Rundtur i kyrkan
– Vad väntar vi på, sa Gertrud.
Sören hade visat henne runt i kyrkan och Gertrud kunde notera att det var en medelmåttig norrländsk bykyrka i behov av renovering. Sören visade på orgeln, den nyrenoverade och kostsamma, och Gertrud noterade att det var en orgel. Sören demonstrerade ljudanläggningen och hur väl den passade för tal med olika effekter och munspel, och Gertrud blev rätt imponerad, särskilt när hon fick gå ut på Kyrkvägen och höra hur väl det hördes över bygden. Men hon var ändå inte övertygad, om än artigt imponerad, och tänkte just fråga om hon kunde få skjuts till bussen till Övreliden, när Sören bjöd in henne till sakristian.
– Här är vårt arkiv, sa Sören och pekade på en hylla vid fotändan av den stenhårda brits, där så många nattvardsgäster fått erfara innebörden av Kristi kärleksbudskap.
Gertrud plockade i böckerna och rullarna och tog fram en tjock bok i läderband och satte sig på britsen och bläddrade. Hon var vände blad och hummade och tycktes glömma tid och rum.
– Sextonhundratal, sa hon. Viktiga noteringar här i marginalen. Vapen och mystiska siffror. Vad är det här egentligen?
– Det här är bara arbetsarkivet, det som vi använder i gudstjänsten, ljög Sören, som aldrig rört en sak i den gamla bokhyllan. Ingenting av särskilt intresse, men det är så det är i sakristians lilla arkiv. I kryptan finns det mer, men huvudarkivet är i prästgårdens arkiv. Jomen.
– Jaha, och vad väntar vi på? sa Gertrud och återbördade den digra volymen till sin plats i hyllan.
– Vi drar, sa Sören.
Sagt och gjort.
Kyrkoherden och kyrkoarkivarien in spe for iväg på den gamla Monarken och Gertrud tjusades av fartvinden och höll ett så fast grepp om föraren att Sören måste öka farten och det var ljuvligt. Gertrud uppskattade kontrasten mellan högkyrklig attityd och lågkyrkligt beteende och blev kär i Forssa socken. De knoppande björkarna var berusande och i bakgrunden hördes forsens brus.