Allis och Sören i Övrenedre stad i Forsza socken

Gustav manipuleras

Av Stefan 4 april, 2019 Kyrkomusik

– Nå, det spelar väl ingen roll vem som sjunger vilken stämma. Det viktigaste är att vi är oss själva, sa StorGustav.

Det blev bra, men inte riktigt som det var tänkt, när Gustav och Annie sjöng Procol Harum ”A whiter shade of Pale”. Det verkade som att dom inte kunde bestämma sig vem som skulle vara ”whiter”, ”shade ” respektive ”pale”. StorGustav ville inte nöja sig med ”shade”, som han klarade av, utan ville övertrumfa sin vackra dotter, som kämpade emot och blev alltmer ”whiter”, medan Annbritt firade triumfer med spakar och tangenter, och bas och trummor försökte finna ett trevligt komp, som var mer modernt. Sören måste avskriva ett dysfunktionellt familjekoncept, men var inte beredd att kasta in handduken.

– Ja, sa Sören, det är det viktigaste. Att vara oss själva. Nu är det så att jag äger kyrkan, jag äger prästgården och jag äger skolan. Samt även orgeln, predikstolen och dopfunten, samt altaret, såvitt jag vet. Det betyder att jag inte kan förlita mig på några kommunala anslag för de här byggnaderna.
– Nej, sa StorGustav. Det är just det du inte kan. Men du får hålla dom i gott skick.
– Då funderar jag på, sa Sören, hur ska jag kunna hålla dom i gott skick. Jo, genom viss musikverksamhet. Och att du ska få bidra här. Jag har hört att du spelar klarinett. Du är en medioker om än kraftfull sångare, men en utmärkt klarinettist. Och då tänkte jag att vi ska spela en låt, som jag tycker är den finaste låten av alla, och det är Petite Fleur av René Barbier. Om du kan träna lite på den.

Sören visste genom Annie att Gustav hade spelat den i sin ungdom, i Uppsala och i Stockholm. Och faktiskt i Köpenhamn. Han lär ha varit en mästare på Petite Fleur. Han hade nästan spelat in den på skiva.

– Om du tränar lite på den, så kanske du kan framföra den i kyrkan på söndag, tillsammans med Annbritt på orgel och mig på kromatiskt munspel. Och innan du framför den, skulle jag vilja säga några ord i min ofrånkomliga predikan. Om ömhet. Och omtanke. Om alla. Hustru och man. Barn och fäder. Gammal och ung. Jag kommer att prata i en halvtimme, sa Sören. Jag kan inte tänka mig något viktigare tema. Och sen kan du och Annbritt köra Petite Fleur och din son kompar på bas, och Allis, om jag lyckas få in henne, kan doa, tillsammans med några av de här killarna, som hon hänger ihop med nere vid korvbaren. Men hellre att din dotter doar. Jag har lärt känna henne och tycker som sagt om henne.

StorGustav stod för en gångs skull inför ett fait accompli, alltså ett orubbligt faktum som ha inte kunde ifrågasätta. Han måste retirera taktiskt och finna ett förhandlingsutrymme.

De satte sig i den spartanska sakristian och drog några Bitburger och provade ett nattvardsvin, som Sören hittat i kyrkans gömmor, under altaret närmare bestämt. Stämningen lättade men problemen kvarstod. Det var inte klarinetten, utan var klarinetten skulle stå, och det gällde Annie.

– Nej, det är förfärligt, sa StorGustav. Din vackra hustru, den vackraste kvinnan jag vet, hon knullar omkring med 16- och 17-åringar. Det är ju för sorgligt.
– Varför det, sa Sören. Jag har knullat omkring med henne tillräckligt. Nu vill hon ha lite ungt kött att bita tag i mellan bena. Jag tror hon gör en god gärning här i stan. Är det inte så att du själv vill sätta tänderna i henne?
– Så är det, sa Gustav. Om det är nån kvinna, som jag vill knulla med, så är det ju din fru.
– Inte fru på det sättet, sa Sören, vi är inte på det sättet, men vi säger så. Men nu knullar hon omkring med 16-, 17-, 18-åringar här i stan. Alla får känna på henne, alla får träna. Det är den vårdmottagning, som hon har rätt att öppna enligt avtal. Och hon är nästan utbildad sjuksköterska och kan en hel del om samlag och samliv och sånt. Hon kommer att skapa nånting. Hon kommer att ha en armé av lystna tonåringar. Om hon säger: ”Nu startar vi ett band!” då kan du ge dig fan på, att det blir världens bästa band.

Dom tittade på varandra länge. Nu var dom kompanjoner. Kommunstyrelsens med mera ordförande och pamp i kommunen, och kyrkans överhuvud, präst och evenemangsmakare. Entreprenörer i upp och nedan.

– Sören, sa StorGustav, vi kan göra nånting av det här.
– Det är klart, sa Sören, att vi ska göra nånting av det här. Det är bara frågan om vad. Jag har ingen bra idé. Jag måste ha en bra idé.
– Vi kör nu den här lilla festivalen, sa Gustav.
– Jag tycker inte om det där ordet ”lilla festivalen”, sa Sören.
– Nej, sa Gustav, men så är det.
– Det är en kyrkofest, en kyrklig högtid, som ska gå av stapeln så det står hejdundrande till, sa Sören.
– En festival, sa StorGustav och bet kapsylen av den sista Bitburgern.
– Apropå festival, jag måste försöka få tag på min fru, om hon kan slita sig från Korvtorget och dom unga korvarna, för hon kan doa, utan att intimidera dig, eller störa din klarinett.
– Det kan även min dotter göra, sa StorGustav.
– Ja, sa Sören, i så fall ska vi göra en deal. Om jag får förhålla mig till din dotter, som min fru förhåller sig till din son, då tror jag att vi kan lösa många problem. Även andra förhållanden, som jag inte lägger mig i, och som jag inte kan förutse, som kan uppstå.

StorGustav upptäckte, nästan förtjust, att han mött sin överman i förhandlingsteknik, genom att denne ohemult tog sig före att spela på ömma strängar, som han inte hade kontroll över, eller ens kände till. Han måste retirera för att vinna terräng.

– Förhållanden, sa Gustav, mina barns förhållanden, är ingenting som jag lägger mig i, förrän det blir ett problem. När dom kommer upp i 21-25-årsåldern, då ska jag lägga mig i. Jag lägger mig inte i saker, som jag inte har med att göra. Och jag vill inte prata om dom, eller förhandla om dom. Och jag bestämmer över huvud taget inte över mina tonåringar.
– Jag vill att du ska det ha väldigt klart för dig, fortsatte han, och att du kan förstå det, och att det jag säger nu, det är det sista jag säger i saken.
– OK, sa Sören, det var ju tråkigt. Men i alla fall har jag din dotter som vokalist. Och jag vill ha dig som klarinettist. Jag kan sitta på trummorna och vifta lite grann eller strunta i det och stå i predikstolen och jamma på munspelet. Vi har bra förstärkare. Vad behöver vi mer? En basist. Har du en basist?
– Ja, sa han, min son, men han är borta med din fru vid korvbaren. Han är en bra basist.
– OK, då åker vi dit och hämtar upp honom.

Sagt och gjort.