Revolution i Forssa
Fikandet och funderandet i Prästgården nådde nya höjder, när Allis kom hem från Stadshuset och joinade fikagubbarna och man ringt in Korv-Olle. Resultatet blev fördelning av arbetsuppgifter, och ett nytt möte i köket, som tydligen var platsen för viktiga beslut i Forssa socken och Övrenedre kommun.
Därefter skred man till handling; ur kyrklandsböndernas perspektiv en revolution, ur Sörens och Allis perspektiv en räddningsaktion, för medborgarna en kul grej som Allis hittat på.
Planen var helt enkelt att man skulle infinna sig på advokatbyråns kontor under kontorstid och tillse att Jacob avslutade och nedlade kontoret och stack därifrån, utan att röja runt i arkivdokumenten.
Andersson ville att kyrklandsböndernas ledning, i egenskap av ledamöter i kyrkorådet, skulle delta i sina svarta 1700-talsuniformer med guldknappar och läderförstärkningar, lätt beväpnade med värjor och armborst, understödda av likaledes uniformsklädda Nordjägare. Sören tyckte att det var en toppenidé.
– Jävligt snyggt och imponerande. Och jag tar prästkrage och rock och ser överlägsen ut.
Allis var tveksam, och funderade på om hon hade någon lämplig maktklädsel som kommunchef och sökte stöd hos Korv-Olle.
– Inte alls, sa han. Inget spektakel. Snyggt och prydligt, diskret och mäktigt, med en tydlig demonstration av överlägset våldskapital.
– OK, vi tar det säkra för det osäkra och tar våra Glock och pojkarna får ta AK4:orna.
– Det säkra före det osäkra, heter det väl, sa Allis.
– Vi säger för det osäkra, sa Andersson.
– För det osäkra är rätt, sa Sören. Det är ett gammalt uttryck, antagligen från tyskan, och betyder att man är extra försiktig, alltså att man tar det till synes säkra för att vara osäkert.
– Just det, sa Andersson, att man är försiktig och tar det som är säkert hellre än det som kan vara osäkert.
– Det var ju det jag sa, sa Allis.
– Men det betyder väl samma sak, undrade Korv-Olle, Glock och AK4:or?
– Jo, medgav Sören.
– Då så, sa Korv-Olle, vad väntar ni på?
När sällskapet anlände till advokatkontoret vid Stortorget, satt Anette vid sitt skrivbord och log sammansvuret mot Sören, diskret klädd i mörk kostym och prästkrage. Allis ställde sig bredvid prästen, klädd i grå tweeddräkt, som såg rätt piffig ut med det stora pärlhalsbandet och diamantörhängena mot den lila sidenblusen. Hon kände sig obekväm och svängde med örhängena. Efter dom inträdde de tre åldermännen från Kyrklandet, samtliga i grå kostymer med putande kavajer och svarta stövletter; att hålla på med handeldvapen låg inte för dom, men nöden hade ingen lag, en dag som denna. I trapphuset stod tre Nordjägare och såg lediga ut.
Den ende som saknades var Jacob Wilkens, annars var aktionen fulländad enligt plan och demokratiskt fattade beslut. Han var på sen och omfattande lunch i Stadshotellet, och efterföljande rekreation på sitt hotellrum, med Birgitta från stockholmskontoret.
Sören förklarade formellt sitt ärende för Anette, alldeles i onödan, eftersom hon varit med om att utforma det, och hade en viss konstnärlig upphovsrätt till det.
– Hej Anette, snygg frisyr ju. Jo, vi är här för att överta det här kontoret eftersom vi äger det, och det vet du ju, men var är han Jacob, som vi ska ta itu med, med alla tänkbara medel och tvång, hade vi tänkt, sa Sören och knackade med fingret på den vackra porfyrdisken.
Anderssons gubbar placerade sig vid sidan om dubbeldörrarna och Andersson ställde sig vid diskänden; alla var beredda att ingripa om Jacob skulle dyka upp med ett automatvapen från någon av de tunga ekdörrarna i lokalens vänstra del, från disken sett.
– På lunch, sa Anette och log hult och professionellt mot besökarna. Kommer snart eller ganska snart, eller lite senare, eller ganska sent, man vet inte så noga. Det är inte så ofta vi har sånt här fint besök. Kaffe?
Hela gänget stod och hängde vid den vackra disken och drack kaffe och småpratade och knaprade på kakor, när glasdörrarna slogs upp kl 13:15 och Jacob släntrade in och kastade upp hatten på en fristående svart klädhängare, som ingen hade lagt märke till.
– Va fan, sa han nonchalant och släntrade in till det andra skrivbordet, mittemot Anettes. Mycket folk, och vad vill ni då, så här dags?
Besökarna intog sina positioner, med den skillnaden att Anderssons kompisar gick in bakom disken, och tog position framför ekdörrarna, varav den ena gick till arkivet och den andra till arbetsrummet. Bakom glasdörrarna kunde man skönja Nordjägarna blockera desamma.
– Va fan, vad tar ni er till, ut för fan eller ska jag kasta ut er! Vilket jävla tilltag! Stick för fan!
– Håll käft och sitt ner och lyssna på prästen! dundrade Andersson.
Att Andersson hade en sådan tordönsstämma hade ingen anat, och Sören tänkte att han kunde vara en tillgång i kyrkokören och Allis blev lite svettig i den trånga dräkten och omvärderade Andersson i olika avseenden. Kyrkobröderna rörde inte en min, men bakom glasdörrarna kunde en rörelse förnimmas.
Sören borstade bort några oklädsamma kaksmulor från kavajen och tog fram ett papper ur sin svarta svinlädersportfölj, som han hittat i vinkällaren. Han lade dokumentet framför sig på disken och antog predikorösten.
– Som kyrkoherde och rättmätig
ägare av Forssa kyrka, och ägare av tomten Stortorget 3, säger jag
härmed upp avtal av den 23 november 1964, för advokatbyrån W&W
och dess efterträdare för den här tomten, som ni inte längre får
använda och som jag och kyrkan återtar för våra egna behov och
syften, i andanom och evig åminnelse, samt utan anmärkningar från
nån jävel, amen.
– Vadå? undrade Jacob.
– Vi har inte längre
rätt att ha advokatbyrån på Stortorget, förklarade Anette. Kyrkan
äger tomten och vräker oss.
– Äh, skitsnack, sa Jacob. Löjligt.
Det bestrider vi hur lätt som helst, bara kolla kontrakten.
– Dom
här, sa Sören och tog fram tre gamla gulnade papper ur
svinlädersportföljen. Sådär, sa han och rev dom itu. Nu är
kontraktet upphävt och jag vill ha tillbaks tomten.
– Tillsammans
med Forssa kyrka är Övrenedre kommun huvudägare av Forssa
Handelsbank AB, fortsatte Allis och svängde lite med
diamantörhängena från Paris. Som huvudägare till Forssa
Handelsbank och ägare till huset på Stortorget 3, säger jag,
Allis, kommunstyrelsens ordförande, tillsammans och i samråd med
kyrkoherden och ägaren av Forssa Kyrka AB, upp hyresavtalet från
den 23 november 1964, med hänvisning till att ingen hyra har betalts
över huvud taget, någonsin. Ni kan betrakta er som vräkta och all
inredning och egendom beslagtas för att i någon mån täcka er
skuld till fastighetens ägare, Forssa Handelsbank.
Andersson jäste och växte, där han stod vid porfyrdiskens ände. Detta var kanske hans livs triumf. Även bröderna vid ekdörrarna jäste och såg väldiga ut. I trapphuset förnams rörelser och stillhet. Samtliga var beredda på milt våld.
Sören tog fram ytterligare dokument och la dom på den vackra disken och trummade med pekfingret och fäste blicken i den numer nedtonade Jacob W.
– Äh, vilket trams, det här har jag inte tid med. Det här hade jag ingen aning om. Hade du det Anette, att det var såna här avtal och lån och skit, på vårt eget hus?
Anette såg lite frågvill och vilsen ut: hon var ju en förrädare och kackade i eget bo.
– Det kunde jag ge mig fan på, fortsatte Jacob. Det var sånt här jag kom hit för att reda ut och reda upp och reda bort och rensa ut och fy fan, vilka jävla skitgubbar!
Jacob lutade sig i händerna över skrivbordet och det lät som han snyftade, men han svor bara. Anette ville gå fram och krama om honom och erkänna sina synder och svära honom trohet och giftermål på Maldiverna, men han avbröt hennes sentimentala kollaps.
– Okej, sa han, vad har du för lösning prästjävel och du kommunkärring, va?
Nu rörde sig Andersson och bröderna och Nordjägarna gläntade på glasdörrarna. Jacob märkte intetdera, men Sören tog fram ännu ett dokument ur portföljen och la det på disken.
– Läs och skriv under, och lämna sen lokalen och staden, sa han. I frid och tacksamhet, i andanom och Jesu Kristi namn och så vidare.
Kyrklandsbönderna sken som trenne solar i kapp: deras prost var den bästa prost dom haft, Kyrklandets hjälte och ledare, en person att se upp till och dyrka och vörda med mera.
Jacob lufsade fram till disken och slet till sig dokumentet, satte sig och läste och flabbade högt.
– Ja för fan, sa han, det var ju det här jag kom hit för, att lägga ned kontoret och säga upp alla jävla avtal och skit, ja för fan, tack ska ni ha småskitar, jag skriver under, sa och undertecknade Jacob Wilkens, därmed nedläggandes lokalkontoret för advokatbyrån WW&W i Forssa socken och Övrenedre kommun.
Anette gick till disken och hämtade det andra exemplaret och Jacob signerade och lutade sig tillbaks. Saken var nästan i hamn, men kyrkbönderna behöll sina positioner.
– Kom Anette så lämnar vi den
här skithålan, vi har gjort vårt och uppdraget är utfört:
Världen väntar på oss!
– Nja, sa Sören, kommunen och kyrkan
beordrar Anette att vara oss behjälplig att utreda och klargöra
sakers tillstånd i fråga om advokatbyrån och dess många
skepnaders skulder till oss, kyrkan och kommunen, samt Forssabankens
åtaganden och skulder, i förekommande fall och dragande kall, samt
övriga ifrågasättanden, och tar därför henne i beslag och
arrest, intill dess denna sak kan anses överspelad och undergrävd,
i Jesu namn och kyrkans hägn. I lika mån och av samma skäl
rekommenderar vi att du, Jacob Wilkinsson, inom sju, säger sju,
dagar lämnar Forssa socken och Övrenedre kommun, för att aldrig
återvända, med risk för liv och lem och bestående skador eller
allvarliga olyckor och drunkningstillstånd, och vare Gud och hans
änglar med dig i din frånvaro, snarast möjligt alltså, predikade
Sören och alla hänfördes av hans ord.
Jacob förstod själva andemeningen, men kom på en del invändningar och korrigeringar, och reste sig tveksamt från sitt bord. Han funderade på om farsan skulle godta att han bara lämnade allt och stack och lät kommunskitarna utreda saker, som han skulle röja undan. Å andra sidan tänkte han skita i farsan och starta nya större grejer på internationell nivå, så det kunde vara strunt detsamma …
– Stick och kom aldrig mer igen!
Hans dubier upplöstes och han fick eld i baken av Anderssons tordönsstämma, gubbarnas rörelser vid dörrarna, jättarna vid glasdörrarna och den förtätade stämningen. Enda ljuspunkten var den sexiga bruden från kommunen och han kände sig i grunden lättad när Andersson singlade över hatten och vrålade
– Stick för fan om livet är dig kärt! Nu!!
Jacob lämnade, med viss värdighet, det urgamla advokatkontorets huvudbyggnad, intog en lätt supé i Stadshotellets restaurang och for, utan vidare spisning, med Porschen från den norrländska tätort, som han aldrig begripit sig på, lämnandes såväl assistenten och fästmön Anette, som Birgitta från stockholmskontoret, åt sina respektive öden; en svikare och en framtidsman, med ögon glittrande av uppslag och pengaflöden.