5:1 Annbritt

Sören kände sig hemma i Övrenedre och umgicks med societeten. Han var skollärare, tillika rektor, så han var ju societet. Och han var präst och klockare, och kunde även spela vissa psalmer. Till en viss del i alla fall, mer än den förre klockaren och den förolyckade prästen i alla fall. Han kunde även intonera vissa stycken, som hade viss association till Beatles. Så det började bli ganska populärt, för hans del, att vara i kyrkan. Sören var faktiskt alltmer i kyrkan, och det kändes naturligt, eftersom han ägde den. Han provade på olika Bachstämmor på orgeln. Och så en dag fick han hjälp av en kvinna, Annbritt, som kunde spela Bach. Hon var tydligen organist, som varit verksam på dispens under kyrkans stängning. Hon lärde honom att spela Toccata och Fuga i D-moll. Det var den största händelsen i hans liv och han älskade henne för det.

Varje lördag eftermiddag spelade dom 565:an av JSB i kyrkan, med eller utan publik. Hon tryckte på vissa pedaler, drog ut vissa spakar och tryckte på vissa tangenter, och han tryckte på andra tangenter, där hon hade skrivit vissa tecken, så att han visste var han skulle trycka. Och det gjorde han. Det hade ett enormt genomslag.

Det intressanta med alltihopa var att det var en förhandlingssituation. Hon var ju ganska kristen i en socialdemokratisk, eller i alla fall röd, kommun. Så hon ville gärna föra fram gudsbudskapet. Sören kom med förslaget att hon kunde få framföra en kristen sång, så skulle han framföra en mer profan sång. Han tänkte att det skulle vara Beatles. Alltså fick hon lära honom att spela Beatles. De hade jättekul och kom väldigt bra överens. De spelade en kristen sång, och så spelade dom Bach, och så spelade dom en psalm. Och sen spelade dom mer profana låtar. En skulle alltid vara Beatles, sa dom. Det tyckte hon om, dom var ju så musikaliska. Och så skulle det vara ett femte musikstycke, och då krävde Sören att det skulle vara A Whiter Shade of Pale med Procul Harum. Det var då dom fann varandra.

– Ja, sa hon, den spelar vi. Den bygger på Bach.
– Ja det är klart, sa Sören, men det är inte Bach. Och sen måste vi sjunga också!

Det var det som var problemet. Hon sjöng inte speciellt bra, men hon försökte i alla fall. Sören tyckte då att det var bättre att framföra låten utan sång. Sen försökte han sjunga den, och då tyckte hon detsamma, så dom skippade själva sången. Så snackade dom med lite folk om vem som kunde sjunga stämman i A Whiter Shade of Pale. Sju aspiranter dök upp på deras audition.

De fick fram en kille och en tjej, dom var båda lika bra. Det var Sixten och så var det Annie, som var Gustavs dotter. Hon var en riktigt präktig och fin tjej, ganska stor byst, men inte för stor. Fina höfter. Henne kunde vi ha, tyckte Sören. Sixten var duktig på gitarr. Sen började Sören och Annbritt diskutera, och Annbritt ville plötsligt se det hela ur politisk och konstnärlig synpunkt.

– Men AnnBritt då, sa Sören, ska vi tänka på våra adepter på det här sättet? Du är jättetjusig, sa han. Dina händer är de vackraste jag sett. Titta så korta vackra naglar du har. Breda, vackra händer. Jag tror att du är vacker över hela kroppen. Jag skulle vilja se dig, hur vacker du är, uppleva dig hur vacker du är.
– Får jag se på din stortå, sa han.

Det fick han ju göra. Den använde hon flitigt, när hon trampade på pedalerna på kyrkorgeln.

– Den är nog ganska sliten, sa hon, men jag tror den är vacker ändå, om man ser den ur ett visst perspektiv.
– Låt mig få se på den ur mitt perspektiv, sa han.

Och så där höll han på med henne, med knäna och brösten och alltihopa. Det slutade med att dom slutade spela orgel och bekantade sig med varandra, på ett sympatiskt, och för dem båda, givande sätt.

Sen dess var dom kompisar och partners. Sören tyckte om den här organisten, eftersom hon kunde lära honom att spela Bachs Toccata och Fuga i D-moll BWV 565, och nu krävde han att få lära sig spela introduktionen och möjligen delar av första satsen i Beethovens femma.

-Jaha, sa hon, den är lätt att spela. Du får komma hem till mig. Jag ska bjuda dig på en lätt supé och jag kan lova dig, att innan du går därifrån kan du spela Beethovens femma, introduktionen, första satsen. Den är skitlätt, sa hon.

Han älskade henne. Hon var väldigt fin. Hon hade så vacker näsa. Och så var det själva böjen på överläppen. Hon hade faktiskt riktiga amorbågar. Låt vara lite fyllig, men det var ju även han. Så Sören tänkte bort fylligheten, och då såg han hur vacker hon var. Lite lagom rödhårig och ljus. Framför allt hade hon så vackra händer. Långa, känsliga med kortklippta naglar, som hade känsla. Och det fick han erfara. Så känsliga händer. Han fick även erfara amorbågarnas, de vackra, känsliga läpparnas känsla. Dom hade det bra ihop och ganska kul.

Men han måste erkänna, att det som drev honom inte var, så att säga, hennes dolda skönhet, utan samvaron. Allra viktigast var att hon kunde lära honom att spela klaviatur. Efter bara två månaders samvaro, medan Allis var ute med grabbarna vid korvkiosken, lärde Annbritt honom att spela första satsen i Beethovens femma, och han lärde sig också att spela några andra stycken. Om det var Månskenssonaten eller Pathetique, eller något annat stycke av Beethoven eller möjligen Bach, var han inte säker på, men det kändes bra, och han var imponerad. Han begrep inte riktigt vad han gjorde, men han gjorde det.

StorGustav, kommunstyrelsens m.m. ordförande, var salig när han inspekterade den nya kyrkoherdens framfart i kyrkan. I synnerhet när Sören eller Annbritt spelade några stycken av Beatles. Gustav yttrade nånting om kyrkans förfall och dess upprättelse med rock and roll. Sören kände sig kränkt och sa för en gångs skull ifrån:

– Ärligt talat, Gustav, jag äger kyrkan, och jag gör vad fan jag vill med den! Och jag vill spela Bach.
– Ja Bach, det är inget fel på Bach, sa han. Det är inget fel på Vivaldi heller. Men ska du hålla på och spela sån där skitmusik som Schopenhaur, eller Schumann menar jag, eller Brahms, då kommer vi inte hit. Eller kommunistlåtar av Shostakovich och över huvud taget konstig och dekadent musik som börjar på S som Stravinsky eller Shoenberg, då konfiskerar vi orgeln!

Att Gustav var rättmätigt upprörd, stod inte att tvivla på. Sören försökte förtvivlat att komma på någon socialdemokratiskt godkänd kompositör, som kunde vara godkänd även av Gustav. Han kom på Stenhammar, men kände direkt, att det skulle förvärra situationen. Han grunnade på om Sibelius kunde vara godkänd, men fegade ur. Rent taktiskt – båda började ju på S.

– Men B då sa Sören, som Beethoven? Eller Buxtehude, eller Berger …
– Beethoven är helt OK, i synnerhet femman och nian och den där revolutionslåten. Kan ni köra Beethoven tre söndagar i rad, samt i all framtid, får du även orgeln.

Sören hade slarvigt läst de finstilta styckena i köpekontraktet, när han, av misstag, köpte kyrkan på nätet. Orgeln tillhörde tydligen kommunen, eftersom man intecknat den i samband med en onödig renovering, innan man beslagtog resten av kyrkan. Sören funderade i sitt stilla sinne, vad det var han hade köpt och vad som tillhörde andra intressenter i kyrkan. Det fick vila till ett lugnare och mindre musikaliskt tillfälle, i sinom tid, tänkte han. Men han oroade sig för kyrkklockorna, altaret och särskilt predikstolen.

– OK, sa Sören. Jag spelar Beethovens femma och nia, vissa delar, vi måste hinna med några Beatles också, nästa söndag, och då äger jag en tredjedel av orgeln.

Sören visste ju att socialdemokrater älskar att förhandla och att komma fram till kompromisser, oavsett vem det gynnar, så här var han lite lurig.

– OK, sa StorGustav och sträckte fram näven. Den var ganska grov men mjuk och Sören misstänkte att han faktiskt varit arbetare innan han blev ordförande. Han var inte särskilt imponerad av det.
– En tredjedel varje söndag, så får det bli. Men det ska vara rätt Beethoven och det ska vara Beatles, och så får det vara sagt, som det är sagt och nog pratat om den saken, i evighet prosit.

Sa StorGustav, och gick förnöjt tillbaks till sin plats i kyrkan, första bänken till vänster.

Det var med glädje Annbritt och Sören umgicks dessa veckor och övade Beethovens stycken och kärlekens konst. Vid de andra och tredje framförandena tycktes Sören spela en aktiv roll vid orgeln, när han masserade hennes känsliga nacke, men även axlar och bröst, medan hon framförde låtarna med en bravur, som inte ens gick Gustav oberörd förbi.

Den tredje söndagen i april, när församlingen, upplyst av Sörens kortfattade predikan, i form av en presentation av Annbritts konstfärdighet och StorGustavs generositet, och upphöjd av orgelspelet, lämnade kyrkan och tackade honom för en stark och ihållande upplevelse med mera, överlämnade Gustav registreringsbeviset och ägandehandlingarna för orgeln till Sören, med ett onödigt kraftfullt handslag, som bedövade Sörens underarm ett tag. Lyckan var fullständig för alla parter och det var ännu en win-win-situation i kommunens anda.