Stenhårda förhandlingar

Kvällen därpå uppenbarade sig StorGustav med två tomma kassar och en portfölj. Allis och Sören vilade i ett klassrum där dom testat och godkänt dörrklangen och installerat sig med mera.

– Jag är inte dum i huvet, bara för att jag kommer från Norrland, sa StorGustav och lade portföljen på Allis sovsäck, som skramlade lite av Bitburger och Hoegaarden.

I själva verket var den full av öl, som dom av taktiska skäl hemlighållit i Outbackens rymliga bagageutrymme, som även rymde andra faciliteter, som gått dalapolisens näsa förbi.

– Nej, det har vi väl aldrig menat, att det skulle kunna vara på det sättet, sa Sören.
– Vi ska inte ta saken på det sättet, sa han. Vi ska se oss som inflyttade i er kommun. Och vi vill göra någonting med den här kommunen. Bo här, och vara här och använda era övergivna byggnader. Och göra någonting med dom. Och med oss. Vi behöver nämligen lugn och ro, för vi har levt ett sådant stressat liv i södra Sverige, där man inte förstår vad meningen med livet är. Utan vi måste få vara tillsammans här, och hitta varandra. Och hitta oss själva. Hitta Gud och Naturen.

Men när Sören sa ”Gud” verkade StorGustav ändå lite tveksam.

– Är du kristen, kanske? sa han.
– Nej, sa Sören. Jag är inte med i svenska kyrkan.
– Är han laestadian, sa han.

Sören såg att han liksom sökte efter kniven.

– Nej, och jag är inte en platoniker heller. Jag är helt enkelt en vanlig människa med respekt för naturen. Så är det bara. Det är där man finner Gud.

Det blev väldigt tyst. Gustav tittade ned på sina kraftiga ordförandefingrars välvårdade naglar.

För att lätta upp stämningen bjöd Allis på lagom kyld Bitburger, medan Sören fick hålla till godo med en lite för kall Hoegaarden. För sin inre syn såg han en ljus framtid som diplomatmake. Det klunkades och rapades i det gamla klassrummet.

– Där tror jag att du och jag  har någonting gemensamt. Vad menar du med naturen?
– Med naturen menar jag: skogen, luften, gräset, snön, och alla dom djur som rör sig i snön, i skogen, i gräset, djur som vi kan ta del av, beskåda, uppvakta och skjuta. Det är vad jag menar med naturen. Att vara, att vara där vi är och där vi var och där vi bör vara.
– Det är bra, sa Gustav, så ska du predika. Du ska predika i kyrkan, och du ska predika din religion, vår religion, sanningens religion.
– Ja, det kan jag göra. Under en förutsättning: jag behöver väl inte använda Bibeln, mer är nödvändigt?
– Nejdå, det låter ju bra det, den kan användas i nödfall, men aldrig till överflöd, sa Gustav.
– Men jag behöver använda Allis, sa Sören. Allis ska vara ett skådeexempel på hur naturen är, när den är som bäst: vacker, vänlig, tillmötesgående, fyllandes våra obönhörliga behov, men också farlig och djärv, omöjlig att kontrollera och, i viss mån, att förstå. Man måste älska naturen och man måste frukta den.
– Det var det bästa jag har hört så länge jag kan minnas, sa Gustav. Är du beredd, att åta dig den uppgiften, Allis, att vara den älskade och fruktade naturen?
– Ja, sa Allis, som varit tyst en lång stund, och satt och sög på en Bitburger.

Hon hade faktiskt dragit i sig tre Bitburger till, och hon såg nu lite sömnig ut. Det var då hon var som vackrast. Det var ganska stor skillnad på Allis nu, efter fyra eller fler Bitburger, och den Allis som igår trädde fram ur sovsäcken, som askan ur elden, som den här vackra kvinnan, eller snarare flickan, i Michelangelos Venus, eller om det nu var Leonardo da Vincis, som föddes ur en mussla, som hade bedårat Gustav. Å andra sidan fanns det en kompensation, som bestod i att Gustav arbetat sig igenom ett flertal Bitburger också. Båda såg lite slitna ut. Sören var inte, såg inte ut och kände sig inte ens, sliten. Problemet var nu att Bitburger började  ta slut.

– Du Gustav, sa Sören, jag har ju kontakt med Bitburger Brauerei Aufgasfassung.

Det lät ganska tyskt. Sören visste inte vad det betydde egentligen. Det visste StorGustav, men han visade det inte. Dom lurade hela tiden varandra och visste, nånstans långt borta eller långt inne, eller bara nånstans, det.

– Så vi kan importera Bitburger. Ska vi importera till skolan eller till kyrkan?

Sören räckte över den sista Bitburgern till honom, som han bet av kapsylen på.  Så hällde han ned den i truten, där truten fick bli pilsnerglas. Whopp, sa det, så for den ned.

– Ja, sa Gustav, inte skolan. Då får det bli kyrkan. Du får importera Bitburger till kyrkan. Det får ingå i nattvarden.
– Ursäkta herr kommunalstyrelsegustav, det är jag som äger kyrkan. Sa Sören med viss skärpa, som förvånade alla, inklusiva honom själv.
– Desto bättre, sa Gustav. Vi importerar Bitburger och den ingår i nattvarden. Och det är viktigt att du har predikningar klockan tolv på söndagar, och så ska det vara nattvard med Bitburger, och så ska det vara korv och chips. Jag ska se till att det kommer folk till kyrkan och dom ska lyssna på dig, och jag ska tala om för dig vad du ska säga.
– Ungefär så, sa Sören. Det låter bra det.
– Jävlar, sa Allis, nu är det bara tomflaskor kvar.
– Jaha, sa Sören, Bitburger har en tendens att ta slut. Nå Gustav, du får väl ta med dig tvåpack med Norrlands Guld, två sexpack, eller en kasse med Lapin Kulta, som nu börjar bli lite ljummen.
– Det får bli Lappin Kulta. Tack ska ni ha ungdomar, farväl och finn er väl här tillrätta.
– Vi ska göra vad vi kan, sa Sören.
– Er tillvaro ska bli den bästa möjliga, och vi vill se mycket folk i kyrkan.

Då frågade Sören, om det var OK med svensk korv.

– I helvete heller, sa Gustav, det ska vara en lämplig korv, som passar till Bitburger. Och vi importerar den till kommunen.
– Nja, det ska nog inte bli så, invände Sören. Är det inte bättre att vi importerar den tillsammans med öl till kyrkan. För då kanske jag kan göra något slags avtal däremellan.
– Utmärkt, sa Gustav.
– Men vi måste ha anslag, sa Sören. Vi har inga pengar för en sådan här stor verksamhet.

Allis tittade ned på sina händer och tecknade fyra.

– Vi behöver 400.000 kr, sa Sören.
– Anslag har vi, sa Gustav, när det gäller kommunalgärna och viktiga saker som skola, vård och omsorg. De är bara att ansöka, och det behöver inte vara så formellt, utan ansök bara. Finns det någon mer kall öl, eller kan jag äntligen få känna på dina bröst, och i möjligaste mån, få känna smaken på dina jungfrututtar?

Han vände sig mot Allis, som såg lite sömnig ut. Sören vände sig också mot Allis och frågade henne om saken. Hon nickade, ganska frånvarande.

– OK, jag ansöker om 400.000 för import av öl och kost till kyrkans och kommunens underhållning. Och du får kyssa Alliss bröst och i någon mån känna på dem, dock inte alltför mycket och inte så hårt, så att hon vaknar.

Men Allis tecknade med fingrarna så omfattande att Sören inte hängde med och fick improvisera.

– 400.000 sa Gustav och tittade på Sören, det är ju skit, det är inga belopp vi hanterar i kommunen. Du begär för lite, och det är inte seriöst. Det kan jag inte få in i kommunens budget.
– OK, då begär jag mer. Då begär jag 800.000.

Allis såg bedrövad ut och skakade på sitt trötta huvud och satte upp alla fingrarna och vickade med dem många gånger. Sören beundrade hennes vackra händer och sexiga fingrar och vackra naglar, och tänkte att hon höll på med sitt nagellack, men att det inte var tillfälle för det just nu, i denna stenhårda förhandling om deras framtida överlevnad.

– Du är löjlig, sa Gustav. Det här är den viktigaste investeringen vi har gjort i vår kommun, och du ska begära 800.000!

Allis hade tydligen tömt strupen med den sista Bitburgern, sedan hon övergivit Gustavs metod med truten som pilsnerglas, och yttrade, eller ropade, gurglande:

– Åtta miljoner, eller möjligen fyra, eller någonting däremellan, men absolut inte mindre. I annat fall åker vi till grannkommunen, Forshällesnäs, eller vad den heter, och förhandlar där!
– OK, sa Gustav, äntligen ett bud.

Det verkade som att han lyste upp och vaknade till liv. Han såg så mycket yngre ut och sträckte sig efter en något ljummen Lappin.

– Åtta miljoner är uteslutet, sa han och burken spratt upp med en glad smäll och skummet yrde lite över kanten.
– Vi är beredda att fara vidare, och vi kräver sju miljoner, annars får det vara, sa Allis, och letade fram en glömd Birburger, som hon nu öppnade med tänderna.

Sören var full av förundran och beundran. Det kan bli något av henne, tänkte han.

Hon räckte den, efter ett glupskt klunkande, till Gustav, som uppenbarligen åtrådde den lika mycket som hennes jungfrututtar, som nu åter började skönjas i det svettiga nattlinnet.

– Fem miljoner, och inte ett öre mer, gurglade Gustav.
– 6,5 miljioner, annars tar jag tillbaks flaskan!

Gustav höll den lilla flaskan i ett fast grepp i sina välvårdade kommunlabbar, och bedömde värdet av den slurk som ännu fanns kvar. Han såg stint på Allis.

– OK, sex miljoner, och det får vara sista ordet, sa Gustav och tömde flaskan resolut.
– OK, sa Allis, det är ett avtal och intet mer ska vara sagt, och intet mer ska vara ordat.

Hon hivade fram, från ingenstans, två ganska kalla Bitburger till, och det ska gudarna veta, var hon fått dom ifrån och vilka resurser hon över huvud taget hade. Hon öppnade dom med en helt vanlig flasköppnare denna gång.

– Det bekräftar vi med en bitburgerskål, sa hon och räckte en ganska kall flaska till Gustav.

Dom satt där och skålade och skrattade och berömde varandras förhandlingsteknik. Sören kände sig lite utanför och för att göra sig ett ärende hämtade han in en madrass från gymnastiksalen, som han tänkte att Gustav kunde sova över på. Det var dumt och missförståddes genast av de två kontrahenterna.

– Men va fan, sa Allis.
– Inte ska du ta det så, sa Gustav. Det här är en helt normal och vardaglig kommunal förhandling. Bli inte sur nu, bara för att du förlorade. Jag tar en taxi hem, och du ska hylla din vackra och charmanta och intelligenta fru. Jag har haft en givande kväll och natt i ert sällskap och önskar er välkomna till Övrenedres stad och kommun. Nu ska jag bara, med assistans av din fru, och givetvis även av dig, skriva ned kontraktet, på ett linjerat papper, rörande kommunens anslag för inköp av Bitburgeröl och tysk korv till kommunens och skolans och vårdens behov.

Sagt och gjort.

Allis och Sören lusläste det handskrivna dokumentet, och letade efter kluriga och hemliga formuleringar, friköpsklausuler och legitima juridiska finesser, men hittade inget, som dom begrep sig på. Gustav slumrade i alla fall till på gymnastikmattan och de nya miljonärerna lämnade klassrummet och infogade sig i skolans lärarrum. Där försökte dom fira segern med Allis jungfrututtar och Sörens stående förfrågan, och somnade till slut i soffan, famnande varandra och kontraktet, det avtal som skulle förändra deras och kommunens framtid.

• ← StorGustav
• Smälla i dörrar →