Midsommarmässa
Det blev, som väntat,en ganska avslagen föreställning i Forssa kyrka på midsommarhögtidens midsommardagshögmässa. Bänkarna var halvfulla, och det var de få personer som besatt dem också, liksom prosten och antagligen även organisten. Det var inget märkvärdigt med det, ingen hade förväntat sig något annat.
Det var Sörens predikan som var märkvärdig.
Sören hade cyklat till kyrkan, sedan han vaknat upp i jacuzzin, och förgäves sökt omfamna Annbritt, eller Allis, eller vara vem det vara månde. Det var kylan som fick honom att kvickna till, vränga på sig prästkragen och dito rocken och axla den gamla damhojen, av märket Monark, fullt duglig utan växlar och byte av kedja, sedan 1940-talet. Med rockskörten fladdrande runt bakhjulet anlände han i andnöd kyrkan, och insåg att han inte hade hunnit läsa på om midsommarfirandet i bibeln.
Det behövdes inte. Han hade sitt ämne klart inristat i hjärnan som en runsten: Midsommarens evenemang och böndernas insats därvidlag.
Han äntrade predikstolen direkt från cykeln, och det var bara bra att han inte hade någon cykelhjälm, den här gången heller.
-Käraste bröder, och systrar, jag har sökt i den heliga skrift, om dom som brukar jorden och skapar det välstånd vi alla är så beroende av, och likt Lazarus i öknen har jag funnit intet. Något står det om att man ska bruka jorden och svettas, och det kan vara som det är med den saken. Nu har vi jordbruksmaskiner, och jorden kan brukas utan svett. Allt i bibeln är inte up to date. Det är Sveriges jordbrukande befolkning, bönder, jag vill hylla. Det finns alldelels för lite om dom i den heliga skrift, men Jesus omfamnar dom lik förbannat.
Det var en bra start på en improviserad predikan på midsommardagens högmässa, men sen blev det sämre. Sören blev som vanligt gripen av sin retorik.
I sin vällovliga ambition att hylla Andersson och kyrkbönderna för deras insatser för renoveringen av Prästbostället och firandet av dess invigning på midsommarafton förirrade han sig och började hylla det fria bondeståndet, och dess avgörande inflytande på Sveriges riksdag och allehanda krig.
Det var inte mitt i prick och fick Kyrklandets bönder att kvickna till.
Kyrkbönderna var ju kyrkans frälsebönder, och juridiskt sett arrendatorer av kyrkans mark. Dom hade aldrig röstat fram någon bonde till riksdagen, än mindre deltagit i några riksdagar. Dessutom hade dom inte deltagit i något krig, vare sig på den ena eller den andra sidan. Kyrklandet stod över sådana saker, och det kunde ju inte Sören veta och det bekymrade de yrvakna bönderna på de högra kyrkbänkarna, från kyrkporten sett, på den vänstra från predikstolen sett.
Det blev inte bättre av att Sören försökte skapa en fridfull stämning med att citera Tegner, eller om det möjligen var Geijer, att vända svärdet till en plog, visserligen ren feghet, men det var det enda han kunde komma på, eftersom bibeln inte hade nånting som handlade om bönder och brukande av jorden, möjligen lite om fiske och vingårdar, och det var ju inte vad det handlade om här i Forssa socken.
Sörens predikan blev, oavsiktligt och omedvetet, ett direkt angrepp mot kyrkbönderna och lite absurt, eftersom bönderna organiserade svärdfäktning och närstridsteknik i hans egen skola. Medan kyrkorummets ena hälft slumrade vidare, rörde Kyrklandets bönder på sig och mumlade om onykterhet i predikstolen.
Det var nämligen så, att den tidigare prosten Serenius, alltså Sörens föregångare, tittat djupt i glaset, eller tömde för många vinflaskor alltför fort, så att han sällan var nykter när han höll sin predikan, som främst handlade om jordens undergång och allas skuld därtill, och att det inte hjälpte att försöka bättra sig eller låtsas vara god, eftersom alla var onda och särskilt denna förtappade församling – tills han föll död ned från predikstolen, eller snubblade när han skulle bestiga den och bröt nacken, eller ramlade när han skulle gå ned från den och bröt ryggen, eller på något sätt dog på väg uppför eller nedför predikstolen. I vilket fall var han full när det hände och sen beslagtog StorGustav kyrkan.
Kyrklanderts bönder var allergiska mot fulla präster och tänkte inte tolerera mera fylla i predikstolen – lite bakfull var OK och helt normalt, lite gladfylla var också OK, men rent fyllesnack, som handlade om böndernas skuld, arrenden och tionden, tänkte man inte tolerera; därav böndernas uppvaknande.
Sören var alltför uppfylld av tacksamhet och baksmälla för att ens tänka på arrenden och tionden, och försökte hitta något i bibeln som handlade om prästgårdar, och kom på att det fanns något om att bygga hus på lösan sand eller på en fast mark, men hittade inte bibelstället i den judiska delen av bibeln, och försökte avrunda predikan med att bönderna är landets ryggrad och den stomme som allting bygger på. Sen tänkte han utbringa en skål och ett fyrfaldigt leve, men i avsaknad av glas kom han av sig, och ropade till Annbritt att spela en glad sommarlåt.
Det blev Den sommartid nu kommer, den kunde hon spela i sömnen och det blev inte ens en antydan till Whiter Shade of Pale, och ingen Bach-fuga heller.
Församlingen ruskade på sig och drog sig ut mot kyrkbacken och Sören kände sig nöjd med sin improviserade predikan.
Sen blev det helt annorlunda.
På kyrkbacken hade Allis och några bondmoror, som hon blivit kompis med på midsommaraftonen, fixat med förstärkt kaffe och överbliven midsommaröl, samt kakor och bonnkorv. Allis stod för arrangemanget, och Kyrkan stod för fiolerna.
Plötsligt svassade KKK in i kulörta klänningar med fräscha midsommarbakelser – nu först uppenbarade dom sig och Sören blev varm om hjärtat, och drack styrkekaffe och kramade om alla och envar och sörplade kaffe och var hur pigg som helst. Det smittade av sig och alla drack och kramades och plötsligt var kyrkokören där, och så blev det allsång och då uppenbarade sig organisten och Sören var salig och citerade äntligen bibeln, att ”saliga äro de enfaldiga”, och stämningen var godmodig och andaktsfull, om än lite förvirrad, som det kan vara en midsommardagens eftermiddag.
Andersson och bönderna i kyrkorådet var lättade och glättiga, sedan man förstått att den nya prosten var den rätta.
När förskaffningen blev på upphällningen och stämningen stod som högst, var det dags för prosten att föra hem sin prostinna på den gamla damcykeln till den väntande jacuzzin, och bonnkvinnorna och damkören tog hand om efterbörden och satte sig ned och samtalade. Kaffekvinnorna hade lite affärer att fixa med Britta och Kyrklandets damer i fråga om likörer och starkviner, som bonnkvinnorna var förfarna med.