7:8 Problem

Sören upplevde att han hade problem, för ovanlighetens skull. Han hade haft den upplevelsen tidigare, ett tag på ön, men det gick över när han började upptäcka dess möjligheter, ett tag i Malmö och då gick det över när dom flyttade från Malmö och sen ett tag i Dalarna och det gick också över. I Norrland hade han inte haft den upplevelsen förrän nu och han var övertygad om att den skulle gå över, men det var inte så lätt att på förhand veta hur. Det var en komplex problemsituation och det förvärrade saken, insåg han nyktert.

Det var ägoförhållandena förknippade med turistkåkarna som var den utlösande faktorn. Försäljningen till utlänningarna gick bra, över hövan bra. Forssa Entrepenad AB (FEAB), alltså Sörens och Olles fastighetsföretag, gick som smör i solsken och miljonerna strömmade in; det var inte där problemet låg.

Det var tyskarna som var problemet.

Det började med en fastighet i Nedre, vid skogskanten. Den tyska familjen ville inhägna sin tomt och krävde att få köpa den och äga den med besittningsskydd, så att inhägnaden inte skulle vara till annans gagn, som dom uttryckte saken, men på engelska och med tysk intonation och attityd. För Sörens och Olles del fick dom inhägna som bara den, men med tanke på andra husägare och skogsägare och rättighetsägare, måste inhägnaden begränsas och stämmas av med jordägaren, som måste godkänna förfarandet, som var okänt i Forssa socken med omnejd, och först och främst måste jordägaren, alltså i fastighetsägaren, identifieras och kontaktas och tomten identitifieras och registreras i kommunens tomt- och fastighetsregister, och det var ingen liten operation, förklarade Sören på rätt hyfsad skoltyska med anglofila och latinska inslag, som gjorde framställningen dunkel, även för honom själv.

– Keine probleme, sa den tyske husägaren Walther Hochmuten, das können wir zusammenfixen.
– Walther ist Jurist, verstehen sie, der Walther kan alles fixen sooner or later, it is all OK, but we must have a fence und Schutz, sa Bea Hochmuten.

Det andra problemet var likartat, men gällde en av Kyrlandets ödegårdar. Även här ville tyskarna inhägna och äga sin tomt, samt odla köksväxter och tulpaner på densamma. Men istället för ett plank ville dom installera en ogenomtränglig hög häck, som dom själva skulle direktimportera från Tyskland. Andreas Schwarzenbauer var nämligen trädgårdsmästare och kunde såna saker, kunde hans fru Simone upplysa Sören och Olle.

För direktörerna i Forssa Entrepenad AB (FEAB) krävdes ingen djupare analys av det lokala världsläget för att inse att tyskarnas ambitioner skulle bädda för internationella konflikter och lokala missnöjesyttringar och även våldsamheter. Dom holländska inbyggarna skulle naturligtvis inte tolerera tyska tulpanodlingar, folket i Nedre ville inte se några bruna plank i skogen, och kyrkbönderna ville inte ha några som helst häckar i sin socken, än mindre hemliga odlingar av genmanipulerade grödor. Så tänkte i alla fall Sören och Olle, även om det var deras egna aversioner som luftades.

– Tyskarna måste stoppas medan tid är, fastslog Olle. Eller avhysas med maktmedel, om så krävs.

Saken komplicerades av att båda tyska familjerna var populära. Dom gjorde sig hemmastadda på Korvtorget och beställde Kyrklandets specialkorvar, som dom hyllade och prisade. Dom var dessutom storkonsumenter av Kyrklandets dyra specialöl, som dom rekommenderade andra internationella inbyggare. För invandrarna blev Korvtorget ett stamlokus, som dom uppfattade som en genuint norrländsk institution med rötter i vikingatiden. De europeiska bosättarna blev ett stående inslag på Korvtorget och gjorde sig omtyckta av korvbarens personal och även av torgets svenska klientel. Invandrarna tog nämligen för vana att bjuda infödingarna på öl och korv, för att få tillfälle att samtala och lära sig svenska med norrländsk brytning.

Inte nog med det. Tyskhustrurna tog sig helt frankt före att besöka korvfabriken i Kyrkbyn och lovordade korvarna och hyllade korvmakarna. Dom hade förstås en finurlig baktanke, som damerna elegant serverade de kyrkländska charkuteristerna, nämligen några klassiska recept på Bochwurst och Bratwurst. Recepten var naturligtvis kända och förkastade av kyrkbönderna, som kontrade med lite egna recept. Det hela slutade med förbrödning eller försystring och korvframställning och ätande och drickande och skålande till skymningen och Bea och Simone fick med sig några kassar med de toppklassade wurstarna att fresta sina män och kreti och pleti på Korvtorget med. Så inleddes ett fruktbart och lönsamt samarbete mellan Kyrklandets producenter och Europafolkets konsumenter, som snart nog vitaliserade näringslivet i Forssa socken och stad.

Men där gick vi händelserna i förväg och vi gör halt vid Sörens upplevda problem.

Det där med tyskarnas tomtägande och inhägnande fick en lösning från oväntat håll: kyrkorådet och Kyrklandets byråd uppvaktade upprörda prosten en tisdagseftermiddag, när han satt på altanen och provsmakade en gammal Alsace och kände sig utmattad.

– Det här går inte för sig, sa Andersson inledningsvis och stampade med stöveln på altantrappan, som han själv varit med om att anlägga.

Sören gick in och ledarskapet stod handfallna, tills kyrkoherden kom ut med vinglas och ännu en flaska Alsacevin och bjöd uppvaktningen att ta plats under infravärmarna, som dom själva installerat. Ingen tycktes uppskatta vinet och det var inte heller meningen, men alla uppskattade gesten och det var meningen.

– Vi kan inte ha inhägnader av vilket slag det vara må i vår bygd, förklarade Andersson. Det är ett okänt fenomen och ett otyg som för otyg med sig.
– Utom skyddande inhägnader för boskapen, tillade Stenström.
– Vi inhägnar inte befolkningar, sa Bergfors. Inte ens tyskar.
– Utom badande, sa Stenström.
– Absolut, sa Sören. Inhägnader är uteslutna, men vi tog inte upp det i kontrakten, och nu sitter vi med byxorna i brevlådan, så att säga. Olle vill att vi ska avhysa tyskarna med våld.
– Behövs inte, sa Andersson. Tyskarna och dom andra kan vara kvar, men det är äganderätten som måste regleras och klargöras – ingen kan äga mark i Forssa socken. Det är Gud och Kyrkan som äger marken, och alla andra är arrendatorer och så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Det blev som en liten tystnad och alla begrundade Anderssons klarspråk och särskilt Andersson själv. Som en tinnitus hörde han den gamla fina Havamalversen om att en ovis man sitter och pladdrar, men att en vis man inte mäler för mycket. Det här med arrenden och arrendatorer var något man inte pratade om sen årtionden, inte heller kyrkotionden eller skatter och avgifter och pekuniära skyldigheter av något slag.

– Kyrkan äger all mark för Guds räkning, och vi är alla hans tjänare, sa Stenström i ett försök att fördunkla saken.
– Sen gammalt är vi frälsebönder, förklarade Bergfors. Det fanns sen gammalt kronobönder, skattebönder och frälsebönder, samt även kronoskattebönder och skattefrälsebönder. Men här i socknen har det bara varit kyrkobönder och det innebär att ingen enskild kan äga marken, bara nyttja och bruka den under Guds och Kyrkans ledning, så att säga.

Det var ett tappert försök att blanda bort korten och rädda Anderssons ansikte, men skadan var redan skedd och det var bara kyrkoherden som kunde rädda kyrkböndernas heder och ära.

– Utmärkt, sa Sören, det skålar vi på. Saken är klar som korvspad. Tyskarna och ingen annan av invandrarna kan göra anspråk på att äga sina tomter, som dom bara får hyra och förvalta under min och FEABs ledning och överinseende. Och därmed faller alla tankar på inhägnader och odlingar och beteenden, som jag inte godkänner, efter hörande av Kyrkorådet. Skål gubbar och tack för allt.

Sören stod redan högt i rang och aktning hos kyrklandsbönderna och nu steg han i Anderssons ögon till närmast herostratisk helgonnivå, eftersom han inte berörde böndernas skyldigheter mot kyrkan. Men bössan var laddad och ingen kunde vara säker på om Sören tänkte spänna hanen. Hans makt var med ens omnipotent.

Problemet med Schwarzenbauer och eventuella andra inbyggares ideer om egenmäktigt förfarande i Kyrklandet hade fått sin lösning – men därmed uppstod en uppsjö av nya problem: vilken makt och skyldighet hade Sören över skog och mark, och hur kom Björnbergets gods in i bilden?

– Ja, se Björnberget är ingenting som vi kan ha att göra med, förklarade Andersson och svepte demonstrativt vinglaset.
– Men äger jag, alltså Kyrkan, Björnbergets gods och alla marker som dom har odlat upp?
– I princip ja, sa Bergfors.
– Men det är inget som vi har att göra med, inskärpte Andersson.
– Det är lite speciellt med Björnberget, sa Stenström. Ligger utom Kyrklandet och vår domvärjo, så att säga.
– Inget vi pratar om, mullrade Andersson, och såg strängt på sina kompanjoner.
– Adligt frälsegods såvitt jag kan förstå, greven af Björnbergets gods, såvitt jag fått uppgift om, framhärdade Sören, som en gudfader i vardande.

Det blev en talande tystnad, endast störd av bondeledarnas stövelgnidande mot altanbrädorna, som dom själva installerat och slipat.

– Det är nog bäst för alla parter att ni klämmer fram med det, här och nu, och inte senare, och inte halvdant och styckevis, utan sanningen och hela sanningen och intet annat än sanningen, på det att Jag och Gud och Kristi blod och kärlek må vara er nådiga, deklamerade Sören med sin predikostämma och bönderna blev små och blodet tycktes frysa till is.

– En avfälling, viskade Andersson. Ingen av oss mer.

Och så hjälptes bondeledarna åt att berätta den nesliga historien om hur en av deras bönder i den yttre raden, Björnberg vid namn, för länge sedan gett sig av med fru och barn och lämnat byn och gemenskapen och byggt ett hemman långt bort i ödemarkerna och huggit ned skog och odlat upp mark och anställt folk från staden och levt ett liv långt bort från tro och redlighet och enligt uppgift blivit adlad i huvudstaden eller bara uppgivit detsamma och fört ett liv bortom sans och redlighet och tradition och rättfärdighet.

– Och hur får jag tag på denne greve af Björnberget? Kyrkan kanske har arrenden, skatt och tionden att inkräva. Till yttermera visso verkar Björnbergets gods vara involverat i dom här ödegårdarna, som jag har köpt in och sålt och hyrt ut till dom rika europeerna, som berikar vår bygd. Eller har jag köpt mark och gårdar som jag redan äger?

Om han hade haft ögon som en örn eller en falk, hade han kunnat ana en antydan till leenden hos en och annan av de byäldste, men såna ögon hade inte Sören.

– Greven ser man inte till, han är väl i Stockholm eller nån annan fin stad, om han finns. Det är förvaltare som sköter godset sen långliga tider. Hör med Axelson.

Stenström och Bergfors nickade instämmande. Sören tittade upp mot himlen och hällde upp ett glas vin åt sig själv.

Lugna och fogliga avtågade Anderson et consortes och lyckönskade Sören till hanteringen av invandrarna och deras välfärd i andanom och Kristi kärlek, utlovandes all hjälp och bistånd, vara vad det vara månde, nu och i evärdelig tid, i Absalom och så.

– – –

Men så var det tyskarna i Nedre och deras plankambitioner och det gav kyrkbönderna fullständig fan i, som Andersson uttryckte saken i avskedets stund.

Sören hade erfarit att Kyrkan, alltså han själv, ägde tomter längs Storgatan och även Stortorget. Frågan var hur det var med ödetomterna i Nedre, där Hochmuten och andra invandrare köpt hus. Var det han, alltså Kyrkan eller kommunen, alltså Allis, som ägde dessa fastigheter? Sörens tidigare efterforskningar i stadens röriga och ofullständiga arkiv hade gett vid handen att det var kommunal mark.

Sören ville inte blanda in Allis i dessa frågor, eftersom han anade att hon inte tänkte ge bort nånting till någon, inte ens till honom, alltså Kyrkan. Det fick bli en fika med Anette, den nya stadsjuristen och chef för f.d. advokatbyrån WWW&W.

– Det går inte att hitta nånting i det där så kallade arkivet, sa Anette.

Dom satt och hängde på varandra på Bästa Coffeshopen och drack styrkekaffe och mumsade på en likördrypande chokladbakelse, en av Berit Olssons nyskapelser, som var konfityren för dagen.

– Advokatbyrån kanske har nåt, men det är tveksamt. Dom där utmarkerna hade vi inte att göra med, nästan ingenting i Nedre faktiskt, bara några större villor och en väg, verkar det som.
– Jag har kollat i gamla register över stadsfullmäktigesammanträden och beslut och förordningar och det enda jag har hittat är ett beslut eller kungörelse eller nån slags författning att staden exproprierar mark i Nedre kommun, för att den behövs för kommunens utveckling. Det hände på 1940-talet tror jag.
– Det kunde jag ge mig fan på, sa Sören. Rena rama kommunismen alltså. Men frågan är vem som ägde marken före socialiseringen. Vem snodde dom marken från?
– Vet inte, men jag kan kopiera allt jag hittat, så får du forska själv. Jag har faktiskt inte tid med såna här historiska frågor. Allis har massor med jobb och sen är det utredningen i advokatbyråns arkiv …
– Älskade Anette, du har gjort mer än nog och jag älskar att jobba med dig, på alla sätt och kopior blir bra. Du får väl hjälp av Birgitta med sånt hoppas jag. Säg till om Allis kör med dig, det var inte meningen.
– Jag älskar att jobba med dig, det vet du, och jag är skyldig dig många många gentjänster, älskade Sören. Jag saknar dig och vill bara träffa dig igen, jag gör allt för dig.

Sören tyckte verkligen att Anette var en mycket vacker och tilldragande och behaglig kvinna, men nånstans måste han dra en gräns, och det var här, kom han fram till. Det blev inget utbyte av kroppsvätskor och chokladkrämig likör denna gång, till ömsesidig besvikelse, men man kramades och lovade att ses igen och vara vänner för livet och allt möjligt känslodravel som tonåringar håller på med, och Sören kände att han var en skitstövel, om än en mäktig och markägande sådan.

Sen var det problemet med honom själv och Kyrkan och Forssa Kyrka AB (FKAB) och vem som ägde vad. Klart var att han ägde skolbyggnaden och kyrkobyggnaden, men med skolan följde undervisning och ekonomiska aktiviteter, och med kyrkobyggnaden följde prästämbetet och prästgården och tydligen hela socknen och all mark och ansvar för alla som fanns där och makt och myndighet och rätt till arrenden och intäkter. Att det var han som ägde Forssa Kyrka AB (FKAB) var enkelt, och att FKAB ägde Forssa kyrka, var enkelt och att han, Sören ägde Kyrkan och att han som kyrkoherde var chef över socknens religiösa och sociala liv var klart, men hur allt detta hängde ihop var ren metafysik, som den heliga treenigheten, som han aldrig förmått sig att tro på. Och nu var han den oheliga treenigheten i form av Sören Forssén som Gud Fader, Kyrkan som Jesus Kristus och FKAB som den Helige ande, som även ägde fastigheter i Övrenedre kommun. Och sen var det frågan om ödegårdarna i Nedre och kommunens mark i allmänhet …

Sören såg sig ingen levandes råd, och fann sig sätta in en annons, eller snarare lägga ut tre annonser på nätet. Där utlyste han en tjänst som kyrkoarkivarie i Forssa socken och undertecknade med kyrkoherde och prost Sören Forssén, och ställde adressen till direktör Sören Forsén, FKAB.

Ett ödesdigert och, på sitt sätt, lyckosamt beslut, skulle det visa sig.