5:9 Kyrkkaffe

Och dom la upp vad dom hade på bordet. Och det var inga dåliga grejer.

Fröken Olsson hade med sig en Napoleonbakelse, som var synnerligen lättäten, eftersom de ogenomträngliga smördegsplattorna var indränkta med konjak, och denna gång med äkta Napoleonkonjak. Det var så väl gjort att konjaken dröp av skivorna, och hon fick lov att torka av dem, som man torkar av en alltför genomoljad cykelkedja.

Alla ojade sig och sa attans.

Men fröken Freiberg kunde leverera dekorerade princessbakelser, med citronlikör i själva marsipanen och krusbärslikör i kakbottnen, och som därför måste behandlas med särskild respekt, med tanke på bottnarna alltså.

Det var med stort mod som fru Hartvig langade upp sin chokladbakelse, med en grotta av ren sprit, som skulle balansera den mäktiga chokladen, toppad av ett hallon. Ingen var imponerad, förrän hon kungjorde att själva chokladen var chokladlikör, som hon utvecklat själv, utifrån 80% choklad och likör av hallon.

Det blev tyst tills fru Katarina Karlberg Wallink Dahmén drog upp en bananbakelse, och förklarade att den innehöll banan och bananlikör, samt hårt vispad grädde, som nästan som såg ut som sperma och även hade en intressant doft, eftersom hon kryddat den med ingefära och kanel, och att hela höljet var smaksatt med stora mängder likör, som hon råkade ha hemma och inte fått nån användning för. Eftersom hon var högst i rang tyckte alla att det var ganska bra och att även den vore värd att besmakas.

Sören kunde inte hålla sig utan satte abrupt i sig Napoleonbakelsen och greppade girigt bananbakelsen, försummande dess erotiska design.

Därmed var isen bruten och fru Nessén kunde leverera eftermiddagens clou, eller höjdpunkt, i form av en till synes enkel gräddbakelse på marängbotten, vanilj och jordgubbar. Alla var tysta och Sören svalde det sista av bananbakelsen och slickade i sig de spermaliknande sockersträngarna, väckandes oanade vällustilningar hos fröken Freiberg.

– Marängen innehåller naturligtvis hjortonsorbé, och hjortronlikör, i fin blandning och även utsökta proportioner. Sen har grädden vispats med tung rom, som jag har gjort själv med hjälp av vissa personer. I mitten av punschvaniljen finns en hemlig grotta, eller rum, men jordgubbarna är färska, lite frysta eller snarare hårdfrysta i jordgubbslikör från i höstas och sen är det bara att hugga in – den måste ätas i sin helhet för att alla sensuella blandningar ska komma i fråga. Så hugg in bara!

Sa fru Nessén och lade upp sex till synes enkla marängbakelser på kyrkans bord. Sören högg in och mumsade och svalde och såg sig om efter en till och systrarna i församlingen såg sig tvungna att gripa in och smälla i sig av Nessans spritbemängda marängbakelser.

Sen var mötet öppnat och Sören fick ta sig en stadig slurk av prästkaffet, som han för säkerhets skull förstärkt med en skvätt irländsk whisky, ifall det skulle bli lite av Irish Coffe av det hela.

På detta första kyrkkaffe hade Sören dessvärre med sig ett paket finska pinnar, de mest oblatliknande kakor han kunde komma på. Han tyckte att han var modern och han ville inte att de skulle falla på lösan sand, trots att han började inse att han underskattat situationens allvar. Men finska pinnar ska inte underskattas.

– Finska pinnar ska inte underskattas, sa han och höll upp en pinne. Ett alkoholfritt alternativ som fungerar i alla sammanhang och är attraktivt för många.
– Vilka då? undrade fru Hartvig.
– Alternativ till vad? frågade fröken Freiberg.

Sören kände att hans finska pinnar inte föll i god jord, men ville inte ge upp dem så lätt. Dom kostade i alla fall 23 SEK.

– Ett alternativ för barn och unga, föreslog han.
– Våra bakverk uppskattas av alla åldrar, invände fröken Olsson rätt skarpt.
– Vi är inte åldersdiskriminerande och utesluter varken kön eller ålder från att uppleva våra produkter, framhöll fru Katarina Karlberg Wallink Dahmén, Kattis kallad.
– Vi är konstnärer och kreativa människor, och vi uppskattar inte alternativ till vår konstutövning, avslutade fröken Freiberg sågningen av de finska pinnarna.

Sören kände att han kört in i en återvändsgränd, men fann sig snabbt.

– Men flickor! utropade han. Vi måste ju besluta om nattvardsvinet.

Sa han och rusade ut och kom tillbaks med famnen full av vinflaskor, Bordeaux, Beaujolais och Rioja.

– Nu ska det avgöras, förklarade han och öppnade i rask takt samtliga flaskor. Vilket vin som är bäst i nattvarden, och här ska ingen mannamån saknas. Nu får ni göra mig och kyrkan en björntjänst, evig i åminnelse och tacksamhet.

Damerna såg lite ifrågasättande på prostens ordval, men plockade fram vinglas från vitrinskåpet och drack och doftade och drack igen, men hur man än höll på var det omöjligt att komma fram till något entydigt resultat. Några tyckte att Beaujolaisen var bra, andra höll på Bordeauxen, och sen ändrade man sig och höll på Riojan, men när man röstade demokratiskt valde man ändå annorlunda. Slutligen tröttnade damerna på själva idén och kom fram till att det vin man drack senast smakade bäst, och att det inte spelade någon roll vad man pytsade ut i kyrkan. Sören var lite besviken, eftersom det var samma resultat, som han själv hade kommit fram till kvällen innan.

Sören var inte heller nöjd med kaffegruppens sågning av de finska pinnarna och ville inte ge slaget förlorat, utan doppade en finsk pinne i vinet och sög och smackade.

– Utmärkt till Rioja, sa han på volley, eftersom han inte hade en aning om vinet i glaset.

Tveksamt provade kaffekvinnorna att doppa finska pinnar i sina vinglas och sa usch och fy och såg på Sören med ilskna, sorgsna respektive besvikna ögon.

– Det är ju lite skillnad med att vara en vanlig kyrkoherde och en prost, sa fru Katarina Karlberg Wallink Dahmén, medan hon pillrade med blusen.
– En prost smäller högre, sa fru Hartvig, och några fnittrade. Andra var upptagna med att ta av sig sina snörkängor, snygga på och i övrigt rätt meningslösa.

Prost eller pastor eller kyrkoherde. Eller bara föreläsare och informatör. Sören var ett rov för stridiga känslor och förstod att han stod inför ett Waterloo och att han inte skulle göra samma misstag som Napoleon. Han insåg att racet för de finska pinnarna var kört och valde en annan strategi: han blev lite lagom ekivok.

– Fru Nessén, min finska pinne vill penetrera din marängbakelse, utbrast han.
– Det går bra herr kyrkoherde, den är mör och fuktig.
– Men nu är det en rysk pinne!, hojtade han.
– Punschgrottan är öppen! hojtade hon.

Damerna uppskattade den ekivoka antydningen i denna och andra ordväxlingar. Fikamyset var räddat. Eftersom kyrkoherden visat ett demokratiskt intresse för samtliga bakverk plockade kaffedamerna upp allt i sina kassar och bordet bågnade av läckerheter. Sören skvätte vin och lovordade bakelserna och damerna komplimenterade varandra för den ena och den andra kreativa lösningen.

Det började bli lite varmt och svettigt av alla viner och bakverk, så prosten tog av sig prästrocken och lättade på prästkragen. Ledamöterna följde hans exempel och lättade på klädseln och tog av sig lite grann här och lite grann där, och när prästen kastade prästkragen åt sidan och knäppte upp skjortan var racet i full gång, och till slut satt allihop mer eller mindre nakna och rosiga. Vinflaskor tömdes oavsett lämplighet som nattvardsvin och bakelser behandlades lite ovarsamt.

– Hur blir det med den finska pinnen? undrade fru Nessén.
– Den ryska pinnen!, ropade några damer i kör.

Det bar sig inte bättre än att Sören måste skrida till verket och fullgöra sin plikt med fru Nesséns marängbakelse. Övriga ledamöter i kaffegruppen tog på sig själva och på varandra med kladdiga fingrar och flinade och flämtade.

Fröken Berit försökte använda Katarinas sexiga bananbakelse som dildo, och det gick ju inte alls, men resultatet var roande och manade till efterföljd, med såväl princessbakelser, som själva Napoleon.

Stämningen var med andra ord hög och den lade sig inte förrän den ryska pinnen fått gå laget runt och uppfylla sin mission.

Fru Nessén somnade på rokokosoffan och Sören slumrade själv till i den antika karmstolen. När han kvicknade till var kaffekvinnorna i stort sett påklädda och i full färd med att plocka undan, rensa och torka, så att rummet såg nästan lika prydligt ut som vid mötets öppnande.

– Vad ska vi hitta på nästa gång? undrade fröken Freiberg.
– Jo, sa prosten, det är ju det här med brödet, nattvardsbrödet. Om man kunde komma på nåt trevligt alternativ till det alkoholfria alternativet med finska pinnar. Gräddbakelse funkar nog inte i kyrkan, kanske sockerkaka, men fältet är fritt.
– Ska det vara med likör eller starksprit? frågade fröken Olsson.
– Det går nog bra med båda eller vilket som helst. Det där kan bara ni vackra och uppfinningsrika kondottiärer, såvitt jag vet de unikt bästa i världen, avgöra. Låt oss prova oss fram och kanske vi kan finna det rätta nattvardsvinet på samma gång.

Damerna tittade på varandra och såg ut som frågetecken, förlitande sig på Berits uppfinningsrikedom.

– På återseende, sa Sören, och man pussades och kramades.

Uppfyllda av andlig och kroppslig vederkvickelse tågade kyrkans paranta kaffekvinnor ut ur prästgården under munter konversation, med soppåsarna galant dinglande vid höfterna.

Det var ingen tvekan om att Sören hade gjort succé och vunnit ännu en trogen anhängarskara till sin tolkning av det kristna kärleksbudskapet och prästens roll i en sekulariserad församling.

Redan på måndag tog Sören kontakt med byggherren Andersson och föranstaltade om inrättande av relax med våttapet och golvplattor i kafferummet, samt bubbelpool och dusch, även bidéer, i det anslutande våtrummet. Det kostade några diamanter, men det fick det vara värt, för den kristliga kärlekens skull, menade Sören. Andersson skred till verket med bröderna i Forssa kyrkby. Det var några månader kvar till prästgårdens officiella invigning.