StorGustav

Sören tyckte att dom inte hade ingenting alls att vinna på det här. Att dom gjorde det bara av brist på fantasi. Så ensidigt var dom inriktade på att rädda sin samvaro, att dom var beredda att göra vad som helst. Och nu gjorde dom alltså detta. Istället för att köpa den där svindyra fyrhjulsdrivna bilen, kunde han ha satsat pengarna på att åka till Fidji-öarna. Eller Maldiverna. Eller nån annan stans, och där kunde dom ha bott i en bungalow, och inte haft något annat än sig själva, och naturen och servicen från hotellpersonalen, och vattnet och kanske åka ut på en liten fisketur eller kanske paddla omkring lite grann bland atollerna.

Men nu var dom här.

Dom kom fram till den nedlagda skolan i Övrenedre. Vad dom nu skulle där att göra. Dom hade ju bestämt sig för att dom skulle ha en stadig byggnad, där man kunde smälla i dörrar och vara osams, så att det märktes. Det var ju lite grann av en räddningsaktion för deras samvaro. För dom älskade ju varann, det gjorde dom. Men det var svårt. Det var svårt att leva tillsammans. Det var lätt att älska, det var ofta ganska lätt att vara tillsammans, men att leva tillsammans, det var omöjligt.

Dom tog sig in i byggnaden, trots att den var väldigt översnöad. Det tog oss dom timmar, att bara gräva fram dörren. Och den var inte ens låst. Nu kanske det är så, med skolor i Norrland, att dörren inte är låst. Det kan vara någonting som man talar om, med det. Skolan är öppen för alla. Oavsett tid. Man får alltid komma till skolan.

Dom hade inte mycket att vinna. Men dom hade mycket att förlora. I skolan var det var mörkt och kallt. Allis gick ut och hämtade ryggsäckarna och sovsäckarna. Det var sovsäckar av högsta kvalitet. Sören hade kollat dom på Råd och Rön. Och så hade han kollat dom på nätet också. De kostade ungefär 1800 kr/styck. Det var dunsäckar med starkt material omkring. Man skulle kunna sova i dom i Arktis, men inte i Antarktis, var det sagt, och eftersom Övrenedre låg närmare Arktis än Antarktis, så tänkte han, att de skulle vara bra.

Och så hade dom sovunderlag. Man får ju tänka på, att i sådana här situationer, där man behövde sovsäckar och liggunderlag, då finns det inte ström. Annars var även sovunderlagen strömdrivna. Om man kunde hitta ett eluttag, då kunde man värma upp dem, och då låg man liksom och flöt i små drömmar. Och det gjorde dom: hittade eluttag och det blev så varmt i dom där sovsäckarna, att man blev tvungen att gå ur sovsäckarna. Så dom kröp in i varandras sovsäck, men det blev alldeles för varmt där med, så dom kröp snabbt ut igen, som små larver, som kryper ut och in i små kokonger.

Och så tänkte dom: det är nånting här, som inte stämmer. Det blev alldeles för varmt i dom här jätteisolerande och värmande sovsäckarna. Så dom tog av sig kläderna och la sig ovanpå sovsäckarna, och där låg dom, när kommunstyrelsens ordförande, eller vad det nu skulle vara, kom in på morgonen. Dom kanske inte var modellen för skönhet och avslappnad turism, som han hade tänkt sig. I synnerhet som Sören hade sina kalsonger på sig, men dom var lite neddragna runt vristerna. Och så var det också med Allis trosor. Dom satt också runt hans vrister. Hur det här hade gått till, det är svårt att förklara. Men just då, när det skedde, så var det mycket lätt att förstå, att det kan bli på det sättet. Där låg dom nu, blottade i adamsdräkt. Allis försvann snabbt in i sin överhettade sovsäck, medan Sören satte sig upp och sa:

– Jaha, och vad gäller saken?
– Jo, saken gäller den, sa den norrländske kommunordföranden, såvitt vi har förstått, har I köpt kyrkan men I sitter i skolan.
– Ja, sa Sören, det blev tydligen något fel vid själva kontraktsteckningen, så att vi råkade köpa kyrkan i stället för skolan. Men det var skolan vi ville ha.
– Nå, men det kan vi  lätt ordna, men det förutsätter att ni behåller ert köp av kyrkan.
– Jodå, det kan vi göra. Om vi kan göra det för samma köpeskilling.
– Det går inte, sa han. Om ni har köpt kyrkan, så får ni vara i kyrkan och inte i skolan. Och skolan är en helig byggnad, som vi vårdar ömt här i trakten.
– Jag är lärare, sa Sören. Och det är även min fru.

Hon var ju inte alls hans fru, dom hade ju träffats för bara några år sen, och det var bara slump och vanans makt att dom höll ihop. Och inte var dom särskilt mycket lärare heller. Sören hade vikarierat under några stormiga veckor i sin ungdom och Allis hade inte undervisat nånting, förutom Sören, i kärlek.

– Vi kanske ska resonera om saken, sa han. Det kan vara möjligt att vi kan finna en lösning här.

Kommunpampen sken upp. Det var som att Sören hade sagt kungsord. Den förlösande koden.

– Visserligen är det omöjligt, sa kommungubben. Men det är möjligt att vi kan resonera lite om saken, så får vi väl se sen, hur det blir.

Att resonera är tydligen en norrländsk specialitet, eller egenart. Kanske ett alternativ till mord, överfall och inbördeskrig, något som man kunde lära sig av, i andra delar av världen, och även i andra delar av Sverige.

– Jo, sa han, det är inte möjligt. Det måste vara på det ena sättet, eller det andra sättet. Ni har köpt kyrkan, men ni tycks ha bosatt er i – eller vistas i alla fall i – skolan. Och här ska det hållas undervisning, men i kyrkan ska det hållas predikan. Och det är väldig skillnad på det, i den protestantiska svenska kyrkan.
– Jag vill understryka, sa Sören, att det är en väldigt stor skillnad. Jag vill själv betona den stora skillnaden. Jag vill instämma med det, och understryka den stora skillnaden, som det är med predikan i kyrkan och undervisning i skolan. Jag är lärare, jag är utbildad lärare, och förfaren lärare.
– Jag har dessutom gått i prästseminariet i Uppsala, alltför många år, och kan allt om predikan och Guds ord. Men jag slutade och avgick, då jag tyckte att andra saker var mer lockande. Som politik, näringsliv och äventyr, hemma och långt borta, som kändes mer relevanta för en modern människa. Mina uppsatser med tolkningar av bibeln föll på hälleberget, om jag så får säga. Jag är nästan prästvigd och jag är inte stolt över det.

Kommunmannen såg en stund ut som en fågelholk, haksläpp är ett annat uttryck. Han frågade intresserat och entusiastiskt om lärare och professorer, studenter och examinerade präster. Sören höll med, skenbarligen motvilligt och undvikande, men bekräftande. Det visade sig, att han verkligen hade besökt denna utbildning, med bristande resultat och engagemang, sporrad och underhållen av föräldrar och släkt, men efter ett tag gett fan i alltihopa och gått med i Verdandi och blivit socialist, och sedermera socialdemokratisk kommunpolitiker. Pampen och Sören blev vänner för livet, i alla fall för nu.

– Min hustru Allis är lärare, förklarade Sören. Hon är mästare i matematik, kvadratik och geometri, förklarade han. Jag är mycket bra på främmande språk, dock icke finska och i synnerhet inte torneåmål, även kallat mienkilä. Där har jag lite grann att lära. Och det vill jag lära mig, det är därför jag har kommit hit.

Kommunstyrelsens ordförande var tyst en lång stund. Det tolkade Sören som att han var imponerad. Allis sa ingenting alls. Hon var nedkrupen i den övervarma sovsäcken och försökte hitta några trosor att sätta på sig, vilket var ganska svårt, eftersom hennes trosor satt runt Sörens vader.

– Här i Ångermanland talar vi svenska, ska kommunordföranden. Det är i Norrbotten man talar finska och mienkelää. Där är vi alltså inte nu. Norrland är stort och varierat, och särskilt varierat är det här i Ångermanland. Jag är visserligen döpt till Gustav Urban, och det får jag stå ut med. Som landsbygdspolititiker är det mycket man får stå ut med, och jag har blivit härdad. Urban blir jag inte, jag heter bara Urban Gustav. Men mina vänner och alla andra kallar mig för Gustav, och det är mitt namn. Om du undrar. StorGustav Svensson, kommunstyrelsens tillika fullmäktiges samt andra oräkneliga församlingars, nämnders och styrelsers ordförande, inklusive kyrkofullmäktige och kyrkorådet, det är jag. Han sträckte fram kardan. Sören tog den inte.
– Jag respekterar dig, och din historia, men jag vill ha en lösning på kyrkan och skolan, innan jag kan ta din hand, som jag respekterar och högaktar, sa Sören. Det finns ingen anledning att vi ska bli fiender för livet, och försöka förinta varandra. Jag ser hellre att vi arbetar tillsammans. Jag går med på vadsomhelst, bara vi får vara kvar här och lära oss av er kultur. Om vi kan ge något i retur, skulle det vara vår lycka.

Nu hade Allis givit upp sitt rotande, och stod inte ut i den överhettade sovsäcken. Hon stack ut en arm och ett rött ansikte och röt:

– Ta hit mina trosor och ta ut den där idioten! Jag måste pissa, och jag tänker aldrig ligga i en sovsäck mer, och jag tänker inte knulla med dig i en skola mer, och jag vill ha mina trosor!

Sören tittade på Gustav, Deras blickar möttes i något som verkade vara samförstånd och förlorad misstänksamhet.

– Så får det bli, sa Gustav. Samma köpeskillnad, på grund av misstag, dålig hantering och kontaminasionssammanblandning, som vi har en särskild klausul för. Men det är du som står för underhållet. Tyvärr kan kommunen inte bidra, i synnerhet som både kyrkan och skolan officiellt är nedlagda och inte längre kommunens egendom. Båda är dock kulturminnesskyddade och får inte förintas, förändras eller förbättras. Det är EU-lag på det. Lycka till med skolan och det andra.

Sa Gustav och såg ut att trava iväg, uppenbarligen lättad om hjärtat. Han skulle få veta bättre, tänkte Sören. Och han var inte ett dugg bedrövad. Det var den överhettade Allis han tänkte på.

– Ja, sa han, i hederns namn, kanske vi ska ta ett resonemang om det här. När vi har duschat, klätt oss, ätit en anständig frukost, och tyckt att vi har kommit hem. För vi betraktar denna skola som vårt hem. Och vi ska ta hand om kyrkan och jag ska ta hand om predikningarna. För jag är nämligen dessutom pastor, och min hustru Allis …

Här kom han av sig, emedan det buktade väldigt mycket runt den överhettade sovsäcken, när Allis försökte hitta något passande plagg, som inte fanns där.

– Lugn Allis, sa Sören. Jag vet att du är skolfröken, och att du kan göra all den tjänst, som krävs i kyrkans och skolans famn.
– Vi ska ta hand om er befolkning. Både utbildningsmässigt och andligen, sa han till StorGustav.

Kommunstyrelsens ordförande, tillika kyrkofullmäktiges ordförande, som hatade kyrkan och all dess makt, men hade mycket höga tankar om skolan, såg väldigt tveksam ut.

– Det är ju någonting tveksamt med det här, att ni har köpt kyrkan, men bosatt er i själva skolan.

Nu är ju Sören ganska kvicktänkt, men Allis hade äntligen fått tag i någonting nere i sovsäcken, som hon kunde ha på sig, så hon satte sig upp, alldeles röd i ansiktet, och hennes bröstvårtor var som såna här riktiga jungfrututtar, som stack ut genom den genomsvettiga T-tröjan och kommunordföranden hade svårt att slita blicken från dessa utbuktningar, som jag kände så väl, men aldrig sett så strålande och så vackra.

– Javisst är hon vacker, sa Sören, vår nya skolfröken. Som ska sköta all språkundervisning, som är så viktig i denna bygd. Men, vi måste be om lov att få lära oss tornedalsfinskan, urfinskan, och den västerbottniska dialekt, som ni har. Det är därför vi är här. Vi är nämligen språkforskare, som har sökt den här tjänsten, och fått den. Av universitetet i Umeå.

Nu hade kommunordföranden tydligen sett nog av Allis överhettade tuttar, och riktade blicken mot Sören. Han förstod, att det här var ett avgörande ögonblick, i ders inträde i detta norrländska sällskap, community. Och han trevade febrilt efter kalsongerna, och fick på sig både dom och Allis trosor. Han kände, att här var det något som var fel, men ville inte hålla på och pillra alltför mycket, så han reste mig upp, med dubbla underkläder.

– Ja, sa han, det är så här vi gör, nere i södern. I Ystad, där vi senast kom ifrån.

Ystad är en mycket exotisk plats, för en norrlänning. Den finns nästan inte alls i deras föreställningsvärld. Man kunde också ha sagt Strömstad, man kunde ha sagt någon annan ort längs västkusten, eller vilken ort som helst, Karlshamn, för där visste man att det försiggick fiske och sjötävlingar. Men han valde Ystad, för man brukar ju säga att Ystad är Sveriges södraste punkt, vilket det alltså inte är.

– Men så här gör vi inte  här, sa ordföranden. Det kanske är något ni måste lära er av med.
– Vi vill lära oss mycket, sa Allis.

Hon hade nu kommit upp ur den överhettade sovsäcken och hennes jungfrututtar började tona ned lite grann. Hon började se lite mera normal ut. Och därvid tappade också kommunfullmäktiges ordförande större delen av sitt intresse för hennes apparation.

-Vi vill lära oss mycket, sa hon med sin mest förföriska lite hesa röst, hur det går till i de här delarna av landet, och vi ska lära oss av med hur det går till i de sydligaste delarna av landet. Och då menar jag Skåne, som egentligen är en del av Danmark, där vi har skaffat oss danska ovanor.
– Jag tycker väldigt illa om Danmark, sa ordföranden. Utom deras bruk av öl.
-Ja, sa Sören, men det bruket är egentligen inte danskt. Det är nordiskt. Man ska dricka mycket öl. Det är bra för hälsan och det är bra för magen. Och oss emellan sagt, utan att det behöver föras till protokollet, det är bra för själva tarmen. Och det ska inte underskattas.
– Det är sant som det är sagt, sa StorGustav.

Och där, kände Sören, där hade dom kontakt igen. Han fortsatte på ölvägen och den bildade vägen och citerade Havamal.

– Det finns ett mycket viktigt budskap i Havamal. Och det är att ”Bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett”.

Gustav nickade och Sören fortsatte:

-”Sämre börda bär man ej på vägen, än alltför mycket öl”.

Nu började StorGustav alltmer anta utseendet av ett frågetecken, så han la till en strof, som inte finns i Havamal, men som mycket väl kunde ha funnits där och borde det:

-”Därför bör man dricka upp den, medan tid är”.

Nu började den store se lite mera positiv ut.

– Och tid att dricka öl, finns alltid, sa Sören. Och den tid när man inte dricker öl är förspilld tid.

Det här var definitivt en utveckling av Havamals budskap, en modernisering, kan man säga. Och ordföranden började se ganska glad ut. Nu hade han ju fått uppleva Allis fantastiska bröstvårtor och fått ölvänliga visdomsord till sinnes.

Kommunfullmäktiges ordförande sa, att tyvärr har han ingen öl att bjuda på.

– Tyvärr, sa Sören, har jag öl att bjuda på, men den är alltför varm. Den har legat i bagageutrymmet i vår bil. Jag tror att den är för varm.
– Låt oss se, sa Gustav, och det var inget förslag, snarare ett beslut.

Inför utflykten i den norrländska iskylan tog Sören av sig Allis trosor och letade upp termobyxor och dunjackan. Så gick dom ut till bilen.

– Ja, här har vi ju en back öl, sa Sören.

Och den hade dom köpt för att muta ortsbefolkningen – det var Norrlands Guld. Det var en investering. Denna öl är ju praktiskt taget odrickbar. Ska man dricka god öl, typ pilsner, så vet ju alla, att det är Bitburger Pils, som gäller. Ska man dricka riktigt god öl, så är det ju engelsk öl, som gäller. Ale. Och det kan man ju inte komma dragandes med till Norrland. Så dom köpte Norrlands Guld, och så köpte dom Lappin Kulta. Man vet ju inte, man kanske träffar en finne. Detta var tunn, ljus, smaklös och ganska, eller totalt, meningslös dricka, men det fanns alkohol i den. Och dom hade ju köpt starköl, naturligtvis.

Så han drog ut en sexpack Norrlands Guld. Kommunordförande Gustav drog ut en sexpack Lappin Kulta.

– Tycker du verkligen att Norrlands Guld, är någonting att ha? sa han.
– Jag vet inte, sa Sören, om Norrlands Guld är någonting att ha. Men Norrland, det tror jag är någonting att ha.

Han var djupt imponerad. Han förstod att Sörenvar en litterär person. Och att han skulle kunna göra stora insatser i predikstolen.

– Jag tror på dig sa han, och klappade till Sören.

Det var meningen att det skulle vara en vänskaplig axelklapp, men eftersom han hade en sexpack med Lappin Kulta i den handen, blev det som ett slag i ryggen. Sören rätade snabbt upp mig och dom tog sig in genom snödrivorna.

– Den här ölen är ju djupfryst, sa Gustav.
– Ja, men vi har varma sovsäckar.

Så dom la in Lappin i Allis sovsäck, och så slängde dom in Norrlands Guld i Sörens sovsäck.

– Nu, sa han efter ett tag, när den här ölen har tinat, då måste den drickas direkt, för djupfryst öl kan inte sparas. Det är ju som djupfryst kyckling, eller som djupfryst renskav, eller vad djupfryst som – och när han sa renskav, såg han lite sugen ut.
– Eller djupfryst kyckling, sa Allis.
– Jaha, sa Gustav, det förklarar en hel del. Jag brukar gå ner i gillestugan och dra i mig några öl, och sen fryser jag ner dem igen.
-Ja, se det duger inte, sa Sören. Om du en gång fryst ned en öl, och sen tinat upp den, då ska den drickas upp. Annars måste vi kasta bort ölen.

Nu började Gustav se glad ut. Det här verkade vara något som han kommit på, som något han visste, men han hade inte kommit på själva argumentet.

– Så du menar Sören, att vi ska dricka upp dom här ölen …
– Ja, det måste vi göra. All öl ska drickas upp. Och om det tinar i morgon, då måste vi ta ut all öl ur bilen. Vi tycker om Lappin Kulta mest, men den är ju finsk, så därför har vi med oss Norrlands Guld. Den är också bra, men den är ju inte så bra som Lappin Kulta. Men den bästa ölen, Gustav, det är ju Bitburger Pils. Och den är svår att få fram här.

Allis och jag tittade på varandra. Det var alldeles tyst. Gustav blev också väldigt tyst, och för en gångs skull såg han lite förfärad ut.

– Hämta Bitburger! Hämta sex, sa han. Det var ordföranden i kommunstyrelsen och otaliga styrelser, nämnder och församlingar som deklarerade ett beslut och utdelade en order. Dom var snara att hörsamma den.

Allis kom in med en kasse, det var en kasse från Willis. Den hade dom alltid med oss, med deras hemliga dryck. Dom älskade båda Bitburger Pils.  Torr, skarp, smakrik och framför allt – Bitburger!

– Ja, sa Sören, ska vi börja med Bitburger, den är ju djupfryst och i flaska? Vete fan, om jag törs lägga den i sovsäcken. Den kan ju explodera, stor risk när det gäller Bitburger, eller vilken pils som helst på flaska. Dom är kända för sånt, sa han. Vi lägger den på sovsäcken, så kan vi väl börja med några Lappin.

Dom tog ut ölen ur Allis sovsäck.

– Ja, den har tinat, sa Sören.
– Den ska inte var för varm, sa Gustav.

Han tittade trånsjukt på kassen med Bitburger Pils.

– Hur många Bitburger är det i den där kassen? undrade han.
– Det är tolv, sa Sören.
– 24, sa Allis. Om inte du har satt i dig tolv alldeles för dig själv, när jag inte var med. Och det tror jag dig inte om, inte att du inte skulle kunna, eller ens vilja, men att du inte skulle acceptera ett sådant svek.
– Vi tog med oss två dussin för eget bruk. Vi tänkte att norrlänningar tycker inte om sån här besk öl, sa Sören.
– Där tog du väl fel, sa Gustav. Det är den öl vi tycker om. Men det går ju inte att få tag på den här. Vi har försökt importera den från Finland, men då blir det bara Lappin Kulta. Norrlands Guld är öl som vi använder för att föda upp fisk med.
– Jaha, sa Sören, ska vi strunta i den, nu då? Nu har vi tagit med oss åtminstone tre sexpack med Norrlands Guld.
– Jag tycker vi struntar i Norrlands Guld. Det är svensk öl. Vi tycker om tysk öl. Det finns också en öl som heter Warsteiner. Och så finns det Jever, den är också bra.

Allis och Sören tittade på varandra, och insåg att dom hade nyckeln till lösningen av gåtan, norrlandsgåtan.

– Tyvärr har vi väldigt lite Warsteiner med oss, sa han.

Multimaxiordförande StorGustav var nu ders bäste vän. Allt skulle gå dom i händerna. Dom hade haft med sig Bitburger Pils, dom hade haft med sig lite Warsteiner, och så hade dom med sig alkoholfri Jever.

– Och sen måste jag erkänna, Gustav, sa Sören.

Och det var rätt tilltal nu. Nu när dom hade övertaget.

– Så har vi med oss Jever, men den är alkoholfri. När man kör så här långa sträckor måste man ha öl, men det är inte lämpligt att dricka alkohol, när man kör en fyrhjulsdriven bil, i detta landskap, där så mycket kan hända. En snöplog kan komma körandes mot en, och tvinga in en på en skogsväg, och sen förfölja en, så att man tvingas in på en sidoväg, där man står insnöad. Då krävs det att chauffören …

Han valde sina ord så rätt, och hans attityd så rätt, innan dom ens hade öppnat den första Bitburger Pils.

– Då krävs det att chauffören inte har halsat en Bitburger, utan har halsat en ljum, men helst kall, Jever, alkoholfri.
– Det har du så rätt i, sa Gustav. Det var det värsta jag har hört! Har det här hänt? Har ni varit med om det här, som du har berättat om?
– Det är precis vad som har hänt, sa han. Och hade det inte varit för denna alkoholfria Jever …

Allis tittade på honom beundrande, inför denna historieberättelse. Och det är ju det livet går ut på: att överleva, att skaffa barn, vara vänlig mot någon, vara rättvis när det behövs, och att berätta historier.

– Det var precis det, som räddade oss, sa Sören. När vi väl hade trängts in på den här sidovägen, kom vi till en byggnad av något slag, om det var en skola eller ett industriområde eller vad det var, där vi hade trängts in i av snöplogen, som tog upp hela vägen och inte stannade.
– Jag vet vem det var, sa Gustav. Det var min släkting Sven-Rune. Han är landsförvisad och verkar på dispens i Dalarna, enligt ett särskilt avtal som vi har här och där. Han tycker om att köra snöplogen, men han ser dåligt, nån slags starr och dessutom artros. Han plogar ned älgar, bilar, allt. Om jag står mitt på vägen och hojtar åt honom, att nu kan du sluta ploga, nu är det dags att komma hem – han ser inte det. Han ser naturen, och så plogen.

Dom ojade sig och beklagade ödet medan dom snurrade sina Bitburger.

– Vi kanske ska provöppna nu, föreslog Sören.
– Den börjar tina nu, sa Gustav. Men den får inte vara alltför kall. Ska vi lägg ned den i en sovsäck?

Så gjorde man. Sen vände dom ut och in på Alliss sovsäck, så att den torkade ur av den fukt och vätska som blev. Sen öppnade dom en Bitburger.

– Man skulle haft riktiga pilsnerglas, sa Sören.
– Ja, sa Gustav, men då får man fixa ett pilsnerglas i naturen.

Och så hällde han Bitburgern rakt ned i truten, så att skummet slog upp över läpparna. Och så satt han en stund, gapande som en fågelunge, och tycktes på detta vis göra sin hals och mun till ett lämpligt glas. Och så släppte han ned pilsnern, åtföljt av en tydlig rap.

– Det här, sa han, är ännu bättre än pilsnerglas.

Sören tog några Bitburger, och imiterade honom, i tanke att detta var en norrländsk sed, eller i alla fall en lokal sedvänja. Det gick väl så där. Men när sex Bitburger var slut, då hade dom fått smak för öl. Men Sören tyckte ju bäst om vin.

– Nu är det sex Bitburger kvar här, sa Sören. Dom får du, om vi får upp soltak på kyrkan och skolan.
– Ja, det får du, sa Gustav. Det är redan klart.

Eftersom Sören var så intresserad av kyrkan, så fick dom skolan också. Men Sören hade inte något undervisningstillstånd.

– Det får vi ordna sen, sa Gustav. Och vad ni ska göra med all denna jävlans massa Norrlands Guld, det får ni fundera på!
– Man kanske kan sälja dom till norrmännen, sa Sören. I någon slags byteshandel. Norrmännen har ingen öl att byta med. Men dom har pene piger.
 -Jaha, sa Gustav, och började se lite tveksam ut. Vi bedriver inte den verksamheten här.

Nu hade dom genomskådat en hel del.

– Ja, men norske piger är ju pene piger, sa Allis.

Sören bet sig lite grann i läppen.

– Ja, men jag vet inte om Norrlands Guld, är det bästa guldet för att hantera det där, sa Gustav.
– Nä, sa Sören, vi sparar den. Den lär ju inte ruttna i alla fall.
– Men kyrkan och skolan, dom har ni. Jag ska bara gå och skriva ut några papper i morgon. Och så är det ju den här frågan om själva predikan. Vi har ju inte haft nån predikan här på tio år. Och vi är inte speciellt intresserade av att ha predikningar.
-Näe, sa Sören. Ärligt talat, ska vi ta några Bitburger till, i alla fall? Du och jag, Gustav. Så får du ta med dig resten. Dom är bara lite frysta nu.
– Nej, vi kan väl ta några Lappin, sa Gustav. Med Norrlands Guld har vi inte någonting att göra.
– Ja, jag ska nog ge mig iväg, sa Gustav efter ett antal Birburger och några Lappinburkar, och jag tar väl med mig den här kassen med Bitburger, så får dom tina i kommunhuset.
– Nja, sa Sören, det är nog inte så lämpligt. När man nu har frusit ned Bitburger så ordenligt, som vi har gjort, så måste den tinas, helst under viss tid, och sen kan den inte frysas ned igen. Det gäller ju inte bara Bitburger, förstås, utan all öl. Fryser man ned den igen försvinner ju alkoholen, och andra viktiga ämnen, och smaken försvinner ju också. Den blir som Norrlands Guld. Smaklös och ointressant. Och utan alkohol.
 -Med tanke på den kyla som råder, fortsatte han, är risken stor för ännu en nedfrysning. Så det är nog bäst att vi fraktar ölen till dig i kommunhuset, när det är dags att skriva på papperen om kyrkan, skolan och predikningen. Det med tanke på ölen. Vi vill ju inte att den ska spillas på lösan sand.

Gustav, liksom övriga församlingsmedlemmar, hade ju inte hört en kristlig predikan på så länge, att han inte uppfattade den komiska kontaminationen, mellan att bygga ett hus på lösan sand och att spilla sin säd på hälleberget. Detta stärkte Sören, och Allis, i tron att vi hade kommit rätt till slut, och att dom hade en uppgift att fullgöra, i denna gudsförgätna kommun. Om kommunstyrelsens ordförande, Gustav, var det första hindret, var dom på väg.

– En alkoholfri Norrlands Guld! sa Gustav och såg helt förskräckt ut.
-Ja, så är det.
– Gäster, sa han, gäster i vår kommun.
– Vi vill helst inte vara gäster här, sa Sören. Vi vill skriva oss här. De intäkter som vi får från skola, kyrka och omsorg ska tillfalla Övrenedre. Vi ska ju tänka på att Allis faktiskt är utbildad sjuksköterska, och kan ta hand om en lokal sjuksköterskemottagning, det är ju inte en läkarmottagning, men hon är ju en utbildad sjuksköterska och kan ta hand om de många krämpor och defekter, som människor kan råka ut för i er kommun.

Nu började han lysa upp ännu mer.

– Ja, sa han, men om jag skulle ta med mig dom här Bitburger hem.
– Nej, sa Allis, dom bör nog stanna här ett tag, så att vi får tina dom i lugn och ro, tills vi har löst den här frågan om mantalsskrivning, skola, vård och omsorg. Bitburger är lite känslig just när det gäller tining. Nu var ju den här god, det var den ju, men den var snabbtinad.
– Ja, sa Sören, det kanske kan hjälpa om vi drar ur kontakterna till sovunderläggen.
– Det har jag redan gjort, sa Allis.

Ordföranden tittade oroligt på de små bruna flaskorna med den silvriga och snirkliga etiketten, som fått små droppar längs den lagom smala halsen.

– Dom blir väl inte för varma, sa han, med ängslan i rösten.
– Varm Bitburger är helt meningslöst, sa Sören. En Bitburger får aldrig bli varm, då måste den kylas eller förkastas.
– Den är inte för varm, sa Allis, den tinar på det sätt Bitburger ska tinas. Men det kan ju vara bra om vi kommer överens, innan de små knattarna blir för varma.
– Vi är överens, sa ordföranden. Bara jag får rädda dem undan detta förfall.
– Det går bra att skriva under här, sa Allis och halade upp några papper ur den lila ryggsäcken.

Var hon fått dessa papper ifrån översteg Sörens fattningsförmåga, men inte hans inbillningsförmåga. Han blev lite orolig.

Ordföranden läste igenom papperen, så noga han kunde, med oroliga blickar på de allt våtare Bitburgerflaskorna.

– Det finns inget finstilt, sa Allis. Allt är i stor stil och det är bara tio till tolv rader. Allt är färdigt att skrivas under. Om du känner för det, alltså.
– Jag börjar bli sugen på en Bitburger, sa Sören och sträckte sig mot flaskorna.

Allis räckte StorGustav en penna, och – efter några justeringar i texten – skrev han under med sin signifikativa signatur. Det kunde ha varit en stämpel.

Ordföranden lämnade oss, klirrande med 18 Bitburger Pils, varav 6 var bonus, i kassar från IcaMaxi och Lidl, fröjdefull, som det verkade.

Invandrarna noterade att dom var skrivna i Övrenedre, att Sören var ägare av kyrkan och skolan, och att Allis var legitimerad sjuksköterska vid den lokala sjukmottagningen, som hon ägde att öppna vid tillfälle. Dom noterade att deras löner var rimligt låga. Allis och Sören öppnade varsin flaska Hoegaarden och satte i kontakten till den ena sovsäcken, och firade sin framgång i den andra. Natten blev både het och behagligt ljum.

• ← Hos polisen
• Stenhårda förhandlingar →