Smälla i dörrar
– Hur kan vi göra varandra illa, frågade hon. Vi gör ju
varandra så väl, hela tiden.
– Genom att inte slå i dörrar, sa Sören. Genom att inte säga saker, som vi
säger.
– Nu förstår jag inte hur du menar. Smälla i dörrar, det är ju uttryck för
ilska och aversion.
– Det finns ingen aversion mellan oss. Det finns bara känslor, svarade han. Om
du inte visar känsla för mig, då gör du mig illa.
Allis tittade på honom. Hon såg lite bekymrad ut. Detta översteg uppenbarligen hennes mentala horisont. Antagligen översteg det även hans mentala horisont. Det var en chansning, ett skott i mörkret. Ett skott från höften. Men han såg ju att det funkade, ju.
– Men jag vill ju inte göra dig ont, sa Allis. Jag vill göra
dig gott. Därför tänkte jag att man skulle sluta smälla i dörrar och bara vara
vänlig och mild och fin.
– Å fy fan, sa Sören. Gud va tråkigt! Det är ju det jag älskar. Du är en kvinna
som smäller i dörrar, och jag är en man som smäller i dörrar. Om vi inte får
smälla i dörrar, då har vi ingen framtid tillsammans.
– Vi kan väl smälla i dörrar tillsammans, sa Allis. Vi hjälps åt och smäller i
dörrar, så att det smäller riktigt, jävla ordentligt.
– Men det är ju inte samma sak, sa han. Vi älskar ju varandra och vi vill vara
tillsammans. Men vi är ju aldrig tillsammans. Det är därför vi ska smälla i
dörrar. Dörrarna är vår framtid.
– Fast nu tycker jag nog inte att det där dörrsmällandet är nån speciellt bra
framtid, sa Allis. Jag vill nog hellre ha dig, som du är.
– Jag är väl ganska bra som jag är, sa Sören, men jag tycker ju att du är
bättre som du är, när du är som du är.
– Och hur är jag då, undrade Alliss.
Hon tittade på honom med storögda ögon. Hon var vackrare än någonsin.
– Du är som du är när du smäller i dörrar, sa han.
– Men jag vill inte smälla i dörrar, jag vill stänga dörren mjukt och tyst och
fint och försiktigt och bara vara med dig.
– Men det kan jag tycka också, sa han, men betyder det att jag inte får smälla
i dörrar? Jag tycker om att smälla i dörrar. Jag tycker det låter så kul och
särskilt när vi har den här skolan. Om man smäller i en dörr, då smäller det
utav helvete, och så ekar det i korridoren.
– Det är ju roligt, sa Allis. Nu vill jag bara ha dig. Får jag fråga dig Sören,
kan jag få ha dig, bara för mig själv, utan skola, utan dörrar, utan smällanden
och att vi bara är tillsammans? Du och jag. Kan vi försöka med det?
– Absolut, sa han, det ska vi försöka med. Vi provar nu, nu med en gång! Fast
du, Allis, när vi går ut ur det här rummet, till vårt sovrum, kan du tänka dig
att smälla lite med dörren? Eller att vi smäller tillsammans utav helvete?