Alsaceproblematiken
– Men prosten och Alsacevinet, är det inte det som är själva konklusionen, poängen? sa Allis och tittade oroligt på de två återstående ölflaskorna.
– Det var Andersson som berättade det för mig, när jag pressade honom. Eller snarare bjöd honom på en snaps från den blå flaskan. Han blev blek och ville ta den i från mig och jag ville ta en slurk och då slog han ned mig med stöveln, och så kom alltihopa fram.
– Stöveln, sa Allis, hur kunde han det?
– Han tog av sig den och sen slog han ned mig med den och sen tog han hand om flaskan och föll på knä och rabblade ramsor och böner och underkastade sig helt löjligt. Jag fick hjälpa honom upp. Sen kom det. Sanningen.
Sa Sören och svepte en öl och lät skummet forsa över haka och kinder, helt storgustavianskt.
– Men prosten och Alsacevinet, hur var det med det, det är ju det som är nyheten, sa Allis och såg oroligt hur Sören greppade den sista ölflaskan.
– Snälla!, vädjade hon.
– Det finns mer i källarn, och i kyrkan och hos Korv-Olle, förklarade Sören. Men OK, jag ska berätta slutklämmen.
Sören tog en klunk och tittade ut på den osynliga älven.
– Prosten Serenius tänkte sälja ut Kyrklandet till kommunen och advokatbyrån, för att han inte hade nån nytta av bönderna, eftersom dom inte betalade arrende och var allmänt otrevliga. StorGustav, eller möjligen hans farsa, RödKallen, skulle med hjälp av advokatbyrån WWW&W, eller möjligen WW&W, kommunalisera bönderna, som Stalin gjorde i Sovjet. Bonderådet bestämde sig för att stämma i bäcken hellre än att dämma i ån, sa Sören och tog en djup klunk.
– Jag kan hämta mer öl, sa Allis. I källarn, sa du?
– Ja tack, ta ett halvdussin, så jag kan komma fram till poängen nån gång, sa Sören.
Han mådde bra och pinkade genom altanstaketets spjälor.
– Jag la tre i kylen, ifall det blir lite utvikningar och historieskrivning, sa Allis. Varsågod att komma till poängen, sa hon och ställde tre svala och faktiskt korrekt tempererade Bitburger framför historieberättaren.
Efter att på storgustavianskt manér ha missbrukar en öl, berättade Sören den grymma historien om Serenius och Alsacevinet.
– Andersson och bonderådet hade förhandlingar med Serenius och bjöd på vin. Bönderna tog vad dom hade, och det var just Alsace, sa Sören.
– Jag fattar, sa Allis. Hur vet du det här? Tror du att det är sant?
– You ain’t seen nothing yet, sa Sören och svepte en öl och rapade forssianskt.
– Fortsätt, sa Allis och hon var faktiskt kissnödig av spänning.
– I den den ena vinflaskan hade bönderna blandat i tinktur. Dom kände ju inte till dom gamla recepten, utan pytsade bara i lite lagom. Den flaskan bjöd dom Serenius på. Från den andra flaskan, med rent vin, drack dom själva.
Sören tog en rejäl klunk och Allis glömde bort sig och sög i sig, tills det slurpade i sugröret. Sören fyllde upp en ny grogg, i det han älskade sin publik och sin berättartalang.
– Det gick bra, efter ett tag. Kyrkoherden ville inte alls sälja ut nånting, och arrenden ville han inte ha och bonderådet skulle sitta med i kyrkorådet och inga andra skulle var med och allt var frid och fröjd.
– Och sen, flämtade Allis.
– Sen skrev man kontrakt och bönderna gick hem och lämnade Serenius med Alsaceflaskorna. Han drack och blev lycklig och salig, och fann meningen med livet och kristendomens mysterier och motsägelser. Kort sagt, han blev drogad och ville ha mer.
– Säg det! sa Allis.
– Inte vet jag, sa Sören, det är bara som Andersson berättat. Jag kan inte gå i god för hans version. Det är antagligen en partsinlaga. Man måste förhålla sig källkritiskt. Ju bättre historia, desto mindre sann, sa farsan.
– Jag måste gå på toa, sa Allis.
– Ta med mer öl, hojtade Sören.
När Sören fått tre något för svala Bitburger framför sig kände han att han måste få fram en poäng och ett slut på historien, som hade relevans för honom själv och mänskligheten och framtiden, och det var inte så lätt, eftersom han redan hade levererat poängen. En öl senare tittade han in i Allis tindrande ögon och konkluderade.
– Serenius sökte i hela sitt liv efter det där speciella Alsacevinet, och beställde hem allt Alsacevin han kunde komma över och han fann det aldrig. Därav hans vinanalyser och anteckningar. Han var inte alkoholist, utan narkoman, och blev i sökandet efter friden och lyckan just alkoholist, och djupt olycklig.
– Och Sören, sa Allis, vad är slutsatsen, vad är budskapet?
– Det är bättre att hålla sig till öl, sa Sören. Öl är bäst, och inte bara Bitburger. Kyrklandet har en massa bra öl och alla är värda att pröva.
– Jag älskar dig, ropade Allis och kastade sig över sin öldoftande präst.
Som vanligt kom dom inte längre än till den jättestora skinnsoffan i salongen. Allis var dubbelt lycklig och Sören kände sig helt nöjd över sin upptäckt och att få dricka en massa öl igen.