåg den här källan, och vägen till den, sa han. Den är vår livlina.
– Jag är hungrig, sa Allis. Det måste finnas något ätligt på denna jävla ö. Och alla cigaretter är dyngvåta. Jag vill hem! Vi går till stranden och väntar.

De gjorde dock en liten utflykt med källan som utgångspunkt och snart hittade dom märkliga frukter och såg och hörde apor och fåglar i träden. Han tänkte att det mesta av detta är ätligt och att man mycket väl kunde stanna här ett tag. Det var som att vara tillbaks i ursprungstillståndet eller som Robinson på den öde ön. Det gällde att vara kreativ, uppfinningsrik och modig. Det mesta av detta hade våra förfäder redan gjort, tänkte han. Det gällde bara att göra spjut, pilbågar och yxor och knivar. Sen kunde vi leva här tills vi blev räddade. Det var hans projektplan.
Han letade upp och bröt av några smala trädslanor, som kunde duga till spjut och spetsade dem mot några stenar vid källan.

– Vad håller du på med? undrade Allis.
– Vapen för att skaffa oss föda, sa han.
– Du kan inte hålla på med att göra vapen och döda djuren på den här ön. Vi är ju bara tillfälliga gäster här och ska snart ge oss iväg. Då ska väl inte du komma hit och döda deras befolkning. Då är det väl bättre att du dör själv, som inget har är att göra, sa hon och verkade arg och upprörd.

Han förstod ingenting utan slipade vidare. En hungrig dag skulle spjuten komma till nytta. Antagligen idag.

Snart nog dödade han ett intet ont anande djur som kom till källan för att dricka. Det var egentligen ganska meningslöst, eftersom han saknade kniv att stycka det med och eld för att tillaga det kött som han inte styckat. Allis blev urförbannad och hotade att döda honom med ett av hans egna spjut. De övergick rätt snabbt till vegetarisk diet, men spjuten blev bra för att hämta ned och öppna frukter som bara dignade från träden. De visste det inte men dom var Adam och Eva i Lustgården. Han ville jaga och stycka djur och Allis ville bara därifrån och röka cigaretterna, sedan dom nu torkat.

Småningom fick Allis igång en eld och rökte och dom älskade varandra, väldigt fysiskt och även emotionellt. Dom åt frukter och vissa bär och knullade och började gilla varandra. Men han var i alla fall ständigt hungrig och tänkte på hur man kunde stycka ett djur utan kniv och hur man kunde göra en kniv.

Efter en tid, svårt att säga hur lång, eftersom deras klockor stannat av alltför mycket saltvatten, flyttade dom ned till stranden med ett försvarligt förråd av frukter och bär, samt även vissa blad och grönsaker, som Allis menade var både ätliga och nyttiga. Han hittade en sten som kunde fungera som kniv eller yxa, och dödade ett litet djur som dom stekte över en eld, som Allis drog igång.

Han började gilla henne. Han började även gilla hennes skratt och hennes tunga pattar, och hennes starka händer och kraftig lår. Allis var verkligen en kvinna att överleva med. Och varm och glad att kyssa och knulla med. Sådan älskog hade han inte tidigare upplevt. Hon var så glad och ivrig och tillmötesgående i kärleken och i själva knullandet. Han ville egentligen inte lämna ön.

En kväll när dom satt vid den falnande elden, efter att ha förtärt en kaninliknande varelse, som han spetsat, styckat och stekt, tog hon hans hand. Hennes hand var varm och mjuk, mycket sexig trots de valkar och sår som den fått under den rätt långa tid de varit på ön, men ändå varm och kärleksfull. Sådana var också hans händer, även om han hade lite förtorkat blod under naglarna.

– Sören, viskade hon. De viskade alltid under kvällar och nätter, varför visste dom inte men det var säkert en gammal genetiskt lagrad överlevnadskod som slagit till.
– Vi kanske inte kommer härifrån någonsin. Jag kanske måste föda ditt barn här, och vi kanske måste bosätta oss här och jag vill det inte.
– Det kanske finns tobaksblad på ön, inföll han. Vi har nog bara undersökt en liten kant av ön. Det kanske bor folk här som vi kan beblanda oss med och få barn med eller få hjälp av att ta oss härifrån med. Eller så är det inte så och då får vi vänta och skaffa barn och göra det bästa av situationen. Föreslog han.

– Jag står inte ut! utropade Allis, helt mot deras viskande konventioner. Jag vill hem, jag vill knulla! Och röka cigaretter och dricka vin och vara med kompisar!

Hon grät och han blev nedslagen. Som om dom inte knullade och som om han inte var en kompis. Han var nöjd med läget, särskilt sedan han kommit på hur man skulle hugga och vässa vissa stenar så att de blev som knivar och yxor. Det gick ingen nöd på dem.
Nästa morgon stod dom vid stranden. Dom hade vatten från källan, frukter och örter, kött och redskap. Dom var lyckliga. Dom såg ut över det blå och grönskiftande havet, utan en båt eller ö i sikte.

– Jag älskar dig Allis, och jag vill leva med dig här eller varsomhelst. Han tog hennes varma, starka hand.
– Jag älskar dig också Sören, men jag vill inte leva med dig här och inte varsomhelst. Jag vill hem och jag vill vara jag.

Det var inte mer att säga. Han insåg att det låg en ocean mellan dem.

– Allis, sa han, det ligger en ocean mellan oss.
– Eller en öken, sa Allis.

Dom stod på stranden till den lilla ön. Eller om det var en stor ö, det hade han ännu inte hunnit utforska. De drev i land som vrakspillror efter den stora bataljen, och nu var dom här, som Robinson på en möjligen obebodd ö. Och ville bara härifrån. Dom tittade ut över havet, vackert blått och dom ville bara bort. I alla fall han. Hur Allis kände det hade han ingen riktig aning om, och egentligen brydde han sig inte särskilt mycket.
Det var han som bestämde att dom skulle utforska ön, hon ville bara sitta på stranden och vänta på räddningsstyrkorna.

-Vi måste ha vatten och mat, sa han. Vi vet inte när räddningen kommer, och sitter vi bara här så torkar vi ihjäl!

Argumentet var otvetydigt och övertygande. Sagt och gjort. Dom stapplade inåt ön, genom buskar och snår, och långt upp hittade han en källa med friskt klart vatten. De drack sig otörstiga och blötte ned sina kläder för att ha vatten med sig. Allis sänkte sig i källan och kom snabbt upp, den var mycket kall.

-Vi ska komma ihåg den här källan, och vägen till den, sa han. Den är vår livlina.
-Jag är hungrig, sa Allis. Det måste finnas något ätligt på denna jävla ö. Och alla cigaretter är dyngvåta. Jag vill hem! Vi går till stranden och väntar.

De gjorde dock en liten utflykt med källan som utgångspunkt och snart hittade dom märkliga frukter och såg och hörde apor och fåglar i träden. Han tänkte att det mesta av detta är ätligt och att man mycket väl kunde stanna här ett tag. Det var som att vara tillbaks i ursprungstillståndet eller som Robinson på den öde ön. Det gällde att vara kreativ, uppfinningsrik och modig. Det mesta av detta hade våra förfäder redan gjort, tänkte han. Det gällde bara att göra spjut, pilbågar och yxor och knivar. Sen kunde vi leva här tills vi blev räddade. Det var hans projektplan.
Han letade upp och bröt av några smala trädslanor, som kunde duga till spjut och spetsade dem mot några stenar vid källan.

-Vad håller du på med? undrade Allis.
-Vapen för att skaffa oss föda, sa han.
-Du kan inte hålla på med att göra vapen och döda djuren på den här ön. Vi är ju bara tillfälliga gäster här och ska snart ge oss iväg. Då ska väl inte du komma hit och döda deras befolkning. Då är det väl bättre att du dör själv, som inget har är att göra, sa hon och verkade arg och upprörd.

Han förstod ingenting utan slipade vidare. En hungrig dag skulle spjuten komma till nytta. Antagligen idag.
Snart nog dödade han ett intet ont anande djur som kom till källan för att dricka. Det var egentligen ganska meningslöst, eftersom han saknade kniv att stycka det med och eld för att tillaga det kött som han inte styckat. Allis blev urförbannad och hotade att döda honom med ett av hans egna spjut. De övergick rätt snabbt till vegetarisk diet, men spjuten blev bra för att hämta ned och öppna frukter som bara dignade från träden. De visste det inte men dom var Adam och Eva i Lustgården. Han ville jaga och stycka djur och Allis ville bara därifrån och röka cigaretterna, sedan dom nu torkat.
Småningom fick Allis igång en eld och rökte och dom älskade varandra, väldigt fysiskt och även emotionellt. Dom åt frukter och vissa bär och knullade och började gilla varandra. Men han var i alla fall ständigt hungrig och tänkte på hur man kunde stycka ett djur utan kniv och hur man kunde göra en kniv.

Efter en tid, svårt att säga hur lång, eftersom deras klockor stannat av alltför mycket saltvatten, flyttade dom ned till stranden med ett försvarligt förråd av frukter och bär, samt även vissa blad och grönsaker, som Allis menade var både ätliga och nyttiga. Han hittade en sten som kunde fungera som kniv eller yxa, och dödade ett litet djur som dom stekte över en eld, som Allis drog igång.

Han började gilla henne. Han började även gilla hennes skratt och hennes tunga pattar, och hennes starka händer och kraftig lår. Allis var verkligen en kvinna att överleva med. Och varm och glad att kyssa och knulla med. Sådan älskog hade han inte tidigare upplevt. Hon var så glad och ivrig och tillmötesgående i kärleken och i själva knullandet. Han ville egentligen inte lämna ön.
En kväll när dom satt vid den falnande elden, efter att ha förtärt en kaninliknande varelse, som han spetsat, styckat och stekt, tog hon hans hand. Hennes hand var varm och mjuk, mycket sexig trots de valkar och sår som den fått under den rätt långa tid de varit på ön, men ändå varm och kärleksfull. Sådana var också hans händer, även om han hade lite förtorkat blod under naglarna.

-Sören, viskade hon. De viskade alltid under kvällar och nätter, varför visste dom inte men det var säkert en gammal genetiskt lagrad överlevnadskod som slagit till.
-Vi kanske inte kommer härifrån någonsin. Jag kanske måste föda ditt barn här, och vi kanske måste bosätta oss här och jag vill det inte.
-Det kanske finns tobaksblad på ön, inföll han. Vi har nog bara undersökt en liten kant av ön. Det kanske bor folk här som vi kan beblanda oss med och få barn med eller få hjälp av att ta oss härifrån med. Eller så är det inte så och då får vi vänta och skaffa barn och göra det bästa av situationen. Föreslog han.

-Jag står inte ut! utropade Allis, helt mot deras viskande konventioner. Jag vill hem, jag vill knulla! Och röka cigaretter och dricka vin och vara med kompisar!

Hon grät och han blev nedslagen. Som om dom inte knullade och som om han inte var en kompis. Han var nöjd med läget, särskilt sedan han kommit på hur man skulle hugga och vässa vissa stenar så att de blev som knivar och yxor. Det gick ingen nöd på dem.
Nästa morgon stod dom vid stranden. Dom hade vatten från källan, frukter och örter, kött och redskap. Dom var lyckliga. Dom såg ut över det blå och grönskiftande havet, utan en båt eller ö i sikte.

-Jag älskar dig Allis, och jag vill leva med dig här eller varsomhelst. Han tog hennes varma, starka hand.
-Jag älskar dig också Sören, men jag vill inte leva med dig här och inte varsomhelst. Jag vill hem och jag vill vara jag.

Det var inte mer att säga. Han insåg att det låg en ocean mellan dem.

-Allis, sa han, det ligger en ocean mellan oss.
-Eller en öken, sa Allis.