Forssa GK

Efter det första fullmäktigemötet bjöd Herman Yverborn Rönnquist ut Allis till Forssa golfklubbs styrelsemöte. Det är så man gör när man smörjer kommunalpolitiker. Allis mötte en liten manlig församling, men fru Sophia Rönnquist och några döttrar fanns i environgerna och fixade med kaffe och drinkar.

Herman berättade om den stimulerande upplevelsen på Korvtorget och hela styrelsen gratulerade Allis till valsegern, och in kom kaffe med konjak till männen och sherry till Allis och kvinnorna. Herman berättade om det stimulerande mötet med prosten Sören och att han alltid läste lite ur Psaltaren före varje möte och tävling, och några av styrelsemännen hummade. Herman bjöd in Allis att bese golfbanan, liten men naggande god, sa han och några av männen skrattade lite.

– Ordföranden får gärna prova på att slå några slag, det är en fin golfbana och naturen är tilltalande, sa Herman.
– Ordförande kan du vara själv, sa Allis, och det är du ju också. Nej, säg gärna du, det gör alla andra.
– Allis, sa hon och sträckte fram näven.
– Herman, sa Herman och skakade hand. På något sätt kände han att det var både rätt och fel och att han hade förlorat något.

– Det är bara tre hål, förklarade Herman, när dom kom ut till utslagsplatsen. Men vi kör tre rundor och då blir det nio hål, och när det är årsmästerskapet kör vi … Hur många rundor blir det, Karl-Erik, på mästerskapen?

Karl-Erik var en stabil karl, som tydligen höll ordning på golfgubbarna och deras äventyr. Allis tyckte genast om honom och tänkte på StorGustav – kanske var dom släkt?

– Jo, det kan bli sex rundor som mest, och då blir det 18 hål, om alla orkar och vädret tillåter, sa Karl-Erik.
– Ge ordföranden, Allis menar jag, en driver, så tar vi en liten tur på första banan, uppmanade Herman. Har Allis spelat golf förr?
– Lite, i min ungdom, sa Allis.

Karl-Erik gav henne en träklubba, boll och peg, och hon riggade upp grejerna på utslagsplatsen och spanade ut över banan. Den verkade liten, men trevlig, och hon såg inga spännande hinder i form vattenpölar och sandbunkrar. Hon kunde till och med se flaggan på greenen.

– Jaha, sa hon och slog.

Bollen försvann långt utav helvete och det blev lite tyst.

Golfgubbarna noterade att hon hade rätt fattning på klubban, att det var en kraftfull sving och att hon inte ens prövade slaget i luften. Hon bara klippte till och det sa ungefär smack och bollen var borta.

– Ut i bushen och så var det med det, mumlande Herman.
– Vi lägger ut en boll, viskade en av styrelsemännen.
– Jag tyckte den landade på greenen, sa Karl-Erik. Den verkade gå rakt på green!

Herman såg sig om på styrelsen och nickade och så drog man ut på bana nr 1 för att leta efter eller lägga ut Allis boll. En hederssak att klara ut, innan Herman kunde slå det stora slaget. Det var trots allt en artighetsvisit och en uppvisning och det måste skötas snyggt, med heder och aktning.

Styrelsegubbarna gick ut i bredd och tittade efter Allis förlorade boll, men Allis och Karl-Erik gick direkt på green. På den natursköna banan började minnesbilderna från golfspelandet hemma på godset tränga sig fram och Allis kände att hon var hemmastadd, fast inte särskilt intresserad,

– Här är den ju, i koppen! ropade Karl-Erik och Allis kunde bara konfirmera att bollen gått direkt i hålet.

Gubbarna stövlade dit och och Herman ropade

– Hole in one!
– Vi kan väl det lite lugnt med det just nu, sa Allis.
– Ingen har gjort hole-in-one, nånstans på hela banan! ropade Herman exalterad.
– Jag har slagit en birdie, sa en av styrelsemännen.
– Slagit en fågel, undrade Allis, va fegt.
– En birdie är att man når greenen på något eller några slag och lyckas putta bollen i hål på första slaget. På den här banan är tre slag OK, förklarade Karl-Erik.
– Och du Herman har visst gjort en eagle på den här banan. Men hole-in-one är ju omöjligt!
– Nybörjartur, sa Allis, och nu började golftermerna komma fram i medvetandet, som hon så envetet förträngt.

Karl-Erik blev tvungen att böja sig ned och ta upp flaggan och visa upp bollen för Herman, som nickade. Jodå, Herman kände igen sin boll, den hade hans monogram, jodå det var den bollen som Allis slagit ut. Och det blev tyst en stund och man kunde höra koltrasten kvillra en lovsång och vinden susa i björkarnas gulnande löv.

– Det var som fan! utbrast Herman. Vilken brud, vilken kommunchef! Man bugar sig, sa han och gjorde det. Hole-in-one på första slaget!

Golfgubbarna visste inte riktigt till sig, och man gick fram och klappade och kramade Allis, som tyckte att det var rätt kul.

– Hedersmedlem! ropade Herman. Visst ska Allis, kommunchefen menar jag, bli hedersmedlem i klubben, och vara med och tävla, va! Visst!

Gensvaret från styrelsen var positivt, men inte översvallande, men det märkte inte Herman, eller ville inte märka. Att ha en kvinnlig kommunstyrelseordförande som hedersmedlem var verkligen nånting att komma dragande med i oträngt mål, eller närsomhelst.

– Det här måste vi fira!. Ta en bild på bruden vid hålet, så sätter vi upp en plakett, för första hole-in-one på Forssa golfbana, fyfan va häftigt, hojtade Herman.

Bilder togs av en leende Allis med klubba och flagga och gruppen tågade tillbaks till klubbhuset för att fira och fundera. Det blev bubbel och snittar inför middagen. Allis stortrivdes och konsumerade.

– Kanske det skulle vara bättre med en kvinnlig golfavdelning, där jag kan vara medlem, nämnde hon. Eller hedersmedlem.

Några av styrelsemännen hummade instämmande, någon sa även ”utmärkt”.

– Jomenvisst, sa Herman, en god idé och ett bra förslag, att ta i beaktande.

Några golfstyrelsemedlemmar brummade mer och någon sa ”utmärkt”.

– Du kan väl vara ordförande för en sådan tjejgolfförening, så att det blir bra, menade Herman.
– Näe, sa Allis, jag är ju ordförande för kommunstyrelsen, och det räcker för mig. Jag tror inte på det här med multipla ordförandeskap, att man ska vara ordförande både här och där och sitta och bestämma hela tiden. Man ska sprida på gracerna, tycker jag. Alla ska vara med så att det blir bra.

Nu hördes tydliga hummanden och flera golfgubbar började kommentera och nicka och någon sa att det lät utmärkt.

– Sophia, ropade hon efter fru Rönnquist, som var på väg ut efter mer snittar, du spelar väl golf?!
– Jo, javisst, jag brukar följa med Herman på några rundor då och då.

Det låg i luften att hon följde med som caddie, men det fick stanna i luften; hon brukade slå upp bollarna ur bunkern på bana 2 och slå ut när det var besvärlig sidvind, men Herman skötte alltid de besvärliga puttarna.

– Kan inte du starta upp en damgolfavdelning, du är ju chef för bridgen, och kan det här med ledarskap, eller hur?
– Jomenvisst, kunde det vara möjligt, menade Herman.

Nu började hummanden och brummanden anta proportioner, och därmed var kvinnogolfavdelningen ett faktum.

– Ja, jo, det kan jag väl, men då får Berit ta hand om bridgen, jag kan inte hålla på med allting och sitta och ta ansvar för kreti och pleti. Golfen får räcka, i så fall. Men kul!

Hon tittade på flickorna, som också sa kul.

– Om Allis är med, tillade hon.
– Absolut, sa Allis, jag kommer på era möten om ni vill och du och jag ska gå ut och slå några varv, när du vill. Kära Sophia!
– Utmärkt, sa Herman, det blir så jävla bra, och då kan vi sätta upp plaketten för kvinnogolfens pionjär.
– Men vad ska avdelningen heta? sa Sophia och tittade på Allis.
– Vad sägs om Forssa Informella Tjej Tours Avdelning? föreslog Allis.

Herman funderade ett tag och gned sin haka. Någon av de hummande herrarna fnittrade.

– Nja, sa han, det kanske inte blir så bra i klubbmärket, vi måste ju ha ett klubbmärke.

Sophia log och instämde att det kunde missuppfattas.

– Varumärket är viktigt, framhöll hon.

Nu började flera herrar fnittra försynt, när man började tänka på själva klubbmärket.

– Kanske Forssa Damers Golfklubb, helt enkelt, föreslog Herman.
– Visst, responderade Allis, bara man inte hör det som Forssa Bangolf eller Barngolf – då är inte jag med, i en sån förening alltså, och säkert ingen annan heller.
– Kanske Forssas Golfande Kvinnor, föreslog Sophia, alltså FGK.

Allis var nöjd med att kvinnogolfen var i koppen.

– Det här med namnet och märket löser ni i själva så bra, sa hon till Sophia. Meddela mig bara så registrerar jag, så att ni kan få era kommunala föreningsanslag.
– Nu måste jag dra vidare och tack för en härlig eftermiddag med er fina golfförening och allt käk och skumpa, det var mycket roligt att slå ett slag och vi ses snart igen, Sophia och Herman, tack så himla mycket och birdie på er allihopa, sa Allis och vinkade och svepte ut till sin lagom röda sportbil och lämnade en förundrad beundrande skara golfare bakom sig.

– Det är vår Allis, sa Sophia.
– Det är allas Allis, rättade Herman.

• ← Elsa tar över
• Gamla hus →