7:9 Den blå flaskan

– Jag har löst problemet med Alscevinet! utropade Sören, när han larmade ut på altanen, där Allis satt och sög på en grogg.
– Jaså, sa Allis, vilket problem?
– Att gamla prosten har så mycket Alsaceflaskor i källarn och och att jag måste hålla på att dricka och prova dom och testa och hans svart bok. Allt är löst!
– Va bra, sa Allis och såg ut över nejden, så mycket man nu kunde se i skymningen, men hon visste ungefär hur den såg ut.

Sören satte sig tungt på sin stol och hällde upp lite rödvin, en gammal Rioja, ett källarfynd, i sitt traditionella vinglas.

– Skål! utropade han.
– Skål, mumlade Allis och bubblade i groggen.
– Rödvin! utropade Allis.
– Jo nu ska du får höra. Alltihopa är ett misstag, eller en bluff eller ett bedrägeri, av högsta klass!
– Det har jag alltid tyckt om det där halvfranska blasket, sa Allis och tog en djup klunk.
– Det handlar om den blå flaskan, inte om vinet, och definitivt inte om Alsacet. Gamla prosten blev grundlurad, och det blev hans fall! utropade Sören triumfatoriskt och tog en djup klunk av vinet och grinade illa.

Allis log i mjugg och kände sig lite glad. För ovanlighetens skull gick hon in i köket och kom tillbaks med två Bitburger. Sören greppade den kalla flaskan, bet av kapsylen och ställde den i truten, på storgustavianskt manér, och lät skummet fukta läppar och haka. Allis suckade djupt och kände ett stygn av lycka.

Efter en stund öppnade Sören den andra flaskan, med den schweiziska fällknivens oumbärliga kapsylöppnare och tog en klunk och såg sig förvånat om.

– Berätta, sa Allis. Berätta allt!
– Jo, det var så här, började Sören. Det var dom två kineserna, som jag räddade från drunkning, du vet.
– Ingen vet varför, sa Allis. Bedragare och kriminella, ett hot mot samhället. Helt onödigt.
– Men dom var kineser, sa Sören.
– Kan dom inte simma eller drunkna?
– Jag tänkte så här, sa Sören, att om dom tagit sig ända från Kina för att köpa mark och lura oss på vår hembygd och allt som är oss kärt, så borde dom inte straffas som nån vanlig svensk eller forssabo. Och så skulle dom få chansen att ångra allt och få lite kristendom till livs och ändra sina obildade buddhistiska och kommunistiska åskådningar. Att omvända dom vore ett värdigare straff, så tänkte jag och gjorde.
– Skitbra sa Allis. Hämta ut spriten, jag vill höra mer.

Sören kom tillbaks med en helflaska Gordons och en tvåliters grapetonic och fyra flaskor Bitburger, och sagoaftonen kunde ta sin början i nya hjulspår.

– Jag gav en liten predikan för dom och förklarade att det andra alternativet, att kastas från bron och malas till köttfärs i turbinerna, möjligen var mer rättvist, men inte så kristet som jag hade tänkte mig det kristna. Då blev dom lite intresserade och sen fick dom en liten slurk från en gammal blå flaska, som alltid stått i sakristian, och en skvätt nattvardsvin och sen läste jag lite ur Bibeln, Uppenbarelseboken, det var nått om Harmagedon, tror jag. Jag höll mig till vinet och sen förklarade jag för kineserna att dom, som Jesus, måste gå barfota ut ur byn och sona sina synder, och sen kunde dom åka hem till Kina eller dra åt helvete. Ungefär så.
– Och, sa Allis imponerad.
– Dom föll på knä och kysste mina händer och knän och lovade att göra allt vad jag bad dom om, och att det var en ynnest att få lyssna på mina kloka ord, och allt sånt där kinesiskt trams. Dom ville bli mina vänner och slavar och tjäna mig och Forssa och göra allt jag ville med mera.
– Ta av er skona, och gå barfota ut ur socknen och försvinn och kom aldrig igen. Glöm att ni ens var här!, så sa jag. Sen frågade dom när dom fick sätt på sig skorna, och jag sa att det var när nån tyckte om dom, som dom inte försökte lura eller tala kinesiska med, och när dom insåg att dom sonat sina synder, nuvarande, dåvarande och kommande. Det gjorde intryck må du tro.
– Imponerande, sa Allis, helt rätt. Och hur gick det sen?
– Dom gick ut i skymningen, längs Stora Byvägen, barfota i sina blåa kostymer, med skorna i fickorna, och sen har jag varken sett eller hört något om dom eller av dom. Borta på rätt sätt, tycker jag.
– Jag kallar det diplomati och rättfärdighet.

Sa Sören och fuktade sin torra strupe med ännu en Bitburger.

– Schysst, sa Allis, men vad har det med Alsaceproblematiken att göra?
– Jo, nu ska du få höra, sa Sören och tittade på dom tomma ölflaskorna.

Som en iller for Allis ut i köket och ställde fyra öppnade Bitburger framför Sören, som insåg att hans stund var kommen.

– Det hela började på 1700-talet, eller egentligen på medeltiden, och efter vad jag har rönt …
– Skål! sa Allis och fick Sören att halsa en öl, medan hon tog en rejäl klunk. Kan du inte göra en lång historia kort, eller i alla fall kortare?
– Hur då, undrade Sören. Och varför?
– Ett: Det finns ingen mer öl. Två: Börja med poängen, eller slutklämmen, och ta bakgrunden sen, när vi har mer öl, och gärna korv.
– Bra idé, sa Sören.

Han beräknade hur mycket han skulle hinna med på tre Bitburger och bestämde sig för att börja sin historieskrivning bakifrån.

– Den blå flaskan, sa Allis. Vad är det med den?
– Den innehåller en tinktur, eller en drog. Det märkvärdiga med den, är att den som blir bjuden på den blir beroende och underdånig och gör allt som den som bjuder på tinkturen vill och säger. Det är tydligen en drog, som man hittade på under medeltiden, för att kristna vildarna här i bygden. Under 1700-talet använde bönderna den för att rädda bygden. Den är helig och förbjuden, enligt Andersson. Det är den korta historien.
– Häftigt, sa Allis och svepte groggen och hällde för ovanlighetens skull upp en egen. Det förklarar det där med kineserna, va?
– Delvis, sa Sören, att dom gick barfota och så, men så var det min predikan som gjorde susen.