Revolutionens efterbörd
Redan samma eftermiddag fick Anette sitt nya jobb att inventera handlingarna i den för detta arkivbyråns arkiv. Hon fick stöd och beskydd av Erik, en av de de tre Nordjägare, som vaktat entrén. Nu blev han hux flux assistentens assistent och beskyddare och övervakare.
Ingen, utom Sören, litade nämligen på att hon var att lita på; hela grejen kunde vara iscensatt av WW&W, för att ännu en gång blåsa bönderna i Forssa, som man alltid gjort och mått så bra av.
Inventeringen såg ut att bli både omfattande och långvarig, så Anette och Erik bestämde sig för att, i ett första skede, lägga in kortregistret i en databas på Eriks:s dator, eftersom byråns datorer var beslagtagna av kommunen. Det var ett klokt val.
Till saken hörde att Erik var civilingenjör och IT-tekniker från KTH, där han bedrivit högre studier i all slags IT, inte bara laptops och databaser, utan 3G och 4G och lite grann 5G. Men sen tröttnade han på det sterila och konstlade storstadslivet och återbördade sig till Kyrklandet, där han fick en egen täppa och all möjlig vederkvickande omsorg och fysisk träning och stimulerande disciplin. Han var bara en av de många, som gjorde samma resa ut i världen och hem igen. Så det var ingen duvunge som assisterade assistenten. Men som det kan vara och som det kan bli, behövde assistentens assistent lite assistens utöver det rent digitala och så gick det som förväntat: Anette och Erik blev tokkära och ägnade allt mindre tid åt advokatbyråns inventarier och inventerade varandra och fann att det var gott. Även andra, inklusive Sören, fann att det var gott.
På ungefär samma sätt blev det med den andre Nordjägaren, som fick uppdraget att bevaka och beskydda Birgitta från huvudkontoret. Gunnar intog först hennes rum i Stadshotellet och strax därpå Birgitta. Det var meningen att dom skulle stanna där i tre dagar, i den händelse att Jacob Wilkins eller några hejdukar från huvudkontoret skulle komma dit och eliminera ett viktigt vittne. Det gjorde dom, stannade i tre minnesvärda dagar och nätter, och Birgitta vittnade om allt möjligt, för den förbluffade och ståndaktige Gunnar. Även han hade varit i huvudstaden och bedrivit högre studier, på Handelshögskolan, och erfarit samma längtan efter omsorg och disciplin, som Erik, lämnandes en lovande doktorsavhandling om energimarknadens dynamik i byrålådan, som han tog med sig hem. Han förundrades och irriterades över att ha missat Birgitta och hennes gelikar under sina ensamma år i Stockholm.
Snart nog flyttade Anette och Erik, samt Gunnar och Birgitta, in i advokatbyråns magnifika villa längre ned på Storgatan, där Nordjägarna installerade tekniska finesser och beskyddade stans nya kvinnliga förvärv dag och natt.
Andersson och kompisarna i byrådet vred sina händer och skrockade och skålade. Allt tycktes gå dom i händerna. Det här var den urgamla historien om överfall och kvinnorov, som levde kvar i Kyrklandets annaler. Återstod bara att ta hem dom och integrera dom i den högre kultur som Kyrklandet kunde erbjuda.
Även Allis var nöjd med händelseutvecklingen, och Sören och Olle var nöjda och satte igång med renoveringar av de övergivna fastigheter som de bit för bit blev ägare av och påbörjade, i samarbete med Axelson, importen av rika mellaneuropeer. Revolutionen blev bra helt enkelt och någon kontrarevolution från WW&W&W förmärktes inte, till någras besvikelse.
——
Sen tog den postrevolutionära utvecklingen ett språng, i det att Allis utnämnde Anette till stadsjurist, med uppdrag att klarlägga ett och annat och bistå med ovärderlig kompetens i både det ena och det andra. Som belöning för sin allians med Erik blev hon snart därpå direktör för Forssa Handelsbank, med uppgift att inte göra nånting alls. Det var en poäng, menade Allis, att varken kommunen, kyrkan eller Kyrklandet tog makten över den utarmade banken och alla dess märkliga åtaganden och affärer. Alla berörda tyckte att det verkade betryggande, i det att samtliga var mer eller mindre involverade med den nya bankdirektören. Det här med chef för Kyrkans vandrarhem kom därmed att falla mellan stolarna, då varken kommunen eller Kyrklandet, säg Allis och Andersson, ville att Anette skulle bli mer engagerad i kyrkans, säg Sörens, verksamheter än nödvändigt. Ett tjuv- och rackarspel kan tyckas, men det var en winwin-situation, så typisk för Forssa socken.
Även för Birgitta tecknades en ljusnande framtid, i det att hon fick en kommunal tjänst som stadsjuristassistent och gick från att vara advokatbyråns lilla frilansande callgirl till Gunnars fastanställda allgirl, om uttrycket tillåts. Redan någon vecka efter revolutionen förlovade dom sig och utlovades en mindre gård med köksträdgård, den dag dom gifte sig. Hon tackade blygsamt ja till engagemanget, mot löfte att även få tacka ja till Sörens erbjudande om danslärare på Kyrkans vandrarhem, på deltid.
Så tvinnades tre maktcentra samman i en personalunion med kvinnorna från den fallna övermakten.
– Så ska en revolution dras, sa
Andersson.
– Slipsten heter det väl, sa Allis.
– Jodå, bara
det blir bra för alla som är med, sa Andersson, i en kyrkländsk
version av Kompromisspartiets slogan.