5:2 StorGustav enrolleras

Dagen därpå, när Sören och Annbritt satt och halvlåg och övade på orgeln och varandra, firandes att orgeln var räddad i kyrkans famn, kom StorGustav på ovälkommet besök, maktbesök.

– Det här med B som i Bach och Beethoven var ju bra och musik som är godkänd av arbetarkommunen och en uråldrig socialdemokratisk tradition, deklarerade han med en stämma, som faktiskt gjorde sig bra i kyrkorummet. Men du ska inte missbruka vårt förtroende och spela vissa andra B-musiker, som Brahms, Britten och Bruckner eller Berlins filharmoniker.
– Då protesterar vi utanför med stora plakat, sa han och smålog.
– Nej Brahms, det ger vi fan i. Men hörru du, sa Sören, tänk om vi skulle spela lite Rolling Stones. Men det ska inte vara så sakralt. Tänk dig Paint it Black, men vi ändrar till Paint it Red. Och ”You can’t always get what you want, but you always get what you need”, verkligen socialdemokratisk i sitt budskap. Det finns fler starka Stoneslåtar, även med munspel.

StorGustav gillade Sören mer och mer för varje stund, man såg det.

– Jag gillar dig, sa Gustav och var på väg att slå Sören på axeln, men Sören backade och undkom.
– Jag gillar dig också, sa Sören, och jag gillar även din dotter Annie.
– Hon gillar dig också, sa han, men jag tycker inte att ni är ett lämpligt parti.
– Nej, sa Sören, det bestämmer ju du. Det är du som bestämmer vad din dotter ska göra och med vem hon ska leva.

Här var Sören lite lurig och provokativ, och Gustav gick i fällan.

– Det gör jag, sa StorGustav. Det är en gammal socialdemokratisk tradition, att man bestämmer över sin dotter, och den finns det ingen anledning att ändra, eller ens rucka, på.
– Ja, sa Sören, jag önskar att jag var din son.

Gustav tittade på honom länge. Ingen fick fram ett ord.

– Nå, det här med Stones, sa han, det är OK, och det blir nog inte så sakralt.
– Vi måste ha en låt med Procul Harum, sa Sören, A Whiter Shade of Pale. Det är inte bara jag som ska spela. Men vi måste ha någon som kan sjunga. Kan du sjunga?
– Ja, sa Gustav, jag var sångare i bandet PopLets. Det var lite före Procul, och min röst var ganska ljus då, men nu kan jag nog matcha Procul, särskilt om jag får en Bitburger före sjungandet. Kall, men inte för kall, om du förstår vad jag menar.
– PopLets var ett jävla dumt namn, fortsatte han. Hade vi hittat på ett bättre namn hade vi nog kunnat vara kvar lite längre. När vi föll på listorna och publiken svek, satsade jag på politiken istället. Man uppskattade min starka och höga stämma i såväl Arbetets söner som Internationalen, och jag fick även vara med på partikongresser. Och på den vägen är det, sa Gustav.
– Kan du sjunga A Whiter Shade of Pale, med organisten Annbritt? undrade Sören.
– Jaa, sa han, det kan jag göra. Jag låter lite hesare nu än jag gjorde förr, men jag tar hela tonskalan. Och Annbritt och jag, vi känner varandra väl, sen en lång tid tillbaks. Vi var vänner, en gång i tiden. Nära vänner. Och vi spelade och sjöng mycket tillsammans.
– Å fan, sa Sören, och här kommer jag och flyttar in, och tror att jag ska förstå nånting och begripa nånting, och jag begriper absolut ingenting.
– Det var nog dagens sanning, sa Gustav.
– Dagsens, sa Sören, det heter dagsens sanning.
– Det skiter väl jag i, om det är dagens sanning eller dagsens sanning. Det är sanningen som gäller.
– Men kan du göra det då, i kyrkan? Så ska jag hålla en bra predikan.
– Jaha, sa han, och vad ska den handla om?
– Den ska handla om sanningen. Att sanningen finns hela tiden, men man vet inte var den finns. Och man ska inte upphöra att söka sanningen, även om sanningen är väldigt obekväm och till din egen nackdel.
– Det där låter fint, sa han, men jag tycker du ska ta det kristna kärleksbudskapet. Att kärleken finns överallt och hela tiden, och man söker den och man finner den, och man förlorar den och sen är allting åt helvete.

Han blev tyst. Sören bröt tystnaden.

– Är det Annbritt du tänker på? sa han.
– Det är inte specifikt henne, det kan vara vem som helst.
– Men det är Annbritt, sa Sören.
– Ja, det kan väl så vara.
– Du älskar henne.
– Nu älskar jag min fru, och mina barn.
– Ja, det är ju dina grabbar som ska spela i kyrkan, trummor och bas. Och så har vi ju enrollerat din dotter, som vokalist i A Whiter Shade of Pale. Hoppas du inte har något emot det, att sjunga tillsammans med din vackra dotter.

Han mörknade och ljusnade. Det gick så fort.

-Inte alls, hon har ärvt sin klara stämma av mig. Hon kan ta de höga partierna, så tar jag mellanregistret och de lägre partierna, samt den dynamiska hesheten. Hon kan även ligga i bakgrunden och komplettera mig. Det blir i själva verket jävligt bra. Genialt, min käre pastor. Och så får jag träffa min dotter igen, det ser jag fram emot.