Pingstdagens predikan
Pingsten föll in med all sin kraft och förväntan. Sören hade inte fått tillfälle att skriva sin predikan, men det brukade han ju inte göra i alla fall. Han brukade nöja sig med några utkast och ta några bibelcitat eller några citat ur Havamal, eller från någon annan skrift som han hade till hands. Det kunde också vara Nils Ferlins poesi, som också är väldigt kristlig och intressant ur ett kyrkligt perspektiv. Så han bekymrade sig inte särskilt mycket för själva predikan. Bara han hade bibeln till hands och kunde slå upp i den och damma av den, så brukade det ordna sig.
Och denna söndag, då var kyrkokören helt fenomenal. Organisten var som vanligt mycket kompetent. Sören var så imponerad av henne och hennes sätt att hantera orgeln, lite modernt, men också med en stor känsla av vibration. Hans hjärta klappade lite extra så fort han hörde Annakarin trampa på baspedalerna och dra i spakarna. Och den kvinnliga kyrkokören! Vilken sång dom uppstämde. Den fick de blyinfattade glasfönstren, de målade glasfönstren, att vibrera. Det var så att själva stommarna i kyrkan och pelarna rörde på sig. På ett lite sensuellt sätt, skulle man kunna säga, om man är lagd åt det hållet.
Det var en söndag att minnas. Vilken vacker gudstjänst. Och Sören slog upp i bibeln ett ställe och det råkade vara Höga Visan. Han läste några stycken om han som för sin hjord i bet bland liljor och barmen som är som ett killingpar – och flickorna i kören nynnade med. Dom nynnade med i hans framställning och sen kom en sång som han aldrig varit med om, och som inte var förberedd och som dom inte hade tränat. Och det handlade om Herre Gud närmare till dig vill jag komma. Det var något sagolikt. Organisten hade svårt att hänga med i takterna. Sören förstod att här handlade det om kristlig kärlek. Han hade gjort något gott. Det hade varit roligt, lite arbetsamt, men framför allt underhållande. Och nu fick han svaret. Världens bästa kvinnliga kyrkokör, samt nästan alla hans adepter i konfirmationsundervisningen, men också några äldre, i 25-30-årsåldern, vuxna kvinnor, några av dom hade också barn, alla hade varit med om lördagens övningar, och kunde nu skapa en sådan vacker kör, av kärlek och hyllning till den heliga anden, Jesus Kristus, kyrkans överhuvud, han själv, kommunfullmäktiges ordförande, kommunen och hela deras bygd.
Detta rörde hela församlingen. Och som vanligt, var kyrkan fullsatt. Det här blev en andäktig stund, som alla hade i åminnelse. Den kanske största höjdpunkten i kommunens historia. Sören var fylld av Anden och höll en promiskuöst inspirerad predikan. Den handlade om Alice Tegner, vad nu hon hade med saken att göra. Men hon dök upp där, och andra kvinnor dök upp där, och det verkade som att församlingen tyckte att det var intressant för en gångs skull. Att det inte bara var bibliska figurer från mellanöstern för 2400 år sen. Och där dök Alice Babs upp, var nu hon kom ifrån, och så var det Alice Timander. Här dök det upp kvinnor som folk kände igen. Och Alice Bah fick vara med. Det var bara Lill-Babs som saknades. Och det handlade om hur man behandlar sin medmänniska på ett respektabelt sätt. Och då – där kom Lill-Babs upp, som en förebild och ett helgon för hur man behandlar sin nästa på ett respektabelt och kärleksfullt sätt.
Ja kära nån, vilken predikan det var. Och hör och häpna – under Sörens predikan stämde kören upp. Det var något helt nytt. Det här fanns inte i svensk liturgi. Kören stämde upp och följde hans ord och förstärkte hans tonfall. Det här gick utöver någonting, som en protestantisk kyrka någonsin har gjort. Det var ett samspel mellan kören, de kvinnor han nämnde och deras sammanhang med kärleken, livet och respekt. Ja, det var en i sanning heraldisk händelse.
Så blev det kyrkokaffe efteråt. Alla i kommunen var naturligtvis inbjudna till kyrkokaffe, men kyrkokaffet för den gemena menigheten skedde ute på kyrkogården. Och där var ett drickande och festande och pratande. Och kyrkokören var där, och man fick klämma på de unga kyrkosångarna, inom rimliga gränser förstås, och tala om för dom hur bra dom var och hur bra dom sjöng. Och att man kunde boka dom för olika evenemang, där dom inte behövde vara klädda precis i den där strikta kyrkoklädseln. Så det var ett snackande och pratande och pussande och kramande, klämmande och affärsuppgörelser, utan guds like, medan den helige ande svävade över spektaklet.
Sören träffade då, i lugn avskildhet i prästgården, för första gången damerna i Kyrkans KaffeKvinnor (KKK), som extraklerikalt uttolkades med många roliga och obscena namn. Dom hade många saker att avhandla. En viktig fråga var om smörbakelser var lämpliga att presentera för kyrkorådet. Sören hade en åsikt i den frågan, och föreslog att napoleonbakelser skulle vara ett lämpligt alternativ. Det diskuterades då om det var möjligt att göra napoleonbakelserna så hårda och omöjliga att äta, som de egentligen skulle vara. En feministiskt lagd docent i litteraturhistoria tyckte att de var alldeles för lätta att äta för herrar. Diskussionen pågick ett tag och Sören föreslog finska pinnar, med argumentet att finska pinnar är lätta att äta för vem som helst, och att kolakakor kan vara bra, om man ska presentera dem för äldre herrar, som har lite svaga tänder.
Stämningen var med andra ord god när KK-damerna presenterade sina medhavda bakverk, nämligen Övrenedres berömda spritbakelser. Sören var förtjust och sen chockad och sen förtjust och chockad och så där höll det på och sen drabbades han av en kulturchock.
Plötsligt förstod han, drabbades han av insikten av att en sårig förnimmelse, som skavde och andra impotenta kulturklyschor, bara tog gestalt, och han slogs omkull av denna insikt, att det här, som han betraktade som en liten station på pastorns veckoresa, en avkopplande fikapaus i det evangeliska mischmaschet, var veckans stora, eller enda, händelse för dessa vackra och vältrimmade damer 40+. Det var bakverken som var deras grej och presentationen för honom var höjdpunkten, klimax för dom som passerat livets klimax. Det handlade inte om en kaffepaus, det handlade inte ens om bakelser. Det handlade om deras människovärde, det handlade om sprit och sex. Han blev lugn och lät saker hända.