Gertrud gör entré
Det var en annan torsdag, fast det bara var en vanlig torsdag, för Sören i Forssa socken. Och så kom hon där på grusvägen, med en Kånken på ryggen och en Bergsbrunna källvatten i en rem om halsen. Traskade fram på grusvägen, med något slitna gympadojor och för Sören var det en nordlig stormvind som drog in och inget skulle bli sig likt.
Det var Gertrud, kyrkohistorikern och forskaren, som besökte bygden, med blommig klänning och jeans och en bakvänd keps och det blonda håret flög för vinden. Gertrud skulle besöka prosten för en intervju om tjänst som kyrkoarkivarie. Hon var intresserad, men inte angelägen och hon blev betagen av bygden och naturen och kände sig fri.
Sören var betagen och ångrade ingenting.
Han stod på kyrkbacken och vinkade in henne, alldeles i onödan; kyrkan var rätt synlig och likaså var han, med den stora prästkappan fladdrande i vinden, och biskopsmössan och den ornerade staven, som ha funnit i kryptan och putsat upp en aning. I förmiddagsljuset såg han mer imposant ut än han kunde förställa sig och gav en kyrkohistorisk prägel åt entrén, vilket tilltalade Gertrud, som fann det hela lustigt och finurligt.
– Doktor Gertrud, I presume, sa han och lyfte på biskopsmössan.
– Bara Gertrud, sa Gertrud och vred på kepsen.
Sen fanns det ingen återvändo.