Farsans rök
Allis och Sören satt på altanen och åt middag. Det var fisk och stämningen var god.
– Det här var verkligen god fisk, sa Sören. Och så bra att äntligen få dricka lite Alsace, och njuta av livet. Hoppsan, det var visst Rioja, och det var intressant, eller vad tycker du Allis. Gott som fan blev det.
– Ärligt talat Sören, vi har väl aldrig ätit så mycket fisk, som här i Norrland?
– Nej, kanske inte du, men jag, i min barndom och tidiga ungdom. Då åt jag fisk nästan varje dag.
– Stackars jävel, vilken barndom.
– Säg inte det, det var god fisk, det var farsans rökta fisk och den var jättegod och man fick aldrig nog och den var vida berömd. Vi levde nog på den, kan jag tro. Skål på dig!
-Berätta Sören, berätta om den rökta fisken. Jag tror jag tycker om rökt fisk.
– Jo, sa Sören och tog en djup klunk ur vinglaset och fixerade blicken mot en fjärran fixpunkt. Det var så här.
– Farsan höll ju usla predikningar, där han läste upp stycken ur sin refuserade doktorsavhandling, som handlade om den heliga treenigheten, som han massakrerade, kapitel efter kapitel och slutligen avlivade. Det var därför den blev underkänd, inte för massakrerna, utan för avlivningen. Många höll med honom, men alltför många tyckte att det var fel att avliva det hela, eftersom man måste skriva om så jävla mycket. Hajar du?
– Exakt, sa Allis, han var helt enkelt dogmatisk eller dum i huvet.
– Nåt sånt, sa Sören. Men han var en jävel på att röka fisk. Han tog igen på gungorna vad han förlorade på karusellerna. Och han menade att det var Kristus och den helige ande som låg bakom alltihopa: Kristus svarade för konstruktionen, medan anden fixade själva rökningen.
– Kul, sa Allis, vitsigt och kul. Hämta mera vin och gin. Och vem var Gud?
– Det blev aldrig klarlagt, men folk i bygden trodde nog att han hade lämnat en viss plats åt sig själv också.
– Min hjälte, utropade Allis, din farsa! Jag älskar dig!
Sören landade efter ett tag med en flaska Gordon och två okända flaskor vin och en flaska Indian Tonic Water och citron, som han tyckte att Allis borde prova på, för att höja sin kulturella status, men som han fick byta ut till en vanlig Grape tonic och en massa is.
– Alla hade i alla fall roligt och älskade hans rökta fiskar, fortsatte han och försökte fixera blicken på den avlägsna fixpunkten och gav upp.
– Böcklingar kallades dom, men inte vet jag vad det var för fiskar. Allt möjligt tror jag. Sill och abborre och gädda och lax och foreller och sik, va fan vet jag. Han rökte allt och allt blev bra; nej inte bra, himmelskt bra.
– Folk kom från när och fjärran, ja alltså insocknes och även utsocknes, och ville ha hans rökta fisk. Men farsan sa att han inte kunde bedriva handel med gudomlig spis och uppmanade folk att gå i kyrkan och ta nattvarden och sjunga med i psalmerna. Han berättade om Jesus och hur han fixade fiskar åt hungrande människor, och att vi skulle göra detsamma och sen kunde han läsa några stycken ur bibeln, vilka som helst egentligen, eftersom ingen brydde sig; det viktigaste var att han välsignade fisken.
– Sen började folk ha med sig brännvin och ost och sylt, körsbärsvin och kotlettrader, hela stekar och efterrätter, som man ville byta mot än den ena och än den andra rökta fisken. Och sen kom dom med egna fiskar, som dom ville ha rökta, och farsan måste diskutera priser och kostnader, etiska principer och Kristus budskap om kärlek och fattigdom. Den urgamla byteshandeln uppstod igen på prästgårdens gräsmatta, och med den köpslående och ett folkliv av gammalt slag, fast det var mitt i modernismen. Och jag var med och rökte fisk och schackrade.
– Heja Forssenius, ropade Allis! Din farsa och du.
– Det var det vi levde av, sa Sören. Det blev inte så mycket kontanter, men om jag ville ha nåt, ett fiskespö eller en moppe, så fixade han det. Han kände alla och alla kände honom, förstås, han var ju kyrkoherden, och om han bad någon om nånting, så fixades det, för det mesta på lördagskvällen, när veckans rökning var slut och fisken svalnat. Och sen blev det skiva, fest alltså, på fisk och brännvin och sånt som folk hade med sig. Det var kul som fan, minns jag. Och brudarna hängde på mig, för att få vara med på prästens gästabud.
– Men hur orkade han med predikningarna på högmässan, undrade Allis, som var van vid Sörens strålande uppvisningar i predikstolen, söndag efter söndag.
– Det blev avhandlingskapitlen, inför den trogna skaran av äldre damer, som var där och träffades och slumrade fram till kyrkokaffet. Utom en söndag, då biskopen från Skara förgyllde församlingen och åhörde kapitel 4.2.3 i farsans refuserade avhandling, vilket han tyckte sig känna igen, från den tid då han satt med i betygsnämnden i Uppsala.
– När farsan fick syn på gubbskrället, som hade underkänt hans avhandling och placerat honom i denna magra avkrok, som var känd för sin antikyrkliga och frireligiösa befolkning, och som ingen nyexaminerad präst ville söka, när han fick syn på fanskapet, lutade han sig fram över predikstolen och talade, som Zarathustra, sa han till mig sen – jag var ute och körde med Emma på moppen – och sade:
”Syndaren söker sig till synden, som humlan till blommans nektar och flugan till koskiten, och jag pekar på dig, Anders i Skara, du horbock och skrymtare, du lögnare och ärans tjuv, förbannad vare du och dina barn och barnbarns barn i sju led och krypa ska du hädanefter!”
– Wow, sa Allis, vilken karlakarl. Eller hur vet du det förresten, du var ju ute och åkte moppe?
– Just då hade vi åkt klart och jag skulle be farsan om bensinpengar eller nåt.
Allis såg tveksam ut och tog en djup klunk ur gingroggen och Sören blandade viner i sitt glas och det uppstod som en liten tystnad, där man kunde höra något av forsens brus och vindens sus i björkarna.
– Skit samma, sa Allis, berätta mera.
Sören tog två djupa klunkar och tittade frågande på de två vinflaskorna, men tog sats och fortsatte.
– Farsans zarathustrianska ord väckte dom slumrande damerna, och det där med sju led och krypa, fick dom att se sig om och snart upptäckte de sömniga ödlorna en inkräktare i kyrkan, låt vara prydlig och lite småfet, med blå kavaj och glasögon, ändock en främling och inkräktare, som deras vänliga och lagom tråkiga kyrkoherde dömde till sju generationers dödsstraff – du förstår, dom hade inte kunnat önskat sig något bättre. Sanningens och hämndens tid var kommen, tänkte dom nog och så gav dom sig på biskopen och spöade upp honom med händer och fötter och paraplyer, hattnålar och inte minst psalmböcker.
– Och så blev det så, att biskopen i Skara krypandes tog sig ut ur kyrkan, oupphörligen marterad av de sju kyrkotrogna damernas stålskodda klackar, till dess att han utmattad föll ned på kyrkgången, för att räddas av farsan. Du må tro att kyrktanterna var hedersgäster nästa lördag och att dom blev fulla som fan!
– Men blev han inte avsatt, biskopen måste ha varit skitförbannad? undrade Allis.
Nu hade hon satt i sig en hel grogg och fyllde på en ny, med dåliga proportioner.
– Det här kan väl inte ha slutat lyckligt?
– Nej, och det gjorde det inte heller. Jag fick låna Bertils flakmoppe, och på den skjutsade vi biskopen till stationen, men han skrek och var otrevlig, så vi skjutsade hem honom till oss och lämpade ned honom, alltså Berra och jag, i trappan till jordkällaren och sen kom farsan hem i sin Austin, en verklig skitbil kan jag intyga, och så bar vi in honom i salongen och la fanskapet på soffan, som han blodade ned så att vi fick byta tyg och stå i. Det var för jävligt helt enkelt.
– Han fick sitt straff till slut, i alla fall, sa Allis, som var så uppslukad av historien att hon blev sugen på popcorn.
– Det blev värre, sa Sören, drillad berättare som han var, tog en klunk av nåt slags vin,.
– Berätta mera, sa Allis. Hur gick det sen?
– Åt helvete förstås, sa Sören. Vi matade biskopen och turades om att läsa ur farsans refuserade avhandling. ”Vi släpper honom inte förrän han har hört hela boken”, sa farsan. ”Han har inte ens läst den, han blev dubbad att förbjuda den av ärkebiskopen, för fan”. Så vi turades om att läsa och när vi hade läst klart fick han en sup och en böcklingmacka och sen fick han gå ut på gräsmattan och träffa folket, och äta och supa och skrävla och sen fick han inte mer stryk, även om kärringarna från kyrkan drog omkring och letade efter tillfällen.
– Men Sören, det här låter ju som ett öppet slut! Hur gick det, du var ju med. Berätta!
– Nja, biskopen kom nog dit för att stänga ned församlingen och kyrkan, eftersom det var så få besökare, och för att farsan reciterade en förbjuden text, alltså doktorsavhandlingen. Men på lördagskvällen såg biskopen att det var där, alltså vid rökeriet, som den verkliga högmässan och förkunnelsen ägde rum. Och där var ju alla och alla var glada över det där med att Jesus hade inspirerat farsan att konstruera röken, fast det egentligen var jag som hade kommit på idéerna, som en jävla jesus alltså, men skit i det, och att det var helige anden, han som brann i busken, som brann i röken. Och sen förstår du, som i en mardröm, drog farsan fram biskopsskiten, och sa att det är en som saknas, som att biskopen skulle vara gud.
– Smart, jag älskar din farsa, ett geni, sa Allis.
– Farsan, den idioten!
– Lever han än? Jag kan gifta mig med honom.
– Jag lever, sa Sören.
– Det är inte samma sak, sa Allis. Berätta mera, berätta alltihopa!
Sören började tröttna på Allis lösaktiga attityd, och var nära att säga att han var Jesus, men han tog ett glas blandat vin i stället och försökte hitta en fixpunkt på himlen. En nackdel med infraröd altanvärme är att himlen blir otydlig. Han kände att han beklagade det. Han kände sig förvirrad av sin egen berättarteknik. Han kände att allting kunde bli så obotligt fel, om han fortsatte att berätta den, i stort sett, sanna historien om sin barn- och ungdomstid i Småland.
– Det verkar ha blivit ett lyckligt slut, i så måtto att biskopen beställde en jävla massa rökt fisk från farsan, och att farsan fick bestämma priset, alltså till vilket pris som helst.
– En jävla muta alltså, sa Allis, som reagerade med hela kroppen inför maktpåverkan, stormakt som hon var.
– Schysst, sa Sören. Farsan sålde till Skara, så som han sålde till grannarna och vilka som helst. Det har jag med mig från Lillaryd i Småland: ärlighet och redbarhet och koll på pengarna.
– Lite grann är det därför jag älskar dig, sa Allis, men jag tror det är nåt annat också.
Aftonen avslutades som vanligt i kärlekens tecken, men den här gången hann dom inte inta den jättelika skinnsoffan, utan det fick bli på altanen och där vaknade dom till koltrastens enerverande kvittersångövningar, och sen blev det tidig frukost och plask i bubbelpoolen och frukost och plask och kvitter, för att fira farsan Forssenius. Och Allis fick en ny bild av sin älskade prost.