Korv-Olle
Korv-Olle hade inte alltid varit det. Han hade en olycklig barndom, utan mor och far, men fostrad av släkt och bekanta. Alla visste att StorGustav var fadern, utom Olle själv. Modern var okänd och antagligen avflyttad från orten. Det var boxningen som blev Olles räddning från en kriminell karriär. Tidigt slagskämpe fick han stöd och undervisning av af Björnberget och dennes son Axel, och utvecklades till en veritabel fighter. På den här tiden hette han Boxar-Olle, Mördar-Olle och Ingo-Olle, eftersom han liknade Ingemar Johansson i utseende och boxarstil, och råkade slå ihjäl några utmanare, innan han lärde sig boxningens alla finesser.
Olle slog sig igenom Övre Norrland och blev distriktsmästare två gånger, i två distrikt. Till slut knockades han oväntat av en senig och kvick boxare från Pajala, som blev lika förvånad som Olle av knockouten. Olle hade aldrig tidigare blivit knockad och förstod inte riktigt vad som hände, gick ned på alla fyra och skakade på sig som en skadskjuten björn, kom upp igen på vingliga ben och slogs, med blodet rinnande i båda ögon. Oseende slog han först ned domaren, sen sin egen coach, så Pajalacoachen och i bara farten den skräckslagne Pajalaboxaren. Till slut var han den ende som stod upp i ringen och publiken var i extas och ropade på mer. Eftersom det inte fanns mer att slå på, satte sig Olle i ringhörnan, torkade sig i ögonen med handduken och släppte den i ringen.
Utan tvekan avgick Olle med segern, en total och storslagen sådan, och det var också publikens domslut. Sen fanns det några som menade att Olle hade gett upp, genom att kasta in handduken. En polismästare från Lycksele stegade upp i ringen och hävdade att Olle skulle arresteras och åtalas för misshandel och mordförsök på domaren, som han var släkt med. Under burop och en kaskad av tomflaskor tvingades han lämna ringen och flydde lokalen och ringde in polisförstärkning.
Smärre handgemäng uppstod i publiken, beroende på om man höll på Olle och hans seger eller ej och vilken ort man kom ifrån. Några passade på att ge igen för tidigare oförrätter och åsamkade nya. Stämningen var med andra ord hög när sju poliser från Lycksele polisdistrikt anlände och med dragna batonger blandade sig i villervallan. Dom åkte omedelbart på stryk och lades efter hand upp i ringen, för att inte komma till skada i det tilltagande tumultet.
I Olles ringhörna satt Olle och Pajalaboxaren och såg om sina blessyrer och pratade om eventuella gemensamma bekanta och släktingar. Båda hade uppenbarligen tröttnat på boxningen och på publiken. Olle blev inbjuden till bastu och rödingfiske och bjöd igen till Övrenedre med forsränning och spritbakelser. Den dagen slutade Olle att boxas.
Men hans berömmelse i Forssa socken med omgivningar var herostratisk och det var i det läget StorGustav visade erkänsla för sin son och gav honom en korvkiosk.
Den var belägen i stadens utkant, på en oduglig trädbevuxen allmänning vid södra älvstranden. Där brukade ortens, och även andra orters, ungdomar samlas och supa och leva fan. Kommunstyrelsens tanke var att det var bra affärsläge för en korvkiosk och att Olle skulle se till att ingen blev ihjälslagen i onödan, i alla fall ingen av Övrenedres ynglingar.
Det där med affärsläget slog in, Korv-Olles kiosk gick som tåget, men i motsats till de styrandes förhoppningar bidrog Olles närvaro till extra mycket improviserad boxning. När Korv-Olle tröttnade på våldet och la sig i nävkamperna och kastade upp de värsta bråkmakarna i träden, avtog det eskalerande våldet och korvförsäljningen tog fart. I gengäld gav Olle ortens ungdomar träning i grekisk-romersk boxning med ordnade matcher varje fredag.
Så uppstod Korvtorget.