Elsa tar över
Elsas situation förändrades inte nämnvärt av valresultatet. Hon fick presidera som kommunfullmäktiges ordförande och det tyckte hon var kul, det väckte minnen från skollärartiden. Övertagandet av doktor Lundins praktik var bara ännu ett problem att lösa och det låg henne varmt om hjärtat att ta hand om de unga flickor och gossar, som behövde hennes omsorger med genitalierna.
Den bitvisa nedmonteringen av doktor Lundins mottagning i den stora disponentvillan i södra Nedre var förstås en kompromiss. Den började med att gynekologstolen och tillhörande gynundersökningar flyttades till Elsas sjukstuga, och med den ungdomsmottagningen. När sedan Lundins prövade sjuksköterska och röntgenassistent flyttade till Elsa, följde även tillhörande utrustningar med. När processen i sakta mak var avslutad, var doktor Lundin rätt tillfreds med att sköta den geriatriska vården, där hans omfattande trädgård var en tillgång och åldringarna en tillgång för den, så det var på sitt sätt en winwin-situation. Utom att han måste skaffa en hönsgård och en hund, men det var ändå ett överkomligt pris, jämfört med att bada i älven.
Elsas sjukstuga växte snabbt till en regelrätt läkarmottagning och tenderade att bli ett riktigt litet privatsjukhus i stadens centrum. Den blev populär och måste ta plats. Och det var ett litet problem ett tag. När att allt fler kom till Elsas läkarmottagning, sattes en sten i rullning, som drog med sig större stenar och skapade sprickor i gamla stenblock, metaforiskt så att säga.
Problemet var grannhuset, där Elsa måste flytta in gynstolen och röntgenapparaten, samt rum för personalen och väntrum. Där höll advokatbyrån Wilkens, Watson & Wilkens till, med sin filial till det stora advokathuset vid Stortorget. Det var sällan någon advokat där, men dom ägde markplanet och förvaltade huset för bankens räkning.
Det krävdes Allis kompromissanda för att komma nånvart.
En undersökning i kommunens register och stökiga arkiv, visade en komplicerad ägandestruktur. Uppenbarligen ägde kyrkan marken som huset stod på, vilken prosten Serenius leasat ut till advokat Wilkens. Advokatbyrån disponerade huset enligt ett avtal med kommunstyrelsen, mot en årlig avgift, som inte ändrats sedan 1964. Advokatbyrån hyrde ut de övre våningarna, mot årligen uppdaterade avgifter. Men, och här kom själva kruxet, banken ägde själva huset, som advokatbyrån förvaltade för bankens räkning, mot ännu en årlig avgift, som inte uppdaterats sedan 1964.
Det var många kockar i den soppan, och den egentliga vinnaren tycktes vara advokatbyrån Wilkens, Watson & Wilkens, som varken använde eller ens ägde fastigheten.
Det här var ingen match för Allis.
Hon övertygade Sören att säga upp leasingavtalet för tomten. Sen beslutade kommunfullmäktige att tillsätta en utredning om alla avtal som ingåtts mellan kommunen, banken och advokatbyrån. Som vanligt kallade hon till ett samarbetsmöte i Stadshusets kafeteria, och bjöd på styrkekaffe och likörbakelser. Advokatbyrån och banken företräddes av Ruben Wilkens, alltså &Wilkens, som rest upp till Övrenedre enkom för sakens skull.
Ruben förklarade att varken banken eller advokatbyrån tänkte tolerera några kommunaltjänstemäns rotande i deras affärer och avtal, som hade laglig grund och följde alla tänkbara förordningar och statuter, sedan hur lång tid som helst, och att åtal och stämning var att emotse för stadens ledning.
Ruben var ingen match för Allis. Sammankomsten slutade med en kompromiss, som blev en winwin-situation för alla parter och många fler. Banken sa upp sitt avtal med advokatbyrån, som sa upp sitt avtal med kommunen, som i sin tur överlät fastigheten till kyrkan, mot att kommunen inhiberade utredningen av avtal, som ingåtts mellan kommunen, banken och advokatbyrån.
Det var det där ordet ”inhibera” som gjorde intryck på Ruben Wilkens. Det var ett ord som Allis lärt sig av Sören, som han fångat upp under sina år i Uppsala, och ingen visste egentligen vad det betydde, utom att man i stort sett ska ge fan i nåt, och det var så Ruben uppfattade saken, nämligen att han skulle ge fan i fastigheten Storgatan 32 och att kommunen skulle ge fan i hans affärer.
Det nya avtalet signerades under skålar och ömsesidiga saluteringar, gamla arkivhandlingar korsades över och revs itu och Ruben och Allis började se varandra i ögonen.
På så sätt blev Sören ägare till en fastighet, som han redan ägde, och det var inte den sista.