Sörens påskpredikan
Allis sov, som det verkade, djupt. Sören kände så stor sorg över att behöva lämna henne. Här uppe i den karga och kalla – ja, speciellt kargt var det väl inte, men kallt var det – i den här kalla ödemarken, ja ödemark var det ju inte heller, det var ju en förfärlig massa folk runtomkring hela tiden och fler folk blev det ju, sedan dom drog igång den här kommunen, och Allis sin verksamhet, så han visste inte vad han ville, egentligen. Han ville kanske söderut nånstans, kanske Blekinge. Karlskrona kanske vore en lämplig plats, för ett glas vitt vin i eftermiddagssolen vid havet.
Han förde sin hand över hennes perfekta höft. Då snarkade hon till lite extra. Hon var så vacker och mjuk, och han smekte lätt hennes lite fjuniga kind. Då snarkade hon till lite extra, viftade bort hans hand, som man viftar bort en närgången fluga och släppte en prutt. Ja, inte bara en prutt, en ordentlig fjärt, eller en rökare. Och han tappade lusten och började tänka på annat. Han tänkte mera på de här vinerna, hur det kunde bli så konstigt med de tre vinerna. Att det första vinet, som skulle vara ett torrt vin, var alldeles för tunt och vattnigt, och att det var Alsace-vinet, som var det rätta vinet för det här tillfället. Han tänkte, att om han ska ha nån framtid här i världen, skulle det vara som vinprovare eller såmälljer, eftersom han hade sån känsla för vinet och dess stämningsbetydelse.
Man tänker ofta, när man pratar om vin, att det ska ha en viss smak. Eller sakna en viss smak. Det gäller inte med vitt vin. Med vitt vin gäller det vinets stämning. Och inte vinets stämning i sig, utan hur vinet passar ihop med en stämning. Det är det viktiga. Det är väldigt svårt att hitta rätt vin, för en viss person och en viss stämning. Och han lyckades nu, efterhand, att finna rätt vin för rätt stämning. Han knackade Allis på axeln.
– Allis, sa han. Jag har hittat rätt vin för en ensam stämning.
Då gick hon upp på toaletten.
– Sören, sa hon när hon kom tillbaks, du håller på för mycket med vin. Du borde hålla på mera med mig. Jag är ditt vin. jag är den som du ska njuta av, älska och förstå. Och du ska förstå min stämning.
– Jaha, sa han, jag försöker ju, men du flyr ju bara undan från mig. Du vill prata om problem men du vill inte prata om dom riktiga problemen.
– Men vad i helvete vad är dom riktiga problemen då, problemen är ju att du håller ju bara på med flaskor hela tiden! Inte med människor
– Ja, och problemet med dig är att du håller på med alla andra människor, än med mig. Jag älskar ju dig fortfarande. Men nu har jag tröttnat. Nu tänker jag börja älska flaskan mera än dig.
– Det har du gjort sen länge, sa Allis. Jag tänker inte bekymra mig mera om dig. Jag har viktigare saker att göra. jag ska in och duscha och jag ska upp till ett sammanträde nu på morgonen med Korv-Olle, och vi ska bestämma stora saker, så att nu, nu får du ligga där och sova eller göra vad fan du vill. Men nån frukost blir det inte! Ja, jag måste iväg, det är bråttom nu.
Sören insåg att hon var stressad. Inte psykotisk kanske, men stressad. Det var ju söndag. Det var ju – slog det honom – högmässa i kyrkan. Men kära helvetes nån, han skulle ju hålla predikan. Upp ur sängen kom han, in i badrummet, drog ut den heliga Birgitta ur duschen, duschade själv, schamponerade håret, medan hon försökte slå sig in i duschen, och han knuffade ut henne, så att hon slog sig i huvudet och blev lite stilla en stund.
Så duschade han sig snabbt och ut och iväg per cykel. Han föredrog att åka cykel. Och att dessutom ha prästdräkten på sig på cykeln. Det hade han sett i en fransk film och det såg sympatiskt ut. Och han fram till kyrkan, svettig som fan, men inte så jättesvettig, eftersom han hade duschat, ja det var ju svett, men uttunnat svett, eftersom han inte hade torkat sig tillräckligt. In i kyrkan. Det var fullsatt. Det är alltid fullsatt när han ska hålla predikan. Och där stod kyrkokören. Och där stod musikbandet. Och han upp i predikstolen, aningen andfådd men samlad.
– Innan vi börjar dagens predikan, måste jag berätta, att jag och min fru kom inte överens i natt. Vi kom inte överens nu på morgonen heller. Och det är någonting man kan konfundera över. Varför kommer inte vi, goda, snälla människor överens? Det är ämnet för dagens predikan.
Sören kände att stämningen och förväntan tilltog i kyrkorummet, steg upp mot de gotiska valven så att luften blev mättad av förväntan och han insåg att akustiken skulle bli extra bra denna förlovade påskdag, i den vackra månaden april, när träden höll på att knoppas och vissa redan hade börjat grönska. Han hade inget manus och han visste inte riktigt vad han skulle säga, och det visste alla och det var vad alla önskade. Det var inte han som talade, det var församlingen och gud som fick röst genom honom.
Han slog upp bibeln på måfå. Han var inte helt bevandrad i alla evangelier och böcker, så på måfå brukade fungera bra. Det blev Jesaja eller om det möjligen var Jobs bok. Det syntes dåligt, eftersom han i hastigheten fått med sig fel glasögon, inte läsglasögonen utan de akromatiska solglasögonen, som mörknade i starkt ljus. Och det var rätt starkt ljus i talarstolen, installerat av hans föregångare, som antagligen såg dåligt eller så var det för att den dåtida publiken såg dåligt. Han tog av sig glasögonen och dök närsynt ned i texten, skummade några rader och predikade fritt.
– I skola vara uppmärksamma och vaksamma på edra fiender. I skola söka kunskap och insikt i allt I gören, deklamerade han, lite fritt ur sinnet.
Det där med skola och insikter slog an en ton hos skolläraren i honom. Det fick bli hans första tema.
– Skolan är viktig, i synnerhet i en liten kommun, utan gymnasium och högskola, som vår. Det är här som ungdomen och barnen, allas vår framtid, i en utflyttningshotad landsbygdskommun, inhämtar kunskap och insikt, samt kan hålla koll på de fiender, som hotar vår gemensamma säkerhet.
Det tystnade anmärkningsvärt i kyrkan, man riktigt kände hur allas öron var på helspänn. Skolan kändes aktuell, eftersom det bara var någon månad till skolavslutningen och betygen. Några av de äldre invanda kyrkobesökarna tycktes dock mumla något och tittade frågande på varandra. Det var på grund av dom som man fortfarande använde Karl XII:s bibel, med sitt ålderdomliga språk, som de växt upp med och kände igen sig i, även om de inte förstod alla språkligheter.
Sören satte på sig solglasögonen igen, som nu blivit lika svarta som prästkappen, och han såg absolut ingenting, så han sköt upp dem på hjässan och kände att hans auktoritet och trovärdighet av outgrundlig anledning förstärktes och han improviserade vidare med tillförsikt.
– Från och med denna sommar inför vi obligatorisk sommarskola, för de elever som inte klarat godkänt betyg i våra kärnämnen, alltså engelska, svenska, matematik, religionslära och bygdens historia. Det är elevernas föräldrar som avgör om sommarskolan är obligatorisk eller frivillig. De elever som inte har godkänt i dessa ämnen till skolstarten i augusti, får gå om årskursen i fråga. Vi sätter dock en gräns: den elev, som trots tre år i varje klass, inte har godkänt i kärnämnena flyttas till en skola i en annan kommun. Även föräldrarna kan komma att flyttas, om kommunfullmäktige så bestämmer.
Sörens kärva introduktion skapade det intresse och uppmärksamhet hos auditoriet som han ville ha, oavsett predikans koppling till eventuella bibeltexter. Han fortsatte i samma anda.
– På rasterna kommer eleverna att tränas i Aikido och Thaiboxning, samt frivilligt men oundvikligt bågskytte, av gymnastikläraren Eskil Stenberg, som har svart bälte i karate, och tillika är skolvaktmästare ibland. Vi räknar med att detta koncept, grundat på vår herres bibel, kommer att göra sommaren meningsfull och framtiden ljus för våra barn och ungdomar och för kommunens överlevnad. Jesus sa ju att man ska låta barnen komma till sig, och nu gör vi det, avslutade han och klämde igen den tunga bibeln med en smäll, som gjorde sig väldigt bra i kyrkorummet. Dammet yrde i det skarpa ljuset och han kände att han hade situationen under kontroll.
Efter den sociopolitiska kungörelsen, som av tradition, sedan 1600-talet, skulle inleda en högmässa, blev det tyst i kyrkan, och så började det mumlas och skrapas med fötter och prasslas med psalmböcker, och han kände att ovationerna ville bryta ut, men eftersom man inte fick hurra, vissla eller klappa i händerna under en gudstjänst, fick bifallet begränsas till ett mummel.
Nu var det dags för en psalm eller en bön. han föredrog musik, eftersom kyrkobandet var på plats.
– Nu ger vi ordet till kyrkoorkestern. Och vi ska spela en blues eller en gospel.
Grabbarna och tjejerna i bandet såg lite konfunderade ut. Dom kunde ju spela blues, men det var inte det som var planerat; bandet skulle ju spela en glad sång, eftersom det var vår.
– Eftersom det är vår ska vi spela en blues som uttrycker längtan efter våren. Och eftersom våren redan är här, kan väl det vara lämpligt att tänka på, den tid då våren inte var här.
Det hördes en rörelse i publiken. Många tyckte att det här var ett intressant grepp, andra ville hellre diskutera sommarskolan, Thaiboxning och skolgång.
– Vi ska inte tänka på vintern, sa han. Vi ska tänka på våren. Som är här, med all dess glädje, förtröstan och hopp. Men vi ska göra det utifrån bluesens koncept.
Nu började bandet förvirrat leta i sina notblad. Många av dem var ju beroende av notskrifter.
– Vi letar fram en blues, sa han, men först vill jag improvisera. Och det här är en del av min predikan.
Så han fick upp ett munspel i G dur, ur kavajen under prästkappan. Det duger bra, tänkte han. Och G i bluessammang betyder alltså C dur.
– C, sa han.
Bandmedlemmarna började rota i sina notblad igen. Och snart tröttnade dom på det, eftersom det inte fanns någon blues över huvud taget i den här kyrkliga repertoaren. Så Sören stämde upp en liten blues på munspelet och församlingen tycktes inte reagera speciellt mycket. Det verkade som att dom hade hört det där förr. Och så fortsatte han och gick upp i skalorna, böjde och bände tonerna och la till tremolo och ned till basackordet, och där! hittade organisten, den fantastiska Annbritt, tonen, och la in ”A Whiter Shade of Pale”.
Predikan var räddad. Sören kompade henne på munspelet i ”A Whiter Shade of Pale”, och Eva och Lena, som spelade klarinett och tvärflöjt, hängde in på tonerna. Och dom spelade en version av ”A Whiter Shade of Pale”, som aldrig har hörts förr i någon kyrka eller i något sammanhang över huvud taget. Den enda som inte var med på noterna, om uttrycket tillåts, var trummisen, som bara vispade runt lite grann. Dom kom till sluttonerna och Sören och organisten lät melodin, närmast orgiastiskt, ebba ut i härliga dånande ackord och böjda munspelstoner, medan publiken sjöng, och i många fall vrålade, ”a whiter shade of pale”. Ovationerna ville inte ta slut, men vilade ändå som ett fluffigt moln i kyrkan. Sören var nästan rädd att den skulle lyfta och sväva upp till vår herres himmel. Stämningen var i sanning andaktsfull, och han tänkte att dom alla hade nått en insikt som dom inte kände till.
Han hävde sig upp i predikstolen.
– Vänner, sa han, medlemmar i församlingen, älskade vänner, vänner i Gud! Kristus älskar er. Varför, vet inte jag. Men Kristus älskar er. Sök själv din sanning. Inom dig själv. Det är så många frågor, en sådan här härlig dag i grönskande april. Vad är det med dig som gör att du är älskad av Gud? Varför ända in i helvete ska Kristus älska dig?! Vad har du gjort för gott? Har du gjort något gott sen senaste högmässan den här veckan? Varför ska Jesus, Guds son, som gjort sig besväret att återuppstå från de döda, älska dig? Har du tänkt på, att det kanske finns någon, i din omgivning, som du borde ha förlåtit? Eller älskat? Eller tyckt om, fast du egentligen inte tyckte om den personen.- Vad tycker Kristus om det? Kommer Kristus att straffa dig? Neej. Kommer Jesus Kristus att belöna den person, som du utsatte för en förnedring, som du gjorde där, Anders, fast du försöker gömma dig i bänken. På bilfirman. Fast du gjorde det. Och mot Dragan. Du uppförde dig väldigt illa. Tror du att Kristus kommer att säga så här till dig: ”Du är en stor jävla skitstövel ”, vilket vi alla vet att du är ”och jag ska straffa dig med helvetets alla medel”? Nej, det säger inte Kristus. Han säger, vår Jesus säger: ”Jag förlåter dig. Sören förlåter dig”.
Nu förnams en ny rörelse i kyrkan, och blickarna vände sig mot den gömde Anders Axelson. Sören kände hur Anden kom in i honom, och in i kyrkan och att han var Guds röst, Jesu Kristi ställföreträdare. Det var svårt, men han måste fortsätta, även om han inte visste vart det skulle leda hän. Inte heller Axelson hade en susning, och ändå måste dom fortsätta.
– Han förlåter dig för dina synder, säger jag och Jesus. Bara det.
Blickarna vändes mot Sören, storögt och förväntansfyllt, precis som han ville ha det.)
– Sen får du själv ta ansvaret för att förlåta dig själv. För dina synder. Och sen får du ta ett steg längre. Alldeles själv och på egen hand. Du ska förlåta dina medarbetare för deras synder. Om det nu var deras synder. Du får ta ansvaret själv, det är bara du och Jesus Kristus och Dragan. Jag och Jesus svarar för det goda och det onda i dig, Anders Axelsons på Karlssons bilverkstad, som du inte ens äger. Du tar ditt ansvar.- Och så är det med oss alla. Precis som med Axelson, på Karlssons bilverkstad, tar sitt ansvar, så tar vi vårt ansvar, för våra handlingar och gärningar.
Och så där höll han på ett tag, med den nyliberala tolkningen av den gamla judiskt-romerska frälsningsläran. Och det kliade på kroppen, inte av den svettiga tröjan eller den tunga prästkappan, utan av den falskhet och förljugenhet han stod och predikade. Det hade varit bättre att läsa några strofer ur Havamal.
Det blev påtagligt tyst i kyrkorummet. Det kändes lite kallt och dragigt. Han hade missat målsnöret, Anden har vilselett mig tänkte han och han tänkte på Allis, om hon levde och hur hon mådde egentligen.
– Vi har alla ett ansvar för varandra! utropade han. Vi har alla ett ansvar för Anders Axelson på Karlssons Bil & Verkstad. Vi har alla ett ansvar att hjälpa Anders, att bli en god människa, i Jesus. Det är din uppgift denna vecka. Jag tänker lämna in min bil till Karlssons, för service, och jag ska be att få Anders som personal. Gack även du och gör sammaledes!
Värmen steg i kyrkorummet, och alla förstod vad det innebar att vara kristen. Att älska och förlåta sin nästa, att vara sin broders broder, att göra mot Anders vad man vill att Anders ska göra mot dig, även om Sören aldrig kommer att lämna in sin Outback med boxermotor och ständig fyrhjulsdrift..
Nu var molnet här igen. Det fluffiga, ljusa Rafael-molnet som verkade lyfta kyrkan, som lyfte deras församling och honom, med undantag för att han inte hittade G-munspelet, i vare sig byxfickan, kavajen eller i de rymliga fickorna i prästrocken. Det var det enda som grumlade glädjebägaren. Bättre predikan hade han inte hållit och kommer inte att hålla, men osvuret är bäst, vad avser framtiden, piggade han upp sig med.
Och så där höll han inspirerat på i sådär i en halv timmes tid. Och så slog han upp en sida i Bibeln, där det stod någonting. Moses. Fan i det. Och så slog han upp en sida till. Och där stod det nånting om Jesus. Det var nånting om att Jesus stod på ett berg och predikade. Det väckte genklang hos honom, som liksom Jesus stod på ett berg av okunnighet och missförstånd och predikade. Och han tänkte på hur svårt det hade varit för Jesus, liksom för honom själv, att stå på ett oljeberg och predika.
-När Jesus höll sin berömda predikan på Oljeberget, var det inte lätt, började han.
Detta var en någorlunda fri tolkning av bibeln, men det är just det som är prästens uppgift och funktion. Vem som helst kan läsa upp ett stycke ut bibeln, därtill krävs ingen pastor. Prästens värdefulla värv är att läsa bibeln, tolka dess djupaste mening, eller i alla fall djupare mening, den djupaste meningen kan endast Gud tolka, men inte ens Sören, eftersom en konstnär inte kan tolka den djupaste meningen med sitt verk, det kan endast en recensent eller en curator eller en köpare av konstverket göra. Alltså måste han, som pastor, ge församlingen en djupare och kanske den djupaste förståelsen av Guds ord. Men det viktigaste för en pastor är att överföra, eller egentligen översätta, denna djupa förståelse till församlingens situation i det dagliga livet. Att göra Guds ord begripliga och meningsfulla för oss idag.
Han märkte en rörelse hos kyrkvaktmästaren och hos medlemmarna i kyrkorådet, samt de enstaka äldre kyrkobesökarna, men det bekom honom inte. Han riktade sig till majoriteten av församlingen, som förväntansfullt tittade upp mot honom.
– När Jesus sagt några väl valda ord, om vilka som var saliga och vilka som inte var det, gled han ju ned mot publiken, långsamt men obevekligt, på grund av oljan. De som stod längst bak skrek ”högre!” Så de som stod närmast Jesus puffade upp honom mot bergets topp. Och Kristus fortsatte att tala om de sakta färdiga och att dom ska besitta saker, när han återigen började glida nedåt, för att åter bli puffad och knuffad upp igen. Och så där höll det på. Och det är därför Jesus bergspredikan är så berömd och det är av samma skäl den är så svår att begripa. Mycket missades av de som gjorde noteringar och berättelser av den, så man fick ju fylla i det som man inte hörde så tydligt under Jesus glidningar och kamp mot oljeberget.
Här kände många igen sig.
Sören tog en paus, där i synnerhet de barn och ungdomar, som tvingats in i kyrkan av förstående föräldrar, uttryckte sin glädje och förnöjelse över framställningen av en Jesus glidande i olja, vilket snart övergick i fnissningar, mummel och rena skratt. Han var nöjd över att nå fram till denna del av församlingen, som annars visat ett massivt ointresse för kyrkan och dess verksamhet.
Nu kände han att det var dags att vända blad och hitta något om Jesus mer framgångsrika framträdanden, i synnerhet att kunna omvandla vatten till vin, vilket han hade en viss erfarenhet av under studenttiden.
Och så slog han upp en sida, det var innehållsförteckningen. Och så läste han lite ur innehållsförteckningen. Och så slog han upp en sida till, och den var intressant, och där stod det om förklaringar till bibeln. Där läste han upp ett helt stycke om förklaringar till bibelns ord om ”Bihustru”.
Han kände intuitivt ett gensvar, när mumlet och fnissandet avtog. Han tog det som ett uppvaknat intresse för Guds ord. Han bläddrade lite i förklaringarna och läste upp en förklaring till ”Abba”, som betydde fader och det gillade tydligen församlingen. Han bläddrade vidare och förklarade ”Harmageddon”, tog en paus och lät det sjunka in, läste förklaringarna till ”Kastskovel” och ”Kött”, samt avslutade med ”Sadducéer”. Han tystnade och såg ut över församlingen.
Åhörarna i församlingen var i trans. Dom hade aldrig upplevt något liknande. Något så vackert och så trevligt och uppbyggande hade man inte tidigare varit med om. Det var en stor dag i Forssa kyrkas historia. Även StorGustav och kyrkorådet och kyrkbönderna tycktes lite nöjda.
Så stod han där vid kyrkoporten och tog emot de utgående församlingsmedlemmarna. Först kom de trogna damerna i kyrkokören, förstås. De omfamnade honom och sa att det var en väldigt fin framställning av ”A Whiter Shade of Pale”, där dom nu fick möjlighet att sjunga i stämmor. Vilket dom uppskattade eftersom dom faktiskt kunde sjunga i stämmor.
Nu hade han ju inte uppfattat så mycket av den där stämsången och på vilket sätt den hade lyft framförandet av stycket. Han hade nog varit för upptagen av sitt munspelande och den fantastiska organistens fullfjädrade och i vissa stycken fria tolkning av ”Pale”. Sånt händer när man står i händelsernas centrum, och han kunde lätt förlåta sig ett sådant förbiseende.
Och så kom ju damerna i kyrkans kaffekvinnor (KKK) och uttryckte sin uppskattning, över en föreläsning, sa en, predikan, sa en annan, som var väldigt värmande för själen och även kroppsligt, sa en tredje..
– Och välgörande för intellektet, sa en docent i litteraturhistoria.
– Vi är väldigt nöjda med pastorn, sa en annan kvinna i kyrkogruppen.
Sören visste ju att detta var hans anhängare och stödtrupper och groupies.
– Jag uppskattar mycket att ni uppskattar min insats i dag, sa han. Även om den var mera inspirerad än planerad.
– Vi älskar dina inspirerade insatser, sa lektorn och docenten. Och vi hoppas att vi ska få se det igen. Vid nästa kaffemöte, som vi ska försöka sy ihop.
Den här kvinnan var en vacker kvinna. Skarpa, rena drag. I god form. Och han visste mycket väl vad hon var benägen för. Och förmögen till, efter en enskild andakt där man diskuterat Maria Magdalena och Jesu patriarkala ledarskap, samt kyrkomötet i Nicea.
Det visste han för övrigt om alla kvinnor i KKK. Dom hade en god tid tillsammans och ägnade sig inte enbart åt de själsliga frigörelserna. Dom ansåg nämligen att, i en sådan liten församling, kroppen och själen är ett och att problemet att förena dem är fiktivt. Så han höll små övningar i andlig befrielse, där målet var såväl att kvinnorna skulle befrias själsligt, genom egen samvaro, som med samvaro med honom. KKK-damerna bjöd, i sin tur, på sig själva och oemotståndliga likörbakelser.
Nu sa den här vackra damen, stilig snarast, om än bedagad förstås:
– Det här är en predikan, som vi uppskattar väldigt mycket, eftersom den berör de yttersta gränserna av vår kontextuella diskurs …
Nu bröt en lite sinister kvinna fram.
– Det var skitbra, pastorn. Stå på dig! Fortsätt bara! Vi ses på tisdag. Och fredag. Och vi vill känna din gudomliga kraft.
– Ja, sa Sören.
Han kom inte riktigt ihåg henne. Det var väl på grund av nattvardsvinet, som dom brukade utprova på sina sammankomster, eller om det var någon av bakelserna.
Och så kom fram hans egen älskade Allis, som oväntat bevisat föreställningen.
-Skitbra Sören, sa hon. Du kan verkligen predika. Som det ska predikas i vår kommun. Jag önskar bara att du var med i vårt parti.
– Ja, men det är jag ju, sa han. jag står ju som andre man på listan.
– Precis, sa hon. Det är precis det vi önskar. Vi behöver dig.
Sen drog hon iväg med en svans av herrar efter sig. Och han tänkte: vad är det för mening med alltihopa?
Att han ska ha ett helt gäng av skitsnygga, låt vara lite mogna, kvinnor i kyrkan, som är ungefär lika kyrkliga som han, men som älskar det talade ordet. Och så drar hans fru iväg med en jävla massa herrar, av vilka hon antagligen kommer att idka samvaro med flertalet, innan dagen har gått till ända. Mycket märklig situation. Han tänkte på en förklaring i bibeln och blev inspirerad. Så han tänkte springa ifatt några av damerna i kyrkokören, men dom hade försvunnit; dom skulle iväg på en annan tillställning, och sjunga nånting annat, jazz antagligen. Han har ingenting emot jazz, men det är bara det att det är väldigt svårt att få in munspelet i det, och han hade inte det kromatiska i prästkappan.
Och så framträdde den socialdemokratiska ledaren i kommunen.
– Hörrudu prästen, sa StorGustav, det här var en jävla bra föreläsning, eeh predikan. Jag uppskattar särskilt det där med innehållsförteckningen. Att du gick igenom den litegrann. Så att man fattar hur bibeln kan användas. Och sen det här med förklaringarna efteråt, det var ju skitbra. Och riktigt intressant med harmageddon. Jag ska överväga att köpa en bibel, eller låna en på biblan, för dom här förklaringarna, dom förklarar ju en hel del, av allt det här, som man har kokat ihop mot oss och under vår utbildning, Hur det är i det här israeliska landet. Jag har ju ingenting emot israeler och vi har egentligen ingenting för dom heller. Men förklaringarna var bra.
– Det här med oljeberget, vad är det för slags berg? fortsatte han. Såna har vi ju inte i Sverige. I Norge har dom olja i havet. Och dom platta hustaken, det funkar ju inte, även vissa hus med sneda tak rasar ju igen på vintern, med livsfara för folk och fä. Ett stort problem är det hos oss, men inte i bibeln. Och det här med att skicka ut folk och syndabockar i öknen, inte kan vi göra så, även om vi skulle vilja. Och så det här med att Jesus är både människa och gud och ändå dör och inte dör i alla fall, och att det finns tre gudar, men egentligen bara en. Kristendomen ger fler frågor än svar.
– Det verkar vara ett ännu värre hopkok än vårt partiprogram och ännu mindre trovärdigt. Inte alls begripligt, egentligen, om jag så får säga.
StorGustav var inte bara påstridig, även ohemult tjatig, tyckte Sören, men som pastor ansåg han sig böra hålla god min i elakt spel.
– Får jag fråga pastorn: kan pastorn tänka sig att köra lite mera förklaringar i nästa predikan? Då kan jag tänka mig att vi kan ta hit hela jävla arbetarkommun. Sen kanske han kan förklara partiprogrammet på nästa arbetarkommunmöte. Eller om pastorn kan göra det i kyrkan eller i Folkets Hus, det vore kanske bäst. Det är ju det vi behöver. Vi behöver ju förklaringar, vi behöver ju veta nånting, kunskap, det är ju kunskap som är nyckeln för framtiden.
Sa StorGustav, arbetarkommunens ordförande, med glöd i blicken. Sören var rädd att han skulle börja tugga fradga och falla ut i tungomål. Han måste lugna honom.
– Allting är möjligt, om vi arbetar tillsammans, sa han lugnande. Vi kan förklara det oförklarliga tillsammans. Vi kan tillsammans göra det möjliga möjligt. Vi måste bara i Jesu anda, vilja väl. Om du vill väl och så går det att förklara det oförklarliga i bibeln och i SAP:s partiprogram. Allt är möjligt om vi samarbetar, i guds och socialdemokratins kärleks anda.
Talade Sören med prästerlig röst, och Gustav lugnade sig och såg salig ut. Sören skämdes en aning och tänkte på docentens strama fitta, som han så grymt hade försummat denna storartade dag.
Efter den stora påskpredikan med tillhörande evenemang, var Sörens ställning starkare än någonsin, och nästan starkare än den kunde bli. Han hade hela församlingen med sig, och arbetarrörelsen, sin hustru och det politiska etablissemanget, samt även de frigjorda medelålders kvinnorna från Grupp8-rörelsen i kyrkogruppen. Samt, sannolikt, skolungdomarna och deras föräldrar.
Efter denna predikan anmälde så många ungdomar sitt intresse för kyrkan, att han måste grunda en ungdomssektion och återuppta den, sedan länge, nedlagda konfirmationsundervisningen. Sören fick höra att ungdomar läste bibeln när man träffades och söp och softade. Ungarna frågade KorvOlle om biblar och han kunde bara några citat och hänvisade till Sören. Många berättade för honom, KorvOlle och Sören, om sin beundran för Jesus, att Jesus var en grymt cool typ, och att Sören blivit grymt mobbad och orättvist behandlad av sossarna, utom av de närmaste kompisarna, som ändå inte ställde upp för honom när det gällde. Och att Jesus blivit övergiven av farsan när han hängde på korset och att morsan blev ledsen och alltihopa. Man kunde identifiera sig med Jesus och Sören och ville klicka ”gilla” och vara kompis med honom på Facebook, om man kunde.
Kyrkan hade nått ut i de djupa, unga folkleden. Delar av påskpredikan tenderade att bli virala, men vaccinerades bort; en hemlig makt tycktes styra över Forssa sockens frid.