Kyrkokören
– Jag hoppas att du inte tar illa upp om jag involverar din dotter som körledare och dirigent för kyrkans kvinnokör, sa Sören. Kyrkokören kallar vi den.
– Nähä, och vad kan det innebära och varför. Vilka speciella kriterier gäller för ett sådant engagemang? undrade StorGustav.
– Hennes höfter är runda och mjuka och bysten rund och ganska fast, men det är inte i det jag tänker på i första hand, sa Sören. Hon har ett vackert leende och smilgropar och kan dessutom sjunga de flesta toner och framför allt hålla ton, och det är något som vi behöver.
– Behöver? Gustav såg tveksam ut.
– Jo, vi måste ha någon som kan ta ton och hålla den, eftersom orgeln är bitvis felstämd, och det uppstod efter renoveringen och har utvecklats under nedstängningen, enligt Annbritt. Så hon, Annbritt alltså, kan inte spela vissa stycken obehärskat, t.ex. Love, love me do, och då behövs nån som håller ton, så att Annbritt och hela församlingen kan kompensera för orgelns inadekvata beteenden, i fråga om rena toner enligt den diatoniska skalan, annars är den bra och så, förutom att den inte fungerar rent tonalt, sa Sören.
– Det är inget fel på orgeln, sa Gustav. Det har vi bestämt i fullmäktige, även i arbetarkommun och det är som det ska vara, och nog pratat om den saken. Men om dottern kan bidra så är väl det aldrig fel, bara det sker i laga ordning och utan överdrifter, och blir det barn så får han stå sitt kast, menade Gustav och kastade handsken.
– Det är inte fråga om barnalstring i detta skede, menade Sören, men om det blir fallet, så tar jag och kyrkan allt ansvar och svarar för dop och sånt. Även konfirmationsundervisning och utbildning i ABC och allt vad därmed hörer, så det så.
Det var ungefär vad StorGustav förväntat sig att höra och vad Sören förutsett dito och det blev ganska lugnt en stund.
– Är hon så bra alltså? undrade Gustav. Höfter och bröst och alltihopa? Min dotter, menar du? Skulle hon duga, och dirigera dessutom och bestämma över andra tjejer på läktarn och stå och bestämma och stå i, alltså och bete sig så att man kunde se det?
– Hon är bäst på allt som jag och kyrkan uppskattar och behöver, sa pastorn. I gamla tider hade hon blivit helgon och det vill vi väl inte, eller hur?
– Må gud och alla hans jävla skitstövlar det förbjude, och så in i helvete, sa StorGustav och svor i kyrkan så mycket han förmådde. Han var inte riktigt nöjd, men kom inte på så mycket mer efter ett antal Bitburger och det där nattvardsvinet, som aldrig tycktes ta slut.
– Vi behöver verkligen en kvinnokör med unga lovande talanger i Annies ålder och stil, även om det inte går att finna någon i hennes klass, utom tre, fyra stycken och det kommer dessvärre att kosta, sa Sören och såg ut mot de målade kyrkfönstren. Utan kör ingen dirigent, och det är onekligen ett prekärt läge, som vi i all välmening måste åtgärda före påsken, då det ska sjungas och skrikas som fan från körläktaren, om vi och Jesus Kristus får som vi vill och behöver, mumlade Sören.
– Va fan har han med saken att göra!? dundrade StorGustav. Om han ska vara med, så får Annie och hennes klasskompisar friluftsdag och vi inom arbetarrörelsen gör som vi gjort i tio års tid, fiskar och jagar och skjuter och super, som sig bör i Norrland, och så får det vara med det.
– Ärligt talat Gustav, det är jag som vill ha lite fler fräscha brudar i kyrkan, som lite omväxling med Annie och ingen vill väl att det ska bli dop och onödiga sakrament i oskylt mål och tvisteliga fall, som ingen vill veta av och än mindre lösa, med ära och egendom i behåll, så bevare oss Gud och hela hans heliga anhang med behövliga bihang och så vidare, i all evinnerlighet, så det så, sa Sören och kompromissade med sitt samvete och sin tro och kärlek, och kände sig rutten, men kände också att kompromisser har ingen lag eller hejd.
– Kyrkokören kostar 500 EU per person, och det kan lösa problematiken. Och kyrkan står för 250 SEK, så det blir en bra lösning, som gynnar alla parter och brudarna behövs verkligen däruppe på läktarn, sa Sören och såg efter om det fanns nån mer pava med nattvardsvin och hittade en undangömd blå flaska med några skvättar som han skvättade StorGustav med. Sen den aftonen var de bästa vänner och förtrogna och det var ingen hejd på de kommunala anslagen till kyrkans musikverksamhet.
Kyrkokören var därmed igång och fortsatte att växa rent organiskt, så att den stod redo när påsken inföll med alla dess festliga sånger och upptåg.