7:6 Dubbelbröllop

Så blev det dags. Erik och Anette samt Gunnar och Birgitta skulle giftas. Dubbelbröllopet var ingen liten affär. För Kyrklandet var det bekräftelsen på en seger över arvfienden och början på en ny tid. Det skulle bli en ordentlig högmässa med högtidlig ceremoni och sen en bröllopsfest i dagarna sju, eller i alla fall några dagar.

Sören var i sitt esse, klädd i vita och oranga draperingar, som Kaffekvinnorna och flickorna i Kyrkans vandrarhem kreerat.

Högtiden inleddes med ett festligt musikstycke av Händel. Det var stor orkester med Annbritt på den renoverade och förstärkta orgeln, Sören på munspel och Kyrkokören, förstärkt med Andersson på bänkplats. Musikvalet var Annbritts, så att hon kunde briljera med trumpeterna i orgelpiporna, men ambitionen kom på skam, ty sist men inte minst deltog Kyrklandets hornblåsare, bestyckade med valthorn, jakthorn, trumpet och saxofon. Egentligen hade den berömda mässingskvartetten en bastuba, men den hade fått nåt olämpligt i sig, så det fick bli saxofon denna dag.

Det var sagt att de skulle bli Händels Music for the Royal Fireworks , från 1749, 100 år efter Strindbergs födelseår och 200 år efter Bildts och Perssons, och så blev det ungefär. Annbritt höll sig till noterna och passade på att tuta med orgelns trumpeter. Kyrklandets hornblåsare var inte sena att blåsa och höll sig anmärkningsvärt nära Händels intentioner, om än i utkanterna, och det gav en extra lyster åt framställningen. Sören improviserade på munspelet, tätt intill mikrofonen, och förhöjde Händels ståtliga Fireworks på ett sätt som hade gjort självaste kung George nöjd, och Kyrkokören följde med i de skiftande tonarterna och skapade en värdig inramning. Låt vara att alla inte framförde Händels Ouverture i dess renaste form, och om det ens, här och där, var Händel över huvud taget, och att det förekom avarter och nymodigheter, men ståtligt och engagerat var det och alla var med och tyckte sig bidra till något. Kyrkans rymliga akustik dämpade i viss mån dissonanserna och lyfte tonerna och för folket som inte fick plats i kyrkorummet, utan fick avnjuta framförandet via högtalarna på kyrkans utsida, för dom lät det riktigt bra och synnerligen högtidligt.

Predikan började, som vanligt, lite trevande, med att Sören bläddrade och slog i den gamla 1700-talsbibeln. Han var ute efter Höga visan och Predikaren, för att få en flygande start på sin hyllning till Birgitta och Anette och deras män, som skött sig så elegant under ockupationen av advokatkontoret.

Men som av en händelse, kanske Guds finger, fick han upp Josua 6:5 om trumpeterna och Jerikos murar, och han läste några strofer och förkunnade att församlingen var som Josua som blåste ned gamla murar.

Han bläddrade vidare, för att komma ur Gamla Testamentets blodiga historier, men hamnade ur askan i elden, i Andra Mosebok och Moses uttåg ur Egyptien, och hur slavarna kom till det förlovade landet och skapade Israel, och att det var två folkstammar, som blev till ett litet sketet folk som försökte överleva på fårskötsel, trots att dom hade feniciernas arv att förvalta och Medelhavet att behärska, men som misslyckade med allt.

Sören tog fasta på det där med uttåget och struntade i hur sketet det blev sen, och gjorde, precis som bibelns framställning, ett stort nummer av det heroiska och tavlorna på oljeberget och hur man lovade att vara schysta och respektera åldringar och inte ägna sig åt ovälkommen intimitet i onödan och så.

I den stunden var Sören Moses.

Kyrklandets prövade församlingsmedlemmar myste och stampade med klackarna i kyrkans åldriga golv. Äntligen fick dom höra den sanna historien och få sin historia berättad och få beröm och bekräftelse på sin revolution. Detta var deras uttåg ut fångenskapen under kommunens herravälde, och det var Sören som predikade den.

Det hade varit bra om Sören stannat där, i Gamla Testamentets sagor, men han gick vilse och hamnade som vanligt på Jesus bergspredikan, för där hade han fem postitlappar.

– Det är inte dom stressade strebrarna utan dom coola killarna, och brudarna, som ska besitta jorden, som Jesus sa i sin bergspredikan.

Det uppstod som en liten tystnad i kyrkorummet och kyrkländarna tittade frågande på varandra och på prästen. Av tidigare predikare hade dom hört att det inte var dom modiga utan dom fega, eller att det inte var dom ivriga utan dom slöa, som skulle besitta jorden och dom hade svårt att förlika sig med det. Och nu fick dom höra den riktiga utläsningen av Matteus 5. Och att den syftade på just dom och att dom var helt rätt.

Sören hörde tystnaden och såg frågetecknen i församlingens anleten och korsförhörde bibeln.

– I den här gamla och egentliga bibeltexten, står det att det är dom som är fattiga i anden och saktmodiga och som är barmhärtiga och hjärtliga, och i modern svenska betyder det att man inte ska hålla på och greja och fixa med saker och förtrycka varken kreti eller pleti, utan ta det lite lugnt och ordna saker så att det blir bra för en själv och folk man känner, helt enkelt. Jesus visste vad han talade om och det var därför han straffades och återuppstod, så att vi kan lära av hans misstag.

För Kyrklandets folk var det klart som korvspad och Annbritt måste ge tecken för att hindra hornblåsarna från att dra i en spontan fanfar, som inte passade sig i en kyrklig exegetik av denna dignitet.

Sen fick prosten upp Höga visan, som bara hade tre postitlappar, skam till sägandes. Stämningen lättade när kan kunde förklara att den handlade om Jesus och Magdalena, och att Jesus sa att ”ditt hår är likt en hjord av getter, du är skön såsom månen”, och att Magdalena sa att ”kyssar give han mig och jag är sjuk av kärlek”

När Sören sedan förklarade att detta endast var en blek avbild, jättegammal och helig, av den kärlek och de kärlekshandlingar, som Erik och Anette och Gunnar och Birgitta kommer att utföra och redan har utfört och att det var därför dom var här för att bli gifta.

– En poäng är att dom inte bara knullar ihop, ja inte alla fyra samtidigt, så vitt jag vet, men tillsammans, och att dom frivilligt har valt att gifta sig och hålla på med varandra rätt länge, och att dom tycker om varandra även efter själva knullet, så därför ska jag viga dom till gifta par, och det ska ske alldeles snart.

Sa Sören och gled nedför predikostolen, elegant och klädsamt.

Sen frågade han respektive par om dom verkligen ville vara gifta och om dom ville vara gifta med varandra, och när dom sa att dom var det, fanns det ingen återvändo, och sen förklarade han att dom var gifta, och att det skulle gälla tills vidare och till tidens ände. Sen omfamnade han Anette och Birgitta och pussade dom och omfamnade även Erik och Gunnar, utan pussar, och så var det klart. Den första bröllopsceremonin i Forssa kyrka, sedan nästan 100 år, var ett faktum.

Kyrklandets hornblåsare kunde inte hålla sig, utan bröt ut i en fanfar och hurraropen låg i luften, men Annbritt grep in med dunderbasarna i fotpedalerna och intonerade Mendelssohns brudmarsch, och Sören gled som en oljad blixt upp i predikstolen och fick upp munspelet och vred upp högtalarna.

Först sedan brudparen fått nog av äktenskapligt hånglande och Sören ropat ”utmarsch” tågade brudparen nedför altargången och Mendelssohns musikstycke antog rent bibliska dimensioner, när Andersson reste sig upp i bänken och brummade med, och alla kyrkländarna, och snart nog hela församligen, gjorde detsamma. Aldrig hade väl Mendelssohns brudmarsch låtit vackrare och mäktigare än denna söndagseftermiddag i Forssa socken. Det är möjligt att Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören hade gjort en annorlunda tolkning, men en högtidligare och kraftfullare version är inte möjlig att föreställa sig. Folket utanför kyrkan, på kyrkbacken och kyrkogården och vägen, kunde senare berätta, att dom sett kyrktaket lyftas en aning, och vissa personer kunde svära på att dom sett ett kors i skyn; så stark var Mendelssohns brudmarsch denna gång. I vilket fall började kyrkklockorna ringa mitt i alltihopa och det berodde på Axelson.

När det upphöjda dubbelbröllopsparet omtumlade och halvdöva landade på kyrktrappan och vågade sig ut i sin nya verklighet på kyrkbacken, möttes dom av en delvis okänd folkmassa, som kastade grus och blommor på dom; tydligen en urgammal sed i denna del av Norrland. Trots överfallet fick dom kramas och pussas, medan bilder togs och hurraropen skallade. Som av instinkt, eller ren ilska, kastade Anette tillbaks grus och blommor på de uppvaktande, och möttes av nya hurrarop och grovkorniga rurala välgångsönskningar. Birgitta kände att hon ångrade sitt åtagande, men Gunnar tog henne vant om midjan och hon mindes hans styrka.

Räddningen stod bara några meter bort. Ute vid kyrkgrindarna väntade Kyrklandets svarta landå med hästarna Sixten och Blixten, ett ståtligt ekipage, putsat och silverglänsande, dagen till ära.

Väl ombord snärtade kusken med piskan och ekipaget tog sig värdig ut på Kyrkvägen, ned längs Stora vägen och in på Byvägen. Under hurrarop och mendelsohnska tonfragment följde uppvaktningen efter brudvagnen in i byn mot den stora samlingssalen, medan stadsborna vek av och tog sig över bron och in på Korvtorget, uppfyllda av andäktighet och andäktiga efter öl och korv.