Allis och Sören i Övrenedre stad i Forsza socken

2:4 Hos polisen

Sörens berättelse

– Jaha, sa han, vi jobbar inte på det här sättet.

Vi satt bara och tittade på honom.

– Hur då, menar du, sa Allis. På vilket sätt då?
– Vi jobbar inte på det här sättet, sa han.

Det var en undersätsig karl, kortväxt och bred. Allting hos honom utstrålade undersätsighet och bredd. Han tittade på oss skarpt. Snaggad, ganska snaggad. Med ett skägg, som var på något vis spräckligt. Men ändå betydande. Det var över huvud taget något över honom, förutom det undersätsiga och breda, som var osäkert eller obetydligt. Jag hade svårt att sätta fingret på det, men det var något som inte stämde.

Jag försökte göra mig en bild av honom, och hålla fast den, för att ha någonting att förhålla mig till. Men den flydde hela tiden undan. Det snaggade håret, det kraftfulla men ojämna skägget. Och så glasögonen, som inte stämde in i bilden. Dom hade ett feminint drag. Nånting runt och mjukt och vackert, fast de var samtidigt breda.

Och så händerna. De tunna, vackra, fina händerna, på denna breda, kraftfulla undersätsiga kropp. Och blicken.

Jag kände mig väldigt olustig och orolig till mods. Jag skulle aldrig kunna ljuga inför en sådan person. Eftersom denna person, var en stor lögn i sig själv, utan att vilja vara det. Som en stark ande som, ja det var svårt att säga vad. Det kanske var en svag ande i en stark kropp, eller en stark ande i en – jag var väldigt konfunderad över huvud taget.

– Du verkar konfunderad Sören, sa Allis.
– Jag är konfunderad inför den här personen, som sitter framför oss och inför den här situationen, som vi befinner oss i. Jag måste ju säga till dig Allis, och till konstapeln, att vi jobbar inte på det här sättet. Vi gör inte rån. Det är inte det, som är vår affärsidé.
– Nej, sa konstapeln,  och lutade sig framåt, så långt det nu var möjligt med tanke på den korpulenta magen. Vi betvivlar inte någonting av detta. Det är inte det, det handlar om, rån eller rånförsök. Det är själva skottlossningen det handlar om.
– Men nu hade jag ju sagt åt Allis, så många gånger, att låta bli revolvern, sa jag. När vi äntligen kom därifrån, där vi var mordhotade, av två personer med två gevär, varav ett antagligen var ett ryskt automatvapen och med de mest motsägelsefulla order, att gå ur bilen och inte gå ur bilen, att ge sig därifrån och inte göra det, att tas till fånga eller skjutas eller sprängas, och att bara hålla på att bara försöka komma därifrån, det var ju stort nog.

Jag försökte få kontakt med konstapeln med de breda axlarna och det snaggade håret. Han såg samtidigt så brutal ut och mild. Beslutsam och olycklig. Jag undrade vad vi kunde göra för honom.

– Det var ju skottlossningen, sa han.
– Det var olyckligt, sa jag, att Allis skulle slita upp revolvern och skjuta ut genom fönstret.
– Ja, det blev ju mycket skottlossning, sa han. Med tanke på att makarna Persson trodde att dom blev attackerade och rånade. Dom har blivit överfallna av rånare två gånger, och dom tänkte inte acceptera en tredje gång. Det blev ju ett stort rabalder, och ett stort polispådrag och till slut fick vi tag på er. Och så visar det sig att det var ett – kommunikationsproblem.
– Ni var inte tillräckligt tydliga, men Perssons var tydligen tillräckligt tydliga. Ja, det var dom. Och det var ju synd att dom släppte hundarna, och ja – dom har ju flera hundar kvar nu, men i alla fall. Ni är inte önskade här i bygden.
– Jag måste tyvärr behålla er i häktet och beslagta er bil och vad som finns däri. Och vapnet – han tittade på Allis – jag ser att det är registrerat på din far, och att du har ärvt det. Du måste registrera om vapnet, om du ska ha det.
– Det var då för jävla olyckligt, sa Allis med gråten i halsen, att vi skulle svänga in på den där förbannade vägen, och att jag i ren glädje, efter detta våldsamma beteende och hot, livshot, med både hagelgevär, älgstudsare och Kaljashnikov och vad fan dom nu har, i den där sketna skitgården, att jag sköt tre skott i luften när vi var på väg därifrån.
– Nu är det så, att vi bor här, och vi tar hand om vår befolkning. Ni bor inte här, och ni ska inte bo här och ni kommer inte att bo här. Vi kan inte göra annat än att häkta er och arrestera er, och åtala er för våldsbrott, hot och otrevligt uppförande, och rån, försök till rån och mord, mordbrand, samt allmän ödeläggelse. För er egen skull beslagtar vi er bil och alla era tillgångar.Ni kommer att dömas till minst sex års fängelse och inte se dagens ljus, på utsidan av Hall, tills ni är tillräckligt gamla, för att inte sitta och hota gamla människor, och skjuta med livsfarliga vapen ut i skogen.

Vårt läge var prekärt. Vi skulle ju bara till den gamla skolan, och smälla i dörrar.

– Jag tror inte att situationen är så allvarlig, som den ser ut, sa jag.
– Nej, sa Allis, jag tror inte att det finns något problem över huvud taget.
– Jag tror inte att ni vill ha något problem med oss, sa jag, till den undersätsige, brutalliknande och lite sorgsne mannen.
– Jag tror att det skulle bli lite för mycket för bygden, sa Allis.
– Reportrar och journalister, och TV. Allt det rabalder, som skulle uppstå, när vi berättar om vad som verkligen har hänt, sa jag.
– Och Uppdrag Granskning, på kommunen och polisen, sa Allis.
– Och för Perssons kommer det ju att bli en plåga, med alla dessa journalister från kvällspressen, reportrar och TV-team, och uppföljningar. Belägring i veckor och hundarna kommer inte att må bra.
– Bygden kommer inte att bli sig lik, sa jag.
– Ingen kommer att vilja ha sommarstuga här, utflyttningen accelererar, sportfiskare blir rädda för Perssons och för polisen, stämningen blir dålig och bygdens varumärke kraschar.

Nu hade ju bygden inget varumärke, men vårt resonemang förde ändå upp samtalet på en högre, kulturell och intellektuell nivå. Sådant kunde göra intryck på lokalpoliser och ilskna ortsbor, som var förbannade på att allt inte var som förr, när det var jävligt på ett annat sätt.

– Om ni kan, på något sätt, hjälpa bygden och det här märket, så vill jag vara tillmötesgående. Inom rimliga ramar och utan egna uppoffringar inom lagens råmärken, sa konstapeln. Vi vill ju alla vårt gemensammas bästa, här i bygden.
– Uppdrag Granskning, kommer ju att granska Perssons. Vad dom har bakom sig, i fråga om mord, överfall, tjuvjakt och mycket annat, som dom har för sig. Samt även hembränning av förbjuden sprit. Sa Allis och rättade till bysten.

Nu började den här brutalliknande mannen luta sig tillbaks. Han tittade upp i taket, och började se lite vänligare ut. Jag kan inte säga att han bleknade direkt, han var blek redan från början. Men han drog sig i skägget, och tryckte lite grann på öronen.

– Det kan nog ligga lite i vad ni säger, sa han eftertänksamt. Att den här historien har börjat på fel sätt.
– Vi kan inte ta ansvar för vad familjen Persson gör, har gjort och kan komma att göra, sa jag. Det måste åligga dig, som poliskommissarie, och familjen Persson, och deras eventuella överhuvud. Vi behöver inte berätta nånting av det här, för vare sig kvällspress, TV-nyheterna eller Uppdrag Granskning eller Kalla Fakta. Kanske eventuellt för GW Perssons polisdetektivprogram. Vi är inte intresserade av nånting annat, än att komma härifrån, där vi hamnade av misstag.
– Och vi tänker inte upprepa det misstaget, sa Allis.
– Vi gör misstag, alla, här i livet, sa konstapeln.

Han såg ut som att han skulle vilja göra någonting annat. Han skulle vilja ut och fiska, kanske. Eller åka motorcykel. Han såg att vilja göra vad som helst, utom att sitta här, och förhöra oss.

– Vi har berättat allt, som finns att berätta, sa Allis. Nu känns det bara tråkigt att sitta här, och ta om samma sak igen.
– Ja tack, sa konstapeln. Jag har era berättelser. Från tre olika omgångar, den senaste veckan. Jag ska gå ut och tala med mina kollegor och åklagaren. Så ska vi se, hur vi ska kunna reda upp den här sorgliga historien.
– Det finns dock ett krav, sa han, medan han höll på att resa sig upp och manövrera sig ut ur kontorsstolen, polismaktens standardmodell, från Kinnarp.
– Kom aldrig tillbaks hit igen, sa han. Och börja inte gräva i den här historien, och i dess environger.

Han sa ”environger”. Därav förstod jag att han antingen hade läst franska, eller böcker med något franskt innehåll. Eller kanske sett en fransk noir-film. Eller kanske varit i Paris. Eller varit student i Uppsala på -60-talet, möjligen -70-talet. Nå, en någorlunda bildad karl, i alla fall.

– Nej, sa jag. Vi tänker inte vara i dom här environgerna över huvud taget. Vi passerade igenom, försökte passera igenom. Och så blev vi fast här.

Han gick ut och stängde igen dörren. Ganska beslutsamt. Det tog en stund. Vi satt och tittade på varandra, och sa ingenting. Vi hade ju väldigt klart för oss, att lokalen var både avlyssnad och inspelad. Vi satt bara och tittade på varann, och log lite. Jag strök henne över låret. Hon strök mig över min hand. Vi var inte ett dugg oroliga. Efter en stund, som verkade vara en väldigt lång stund, kom han in igen, kommissarien. Med två poliskonstaplar, klädda i svarta kläder. Beväpnade.

– Vi har order, att föra er ut ur kommunen. Ni var på väg norrut?
– Ja, sa jag, vi är på väg till övre Norrlands inland.
– Utmärkt, sa kommissarien. Det är bara två mil till Härjedalen. Och om ni hamnar där, så hamnar ni i ett annat polisdistrikt. Och där är dom så underbemannade, så där kan ni ta er igenom. Sen kan ni svänga igenom borta vid Norsvik. Och så kan ni ta er iväg. Stannar ni kvar här, kommer ni att möta en uppretad ortsbefolkning.
– Vi har order, att med säkerhet transportera er från bygden. För nu sitter folk uppe i trädkronor, i buskar och snår, och i stugor, och är beredda att skjuta ned er, när ni passerar igenom. Det är därför ni har beväpnad vakt med er. Ni kommer att transporteras i polisbil. Er egen bil kommer att föras av polismän. Vi har också begärt eskort av militären, och nationella insatsstyrkan, men det har vi inte fått, utan vi får klara det med egna resurser. Vi tar oss fram, bäst vi kan. Den närmaste vägen är två mil och det är norrut. Så får ni klara er själva sen.
– Jag skulle råda er, att, om möjligt, måla om bilen. Den här bilen kommer att sökas av ortsbefolkning, var ni än befinner er.
– Det var ju synd, att det skulle gå på det sättet, sa Allis. När vi bara försökte svänga in på en skogsväg, och hitta en vändplats, och slumra nån timme, för att sen fortsätta vår långa, långa resa.
– Jaha, nu får det bli så här, sa han. Nu åker vi, och polisen kommer att köra er bil, med blinkande lyktor. Ni är omgärdade av två polisbilar, och fraktas ut härifrån. Vi kommer att uppge, från alla som frågar, på e-post, youtube, blogg och twitter, samt vanliga telefonsamtal via fast telefoni och mobil, att ni kommer att föras till fängelset i Norrviken. Och där ska ni utsättas för brysk behandling.

Vad skulle vi säga? Vad skulle vi göra? Det kanske var precis det dom tänkte göra.

– OK, sa jag. Vi har bara ett villkor. All vår egendom ska vi ha med oss. Och Allis farsas revolver. Och den ska vara laddad!

Han tittade på de två polismännen. En av dem räckte fram en väska. Där låg de lösa persedlar vi hade haft i bilen. Inklusive Allis farsas revolver. Hon tog upp den, snurrade runt magasinet, och såg att det var tomt.

– Den var laddad, sa hon. Jag hade tre skott kvar.
– Du får revolvern, sa kommissarien. Men du får inte fara omkring med en laddad revolver, som inte är registrerad. Du får skaffa dina kulor själv, bäst du vill.
– Och pengarna, sa jag. Det fanns 200.000 i baksätet. I sedlar och mynt.

Den andra polisen räckte fram en väska.

– Det här är inte 200.000, sa jag.
– Nä, sa kommissarien, det är ungefär hälften. Resten behöver vi för den här extraordinära insatsen.

Det här var intressant, tyckte jag. Jag önskar att jag hade haft en bandspelare eller en mobil, och spelat in alltihopa.

– Det kan jag förstå, sa jag. Men det är ju egentligen Perssons, som ska stå för kostnaden, inte vi.
– Men nu får det bli så här, sa han. Om ni inte är nöjda med den här uppgörelsen får vi lov att hålla er kvar här i häktet.
– Det här var det jävligaste ställe, jag någonsin har hamnat på. Fy fan för denna kommun.
– Nu åker vi, sa han. Ge er iväg!

Han var väldigt beslutsam. Tydlig. Och väldigt sorgsen.

– Hitta ett bättre jobb, sa jag. Du kan nog hitta vilket jobb som helst, som är bättre än det du nu håller på med.
– Jo tack, sa han, otack är världens lön. Ger er iväg! Jag vill inte se er mer.

De beväpnade, uniformerade poliserna förde oss ut, en före och en efter. Det lyste väldigt klart när vi kom ut. Vi blev tillsagda att hålla ihop händerna.

– Knäpp ihop händerna framför er!

Det kom ljus från strålkastare och billysen, samt även från en helikopter, det blixtrade och var ett väldigt hollabajo. Vi fördes in i varsin polisbil. Och så fraktades vi därifrån, under blinkande polisljus och tjutande sirener. Vår egen bil fördes av poliser, med polislyktor ovanpå. Vi noterade att de var iförda hjälmar, skottsäkra västar och tungt beväpnade, i klass med insatsstyrkan eller militär i krig. Och så körde vi därifrån i en sjujävla fart. När vi kom in i Medelpad, svängde dom av lite grann mot vägen. Snabbt plockade dom bort alla polislyktor och lyfte in oss i vår egen bil.

– Stick, sa dom. Stick utav helvete och kom inte tillbaks! Nästa gång är det vi som skjuter, och inte ni.

Så gick dom in i polisbilarna, och vi drog iväg. Bilen gick som ett spjut. Vi for iväg, direkt in i mörkret. Vi visste inte vart vi skulle, eller var vi var. Men vi skulle på väg norrut. Skolan i Medelpad eller Ångermanland eller möjligen Hälsingland var i vårt sikte. Och nu tänkte vi, efter denna – upplevelse – att få kvittera ut två kartonger med konjak, det skulle vara trevligt.

Viktig epilog.

På vägen norrut gjorde vi upp onda planer för den kommun, eller samhälle eller skitby, där vi hade hamnat. Vi skulle, tillsammans med andra illasinnade personer, köpa upp alla ödegårdar, skogsfastigheter och fiskevatten samt Perssons gård, som säkert var skuldsatt upp över taknocken. Sedan skulle vi riva och bränna ned allt vi kunde, samt sälja tomterna till rika och krävande tyskar, holländare och andra frihetstörstande och naturälskande européer.

Några större byggnader skulle vi behålla, om det fanns sådana. I annat fall skulle vi uppföra sådana, enligt gynnsamma villkor, med stöd av stat och landsting. Där skulle man inhysa invandrare och flyktingar från Afrika och Mellanöstern, som asylboende i avvaktan på beslut, som vi ju vet drar långt ut på tiden. En andra byggnad skulle landstinget få hyra som rehabiliteringshem för unga kriminella och missbrukare.

Det var en djävulsk plan, som dessutom var fullt genomförbar. Projektet skulle, som bonus, ge oss stora inkomster och ett avsevärt renommé, utom i denna kommun eller vad det var. Men under resans lopp skingrades dessa eleganta hämndplaner. Vi blev alltmer osäkra på moralen i hela saken. Om det var de eller kanske vi, som var bovarna. Om de kanske hade handlat rättrådigt och klokt, och vi dåraktigt och fel? Vi blev aldrig riktigt klara över detta moraliska dilemma. Men exploateringsplanen höll oss på gott humör på resan genom mörkret in i övre Norrlands inland.