Mysteriet Elsa
Så satt dom åter i Elsas trevliga kök och fikade gammalt kaffe. Andersson och Sören hade gått in i detalj om renoveringen av prästgården och Sören visade sig ha kyrkans spenderbyxor på sig. Andersson undrade i sitt stilla sinne hur den utfattiga kyrkan plötsligt fått såna tillgångar, men sånt frågar man inte om, som bonde i Kyrklandet.
– Jomen berätta nu, sa Allis otåligt, hur gick det med Elsa?
– Joo, sa Andersson och drog på vokalerna, hon blev ju i omständigheter så
småningom.
– På smällen alltså, förklarade Allis.
– Jo, det är ett annat ord för samma sak. Men det var inte det. Hon kunde
fortsätta undervisa, men fick ta det lite lugnare på gympalektionerna och
skogsvandringarna. Så det var inte det.
– Jaså inte, sa Sören uppmuntrande. Vad kunde det då ha varit?
– Det var fäderna. Eller de som trodde sig vara fäderna eller i alla fall ville
tro det.
– Spännande, sa Sören, medan Allis lite otåligt slamrade med den klassiska 60-talskaffeskeden
i Stig Lindberg-koppen.
(Bild kaffekopp o sked)
Andersson sörplade i sig lite mera Löfbergs och tog sats. Det tog tydligen emot att fortsätta berättelsen.
– Joo, både pastorn, gamla prästen alltså, och StorGustav menade de var far till det kommande barnet. Och när Serenius, kyrkoherden alltså, upptäckte att det varit fler än han i den där sängen blev han sur, för att inte säga upprörd i sitt innersta, kan man säga.
Sen tystnade Andersson igen och Allis skramlade hotfullt med skeden. Hon hade just börjat tycka lite bra om bonden, sen han fått av sig stövlarna och börjat prata, men nu förtvivlade hon igen.
– Schysst, sa Sören.
Andersson och Allis tittade frågande på honom, men Sören fann sig.
– Schyssst att du berättar om det här, sa Sören. Sånt behöver
vi få veta, som efterträder både Elsa och han Serenius, och dessutom bor här,
alltså.
– Jo, prästen blev så pytt så han avskedade Elsa och stängde till den här
våningen, när hon hälsade på nånstans. Och vad det blev av henne var oklart
länge och kanske StorGustav förbarmade sig och fixade något. Och sen tog
prästfan över undervisningen och sen dog han och StorGustav kommunaliserade
kyrkan och alltihopa och stängde skolan. Ack ja, en sorglig och onödig
historia.
Nu var det tyst i Allis kaffekopp och tystnaden var allmän en stund. Det här var mycket kommunikation och häpnadsväckande fakta på en gång. Allis bröt tystnaden.
– Stackars fina Elsa, sa hon. Hur gick det för henne och
barnet? Överlevde dom? Har dom flyttat eller bor dom kvar?
– Det vet man inte säkert, sa Andersson. Det finns rykten.
– Men vem var fadern? undrade Sören. Var det StorGustav alltså. Den rackaren.
– Nej, sa Andersson och rörde om i kaffekoppen. Man såg att han gärna haft
stövlarna på sig så han kunde skrapa med dom sådär irriterande.
Sen blev det tyst och återigen var det Allis som tog upp den fallna manteln eller kastade handsken, kan man säga.
– Och barnet, vem tog då hand om barnet om inte StorGustav
…
– Joo, han fick komma till oss när Elsa inte kunde längre.
– Oss?
– Ja vi bönder i Kyrklandet. Hos mig och Berit och så. Han var med om era fina
och nydanande lektioner. Joo men.
Det var uppskakande uppgifter för Allis och Sören och det var tydligt att berättelsen om Elsa inte sett slutvinjetten än och att dom hade en uppgift att fylla.
Sedan Andersson trappat ned och fått på sig stövlarna, var det bara för lärarparet att flytta in sitt pick och pack i den lilla mysiga 2:an.
– Nu blir Elsas kök Allis kök, sa Sören bakom en skramlande Bitburgerkartong.
– Nja, sa Allis, jag tänker på Elsa.
– Det gör jag med, sa Sören.