7:7 Oktoberfest

I den stora samlingssalen i Kyrklandets mitt förekom högretoriska lyckönskningar och wienervalser, med det överflöd av den mat och dryck, som bara Kyrklandet kunde uppbåda. Det var ingen tvekan om att Erik&Anette och Gunnar&Birgitta var välkomna hem, och att inga ansträngningar skulle försummas för deras välfärd.

Men i kyrkan levde euforin kvar i form av ett musikaliskt symposium, i den ursprungliga grekiska innebörden av ett organiserat supande med aktiviteter. Sören och Allis fann varandra på orgelläktaren och åstadkom rätt moderna tongångar med fotpedaler och spakar och tidvis rätt höga sopranissimon.

Kvarvarande delar av Kyrkokören bekantade sig med Kyrklandets hornblåsare och fick prova på deras urgamla instrument och snart nog deras moderna dito, och man tycktes nå en punkt of no return. Det var ett genombrott i den multikulturella integrationen, om än i liten skala.

Efter ett tag blev det dags för nattvard.

Rosiga samlades Kyrkokörens damer och Kyrklandets hornblåsare inför altaret, där Sören utfordrade den musikaliska ensemblen med vin och chips; alkoläsk och öl var förbehållen ungdomarna i konfirmationsundervisningen.

Lite vill ha mer och snart nog tågade musikanterna vidare mot Kyrklandet, under glada fanfarer och skönsång, med prosten i täten blåsande i munspelet; men från kyrkan kunde man höra Annbritt spela den glada Händelslåten, med ett frekvent nyttjande av orgelns trumpetpipor och det lät bra det också. En festlig sorti, helt enkelt.

Målet var samlingssalen i byns mitt, där vältalighet och musik flödade med vin och öl i dagarna tre, som traditionen bjöd. Sören höll ännu ett uppskattat tal, där han kunde göra lite fria tolkningar av Höga visan, och som tack fick han uppleva Birgittas sensuella dansnummer, som tog honom djupt. När prosten och Birgitta kommit loss på dansgolvet bröt helvetet lös och snart var hornblåsarna och fyra av de sex körsångarna uppe och slet på golvtiljorna. Det stod inte på förrän även Eva Danielsson och Lena Laurin blev uppbjudna och tjoade runt med några bönder. Det var ingen hejd på förlustelserna.

Utan att någon av de ansvariga traditionsförvaltarna hade fattat grejen, än mindre satt stopp för den, blev damerna från Staden plötsligt integrerade i Landet. Några av de äldre bonnmororna tittade surt på händelseutvecklingen, men många var glada och förnöjsamma, särskilt de dansande kavaljerernas mödrar. Andersson et consortes var nog så medvetna om skeendet, och välkomnade det i all tysthet; sådana händelser ingick i Kyrklandets nya integrationspolicy.

När sedan dansandet blev allmänt, var integrationen ett faktum och ingen kom ihåg att skilja mellan jude och grek, som en romare skulle ha uttryckt saken.

Vid midnatt blev det ett tillfälligt uppehåll i frivoliteterna, när fyrverkerierna skickades upp mot den klara oktoberhimlen. Det var storslaget och smällde och sprakade och skogens vilda djur tog skydd. Men den stora händelsen var ändå avfyrandet av de fyra kanonerna. Ingen kunde minnas när dom senast tagits i bruk, sedan 1700-talets dramatiska evenemang, men dom hade hållits i helgd och beredskap, och nu kände ledningen att det var dags och bad Sören om tillåtelse.

– Ja men för fan, kanoner, skjut utav helvete! utropade han i armarna på Lena Laurin, som var en aning utsatt för välkommen intimitet.

Det blev ett hälsosamt avbrott i festiviteterna, medan kanonerna rullades fram på bytorget vid samlingssalen. Nu var gubbarna i sina essen och Anderssons tordönsstämma hördes utdela order åt det otal, närmare bestämt tolv, man som med hästkraft hanterade dom tunga pjäserna. Så blev det med ens tyst, medan manskapet laddade och grejade.

Man kunde se Andersson, iförd en bredbrättad fjäderprydd hatt, stå med höjd värja mellan pjäserna.

– Ge fyr! dånade han och sänkte värjan, och den första kanonen brakade loss.

Det blev en ordentlig smäll som gav eko i rymden och eld och rök sprutade ur kanonmynningen. Innan någon ens kommit sig för att hurra eller applådera, brakade det loss igen.

– Ge fyr! ropade Andersson och den andra kanonen bröt ut i öronbedövande brak och eld och rök.
– Ge fyr!
– Ge fyr!

Alla kanonerna visade sig vara i gott skick och byledningen och de krutstänkta kanonjärerna sken som fullmånar i höstmörkret. När kyrkländarna och de exotiska gästerna hämtat sig efter ljudchockerna bröt jublet löst, i nästan samma nivå som själva kanonaderna. Händelsen gav ny energi åt bröllopsfesten och för brudparen var det inte att tänka på att dra sig tillbaks till enskilt kopulerande. Festen utvecklades till nya höjder, med dans och sång och skrål och oanständigheter, nästan som om Allis dirigerat den. Detta var en stor händelse i Kyrklandets historia och gick under namnet Revolutionsbröllopet eller bara Revolutionsfesten.

På Korvtorget utvecklades kvällen till ännu en festival, som man inte visste vad den handlade om, utom att den var just en festival, kanske till höstens ära: Oktoberfest helt enkelt . Men när raketerna oväntat började spraka och kanonerna knallade från Kyrklandet var saken klar: Kanonfestivalen. Mången kände sig nog hågad att smyga in i byn och utröna vad som var å färde, men se det djärvdes ingen. Objuden tog man sig inte in i byn, det hade man lärt och det var allmänt känt. Föga anade man att sex av stadsborna deltog med liv och lust i Kyrklandets evenemang, och förvånat anade man att en ändring var på gång; Korvtorget var inte värst.

– Olle, när ska vi ha fyrverkerier och kanoner? undrade en delegation från undervegetationen.
– Kanoner – aldrig, fyrverkerier på nyår, jävligt stora och omfattande så att dom syns ner till Eriksborg och längre, nästan till Finland. Men skjutvapen: Nej. Lite dynamit kanske, men det blir så rörigt efteråt. Och aldrig i älven.

Som vanligt spred sig festivalen ned till stadens centrum och centrum tog sig ut till periferin, och alla förundrades över händelseutvecklingen i Kyrklandet, och man fruktade att det gamla och invanda skulle bli ovant och att världens undergång var nära. I det lilla i alla fall, och det var ju i det lilla man levde. Mot morgonkvisten avtog oron, i takt med dans och dryckenskap, särskilt sedan Systembolaget visade sig ha nattöppet och Stadshusets relaxavdelning öppnades för kreti och pleti och på Korvtorget rådde inte brist på nattlivets förnödenheter; Korv-Olle hade avtalat om leveranser och lät inte priset styra förnuftet.

Allis var förbannad över att inte ha blivit inbjuden till tillställningen på Kyrklandet och bestämde sig för att ordna en stadsfest, som inte skulle gå någon oberörd förbi. I så måtto var hon, sig själv ovetande, en traditionens konservator.

Ute på Korvtorget tog utvecklingen en annan oroande utveckling, i det att Korv-Olle ansattes av önskemål om pangpang och ljuseffekter mot natthimlen. Han blev tvungen att retirera och vinna tid och axlade, sig själv ovetande, rollen av en slipad kommunpolitiker.

– Ni får tillsätta en utredning och komma med förslag, men jävligare än Kyrklandets ska det bli, jomen.
– Gratis öl och korv till utredningen, kommittén tror jag det heter. I viss utsträckning och inom rimliga gränser och i proportion till resultatens idéhöjd. Avslut till Lucia, va! Alltså förslag och betänkande på Lucia, för fan, menar jag.

Utredningsarbetet tog omedelbart fart bland Korvtorgets trogna besökare och kommittén antog omfattande proportioner, och efter två omgångar gratis öl och korv, upplöste Korv-Olle kommittén och beslutade att inrätta en egen utredning med sin personal. Som experter avsåg han att inkalla Sören och Allis, för ett nytt maktmöte i Prästgårdens kök. Ärendet var att krossa Kyrklandet, även om det skulle formuleras annorlunda.

Historien såg ut att upprepa sig, nu på en högre och festligare nivå. Det krävdes en vetenskapsman, eller snarare -kvinna, för att återskapa frid, vänlighet och samlevnad i Forssa socken.