8:7 Gertruds boende

Väl medveten om att Kyrkländaren kan bli lite krävande i längden och att Sören och Gertrud hade ökat hans omsättning med en massa procent, skickade Korv-Olle med en plastpåse med Bitburger och Mellankorv – som närmast kan jämföras med frukostkorv eller bockwurst, med lokal Dragan-kryddning – på cykelstyret vid parets avfärd. Sen satt prosten och kyrkoarkivarien återigen vid köksbordet och tog igen sig med korv och öl och slumrade möjligen till, möjligen i varandras armar eller så såg det bara ut så, när Allis ramlade in och såg hur vackert ett sovande par kan vara.

– Jojomen, här ligger ni och forskar och funderar, utropade hon och skramlade med tomma ölflaskor. Finns det mer öl eller har ni tömt hela lagret, man frågar bara, artigt som fan!

De kyrkliga reste sig och fortsatte den avbrutna kvällsmåltiden på mellankorv och starköl och tittade på varandra, ut över nejden och på Allis. Hon var imponerad och insåg att hon hade mött sitt Waterloo. Eftersom det, som hon visste måste komma, redan hade kommit, ansåg hon att det inte var någon större vits med att gråta över spilld mjölk, särskilt som hon visste att Sörens förälskelser var lika många som övergående. Alltså lät hon saken bero och meddelade att hon skulle gå ut på altanen och att hon förväntade sig ett och annat.

Det blev inte så.

– Kyrkoarkivarien kan inte sova i arkivet, där finns ingen säng. Hon har missat bussen till Övraliden och därmed tåget till Luleå, dessutom ska hon jobba här i minst flera år och hon ska börja i morgon efter lunch, så hon får sova i gästrummet eller på soffan.
– Vafalls, sa Allis och stormade in från altanen.
– Hon kan ta gästrummet, hon behöver ha tillgång till arkivet dag som natt. Bäst att hon bor här.
– I mitt hus! Kommer aldrig på fråga. Och inte i arkivet heller, där springer du ju hela tiden. Du får ha hur många flammor du vill, men det ska inte ske i mitt hus, framför mina ögon, så det så!
– Det är inte ditt hus, sa Sören. Och vi är inte gifta och du har inga rättigheter utöver dom jag beviljar dig, i nåd och välvilja samt kristlig kärlek med mera. Så det så.
– Håll käften!
– Jag kan sova över i en bil eller ett uthus, tills jag hittar ett eget boende, sa Gertrud.
– Kommer aldrig på fråga, sa Allis, jag kör inte ut någon från mitt eget hus. Du kan sova i relaxen, eller var som helst, bara inte innanför dessa fyra väggar. Jag är väl herre i mitt eget hus, eller va!
– Du är inte herre och det är inte ditt hus, och min arkivarie ska minsann inte behandlas som en utsocknes. Jag behöver henne, hon är anställd av kyrkan och har därmed tillgång till alla kyrkans tillgångar och lokaler, och prästgården är en av dom.

Imponerad såg Gertrud hur kära Sören och Allis var i varandra och att hennes framtidsperspektiv plötsligt låg i vågskålen. Hon insåg också att Sören hade levererat ett dräpande argument och hon ville inte se Allis komma till korta, allraminst på grund av henne.

– Kanske nån annan lokal, bara tillfälligt kanske. Jag kanske kan pendla. Eller en liten stuga eller torp på landsbygden? Nästan ingenting, sa Gertrud, eller viskade.

Kontrahenterna stirrade på henne, förstummade.

– Skolan! utropade dom samtidigt.
– Självklart, sa Sören.
– Vadå?
– Lärarbostaden, den är underbar, du får den, sa Allis, som inte tagit till sig av Sörens egendomsresonemang.
– Perfekt för dig och nära jobbet, både i källarvalvet och kyrkan. Kostnadsfritt och skitfint, sa Sören.
– Jaha, sa Gertrud, skolan.
– Du får installera henne, sa Allis. Jag ska meditera på altanen.

Gertrud förstod nog inte den djupa och vida innebörden av den lilla instruktionen, men det gjorde Sören, och han var inte sen att verkställa installationen av Gertrud kyrkoarkivarie i den gamla mysiga lärarbostaden.