Prästgården invigs
Efter månader av renovering och rerenovering, samt förbättringar därav och installation av badrum med såväl bubbelpool och duschar, som bidéer, för att inte tala om köket och dess inventarier, samt trappan till övervåningen och hela det miljöanpassade värmesystemet …
Ja, det var ingen hejd på vad kyrkbönderna kunde komma på och vad Sören kunde punga ut med.
Alltså, efter månader, stod Prästgården klar för officiell inflyttning och invigning. Inofficiellt hade Sören bebott huset i valda delar under renoveringsprojektets gång, medan Allis bet sig kvar i den lilla skollärarbostaden. Men Sören hade representativa plikter och måste vistas i Prästgården trots pågående arbeten, och så var det med den saken.
Men nu var allting klart, och Allis flyttade in, och det skulle firas med Öppet Hus i Prästgården på självaste midsommarafton. Sören hade nog varit tveksam till val av datum, men Andersson och bondebyggarna var envetna och Allis ville ha det så, så så blev det, och alla församlingsbor var inbjudna. Och många var komna.
Invigningen med Öppet Hus var utsatt till intervallet 10:00 – 22:00 och sen skulle det bli Stängt Hus. De första gästerna anlände redan klockan 08:14 på morgonen och kamperade på vändplanens gräsyta, där majstången redan var rest. Detta ojade man sig över, eftersom stången borde resas på eftermiddagen, men kyrkbönderna och Sören hade i endräkt bestämt att det var bäst att fixa den detaljen medan tid var, alltså kvällen innan midsommarafton. Och där satt och låg ett tiotal personer från Övrenedre och drack medhavd frukost och kommenterade Prästgårdens skönhet och behag. Även vädret prisades.
Klockan 09:30 bröts friden av att kyrkbönderna marscherade in. Just så såg det ut på håll, där de gick i dubbla snörräta led, med Andersson i spetsen, men när truppen närmade sig Prästgården löstes leden upp och bönderna pratade och skrattade och sparkade på små stenar och såg ut som vilket festsuget sällskap som helst. Men det var byggarna och ordningsmakten som tågade in för att ta över Prästgården, även om man var nog så jovialisk och munter. Efter dom kom fororna och kärrorna och bilarna med mat och dryck, och redan 09:52 var allt installerat och uppdukat i stora salen. I Nya stora salen, vill säga, för ingenting var sig likt som förr.
Allis och Sören hade bara att hälsa välkommen och säga uppmuntrande ord och att inte stå i vägen och att se glada ut, och det var precis vad dom var också. Inte ett skit behövde dom göra för att iordningställa evenemanget, det var Andersson och kyrkbönderna tydliga med. Detta skulle bli deras, alltså kyrkböndernas, firande av den nya Prästgården och den nya prästfamiljen, sa dom.
Andersson och byggänget samlades i den ståtliga hallen med marmorgolv och björkpaneler och dito dörrar: dubbeldörrar till Nya salen, och enkla dörrar till kök och bibliotek med mera. Det skålades i champagne, inte bubbel, utan champagne, som byggänget hade fixat fram, och det var inte köpt på bolaget och det var riktigt gammal sörja. Sören förstod inte så mycket, utom att han skulle dricka riktig champagne och säga några väl valda ord ur den heliga skrift eller vad som helst.
– Skitkul, sa Sören. Att ni kunde komma och allt ni har gjort. Det är verkligen skithäftigt och det blev till och med bättre och häftigare än vad jag hade föreställt mig och önskat. Vilka jävla polare ni är, va! Allis, vill du säga nåt, eller ska kvinnan tiga i församlingen, sa Sören och såg putslustig ut.
– Håll käft din lilla skithög, sa Allis, och vickade med höfterna och brösten också, och såg så där skitnödig ut, som hon gjorde på resan till Norrland.
– OK, sa Sören, vi är två om det här och så vill jag att det ska förbli. Sa han och tittade på Andersson och hans närmaste bröder. Allt kan göras ogjort och allt kan göras om igen och allt kan även göras bättre. Så hur ska vi ha det!
– OK, sa Andersson och lyfte glaset mot sina bondebyggare och alla mot Sören och Allis och man skålade och så var det med den saken.,
Klockan 10:00 var gården, eller vändplanen, vid Prästgårdens ståtliga entrétrappa fylld av förväntansfulla och nyfikna församlingsbor, nästan hundra personer av båda könen och i alla åldrar. Främst stod entusiasterna från tidig morgon och nu var dom både hungriga och törstiga. Sören slog upp porten och hälsade välkommen och förklarade att det var Öppet Hus och att det betydde att det var öppen ingång och öppen utgång på baksidan och mer hann han inte säga. Talet till Andersson och kyrkbönderna fick anstå, för nu trängde församlingsborna på och Sören retirerade.
Men sen blev det ordning på tillställningen. Ett särskilt garde från kyrkböndernas Nordjägare, bl.a. Eskil och Åsa, filtrerade in gästerna i små grupper och höll massan stången med barska och vänliga tillmälen. Bara åsynen av de beryktade Nordjägarna hade en lugnande inverkan på Övrenedreborna, och man började ordna sig i dubbla led, som sträckte sig långt upp i infartsallén. Bara tanken på ofog och oredlighet kändes främmande.
Men de särskilt inbjudna VIP-gästerna passerade förbi kön, precis som i vilken krogkö som helst. Det var KKK, som liksom seglade förbi och frasade in med eleganta manér och bakelsekartonger. Där var också stora delar av kyrkokören och årets konfirmander, samt kommunstyrelsen och Axelson. StorGustav, Elsa och Korv-Olle var inbjudna, men väntade med sin eventuella ankomst.
I den nya hallen med marmorgolvet tog Allis emot var och en av gästerna och välkomnade och kramades och pussades, så att alla kände sig viktiga och välkomna. I salen stod Sören och föregick med gott exempel och visade hur man skulle ta för sig av korvarna, ostarna, äggen och sillen och ölen, som kyrkböndernas hustrur dukat upp på långborden i salen. Det var två sorters öl, som bönderna själva producerat: Forssa Kyrköl och Forssa Midsommarbrygd, som man försiktigt fick dricka ur flaskan, eftersom i synnerhet Kyrkölen skummade rätt bra. Ölen var visserligen god, men Sören tänkte att det borde finnas vin som alternativ, men han fick nöja sig med kyrkböndernas arrangemang. Barnen trakterades med bakelser och hallonsaft.
Mellan borden blev det som en korridor, där menigheten slussades fram, för att slutligen slussas ut genom de franska dörrarna till Prästgårdens park, och sluttningen ned mot forsen. Allt var välordnat och genomtänkt och det märktes att det inte var kyrkoherden, som hade organiserat det hela. Medan besökarna på detta sätt slussades fram och ut stod VIP-gästerna kvar och konverserade med sig själva och bönderna och även vanligt folk.
Utspridda i salen fanns kyrkböndernas ordningsvakter i lätt sommarklädsel. De övervakade diskret det hela, och hjälpte folk tillrätta när det behövdes. Det var som om de tillhörde besökarna, särskilt som dom småpratade med dom och åt och drack som alla andra. Vid väggen stod Andersson och hans två kumpaner och dirigerade med små tecken och åtbörder sina bröder från Kyrklandet.
En särskild vaktstyrka fanns vid de franska dörrarna, med uppdrag att se till att enstaka vilsekomna församlingsbor inte slank in igen efter mera öl och mackor den vägen. Ville man ha mer av Prästgårdens gästfrihet, var det bara att ta sig runt huset och ställa sig i slutet av den ringlande kön. Många föredrog dock att fortsätta firandet i trädgården, och att där vila och njuta av ledigheten och det glada folklivet på Prästgården.
Annbritt passade på att testa den nya musikanläggningen med digitalpiano och väl tilltagna högtalare. Pianot hade både orgel och trumpeter, även violin, till sitt förfogande. Alltmer inspirerat framförde hon passande gamla folkvisor, schlagers och några lättsamma orgelstycken av Bach. Ibland ställde kyrkokören upp och underhöll de ätande och drickande gästerna. Stämningen var med andra ord hög och andäktig.
Det elementära ätandet och drickandet övergick i egenaktivitet kl. 15:00, då dans och lekar runt stången tog vid. Kyrkbondehustrurna dukade upp med dryck och tilltugg på gårdsplanen, för barnen saft och bakelsebitar, även om lite öl och korv inte kunde förmenas någon en dag som denna. Annbritt och delar av kyrkokören sjöng allehanda gamla traditionella midsommarsånger, som Små Grodorna och Räven raskar över isen. Det var meningen att kyrkbandet skulle spela, men dom var tydligen upptagna på annat håll. Men bondespelmännen Gråberg och Bergkvist var på plats, med dragspel och fiol och spelade och stampade takten och tjoade vederbörligt. Det visade sig att dom hade ett extra dragspel, som en frånvarande broder skulle ha haft; det fick Annbritt överta, och då blev det ännu mera fart på dansen och stampandet. Det blev ett högtidligt och stämningsfullt firande runt majstången, med nödvändiga pauser för förfriskningar. Det hela pågick i mer än en timme, och sen verkade det som att luften gick ur midsommarfirandets första del.
Populasen i Prästgårdsparken slumrade sin eftermiddagsslummer och utmattade barn och föräldrar tog sig hemåt. Sören och Annbritt drog sig tillbaks och övervägde nya musikaliska överraskningar. Kyrkbönderna och deras kvinnor stod i med att underhålla övervintrande församlingsbor med goda råd och öl och korv. Det blev som en paus kl 16:35 och den tog slut med StorGustavs ankomst.
Salen var bara halvfull, och det var han också, när han med Elsa i släptåg trängde sig förbi kön och äntrade salongen. Dom hade som vanligt inlett midsommarfirandet på Bästa Coffeshopen och Maggans Kafé, för en nödvändig paus på Korvtorget och lite näringsintag. När han visade sig i dörröppningen gick det som en stelnad genom Andersson, hans kumpaner och ordningsvakterna. En nick från Andersson och alla blev nästan som vanligt. Kaffekvinnorna fortsatte att prova nya likörer och att berömma sina nya bakelsekreationer, oberörda av StorGustav, om än inte orörda.
Han stövlade in och bredde ut den redan stora bröstkorgen och tog Elsa vid den slanka midjan och gjorde sig viktig, som vanligt.
– Och här har det blivit stil på eländet, proklamerade han. Det ska vara en ateist till det, en socialist må jag säga. Att det kristna rucklet har fått liv igen, det kan man förmoda, jomän.
Han såg sig om i salen och mötte Anderssons blick. Allis och bonnkvinnorna såg upp från sina skärbrädor, och Allis släppte kniven.
– Och här finns det öl ser jag, bonnöl. Jojomän, både kyrkans och midsommar kan tänka, sa StorGustav och bet av en oskuren korv och greppade en Forssa Kyrköl.
Allis försökte hinna fram, men det var för sent. Sin vana trogen vände han ölen dramatiskt upp och ned i strupen och skummet forsade över läppar, ansikte och hals och nedför den bastanta magen. Även öronen fick sin beskärda del. StorGustav hostade och spottade, och kunde inte ens få fram den fördömda svordom han hostade på.
– Sånt här svineri ska vi inte ha här, hördes Andersson mumla från hörnet.
Vaktstyrkan gick i beredskap.
Det är möjligt att StorGustav hörde Anderssons ord, eller att han var för upptagen med ölen och dess överdrivna effekter; gott nog, Gustav fick hjälp att två storvuxna Nordjägare att komma ut på trappan vid de franska dörrarna, där han hostande planterades. Det var ett nederlag och det var offentligt. StorGustav skämdes inte, men det var ett bakslag för arbetarrörelsen och rättvisan, och han skulle hämnas, precis som förr.
Allis uppfattade situationen och dess allvar och gick till aktion. Hon hämtade en Forssa Midsommarbrygd, och bröd och korv och satte sig vid Gustav. Hon klappade honom och lutade sig mot honom och pratade med honom. Det var tydligt att hon försökte trösta och lugna den store.
Men i salen gick Elsa fram till Andersson och gav honom en näsbränna. Det var tydligt att hon läste lusen av honom. Britta försökte föra liv med knivar och skärbrädor, men inget kunde dölja den dramaturgi som pågick inför deras ögon denna midsommarafton. Andersson nickade och vickade på huvudet och axlarna, och till slut kramade dom om varandra, Elsa och Andersson, och Britta ville hugga kniven i skärbrädan, men släppte den bara.
Friden var återställd, det kalla kriget mellan Nord och Syd hade svalnat, och ordningen var tillbaks.
Men Sören såg längre och kilade ut i köket och hämtade två Bitburger och en bytta och rusade ut till StorGustav och Allis och bjöd på riktig öl och kall pölsa och rödbetor. Paret tycktes trivas och ha roligt med kapsylerna.
Till slut avtågade StorGustav och Elsa under herdervärda former, och Allis var med, och de parkfestande församlingsmedlemmarna hurrade och applåderade, och allt var Allis förtjänst. Sen gick midsommaraftonsfirandet över i den lugna fas som det förtjänade, inför kvällens utsvävningar. Kyrklandets ordningsvakter bytte skift och avgående skift fick härja fritt bland öl och korv och ägg och sik, och valda delar av kyrkokören var med. Kyrkans kaffekvinnor avtågade, inspirerade att göra ännu större satser av utomordentliga midsommarbakelser. Allis och Sören drog sig tillbaks till sina rum.
– Det var väl märkvärdigt, sa Sören, att den enda incidenten i hela denna oöverskådliga bevistelse, med alla dessa hundratals people, det stod kommunstyrelsens ordförande för. Och att det inte ledde till nåt dåligt, det tycker jag är den verkliga välsignelsen av Prästgården, vårt hem, eller hur Allis!
– Sören, du är välsignad och du är så god, och nu får du vara så god att välsigna mig, sa Allis och Allis och Sören invigde den renoverade Prästgården.
Det Öppna Huset skulle vara öppet till kl. 22:00 och så var det. Enstaka strögäster bevistade Prästgården mellan 18:35 och 21:40 och fick lite käk och dricka, men uppehöll sig helst med de parkfestande kamraterna, och försökte skråla och bete sig, men hela stämningen sa, att nu var det slut tills vidare. Man vilade och luktade på blommorna och kl 22:00 stängdes portarna, alltså entrédörren och de franska. Och det var fortfarande ljust och varmt. Man drog in åt staden, med Korvtorget som första anhalt.
Kyrklandets bönder och moror packade ihop och städade upp, och drog hemåt med bilar och kärror. Några osynliga vakter höll sig kvar i parken.