Grande Tour
Allis tog plats i det gräddfärgade baksätet och trivdes. Den stora bilen rullade mullrande nedför Storgatan. Det började helt oskyldigt med att Allis reste sig i sin gula sommarklänning med blommor och lagom urringning, som lämpade sig just en fredagseftermiddag. Sen ropade hon till folk som passerade, med glada tillrop och namns nämnande.
– Heja Britten, du ska väl rösta på söndag!
– Tjena Bojan och Lennart, val på söndag, gå och rösta för fan! Tjoho!
Sådär höll det på och dom tilltalade stannade upp och beundrade bilen och den frejdiga och urtjusiga Allis och ropade tillbaks.
– Heja Allis, vi röstar på dig, lita på mig!
– Allis for ever, det är klart att vi röstar.
– Vi röstar på dig, Allis for president, såklart!
Bilen var precis vad man kunde önska för en presidentvalskampanj, men vissa motordelar saknades, så den kunde bara göra cirka 20 km/tim. Mer behövdes ju inte heller denna premiärdag, det var bara bra att den mullrade fram i promenadtakt. Många av de tilltalade slöt upp bakom Cadillacen och fler kom till, under Allis hojtande och skojande. Det var inte avsikten att det skulle bli en procession.
Men en procession blev det.
Folk på gatan följde efter den vackra bilen och pratade och skojade och ropade att gå och rösta på Allis for president. När processionen passerade glassbaren och Bästa Coffeshopen var det kanske 50 pers i följet, och flickorna i Kyrkokören, som bevistade dessa tillhåll, rusade ut i samlad tropp och tog täten och stämde upp kampanjsången och viftade med kjolar och hemmagjorda pompoms, som den värsta amerikanska cheerleaderhejarklack.
Allis fortsatte att hojta och heja och skojade med en av grabbarnas stråhattar. Sångerna och hurraropen var öronbedövande när de nådde Stortorget mitt i stan.
Det hade naturligtvis varit lämpligt att svänga in på Stortorget och låta Allis tala till befolkningen från sommarscenen, som ingen hade kommit sig för att ta ned. Men styrningen i denna variant av Cadillac Eldorado Max, hade inte den funktion, som krävdes för sådana manövrer, ännu.
– Nånting med servon, förklarade Sten.
Så bilen med Allis vinkande och hejande i baksätet fortsatte, och när man lämnade stadens centrum var säkert 100 personer i dess släptåg, och dessutom något tiotal i täten. Det var ett skådespel, som inte gick av för hackor, och även några seniorer med rullatorer anslöt till segertåget.
För de medelålders och uppåt var detta en stor händelse. De senaste decennierna hade det inte förekommit någon valprocession eller ens någon valkampanj att tala om. Under Rödkallens tid hade processionen bestått av lastbilar, bestyckade med röda fanor, och kamraterna på flaket och i släpet hade sjungit Internationalen. Ungdomssektionen, alltså SSU, hade även stämt upp den fina italienska sången Bandiera Rossa. Rödkallen hade haft megafon och ropat ut slagorden, som följet repeterade. Även musikinstrument, som trumpet och trombon hade förekommit tidvis, samt trummor. Allt hade gett ett mäktigt och oundvikligt intryck. Rödkallens virila processioner avslutades vid bron, där man uttalade förbannelser över klassfiender och reaktionära institutioner, varmed menades kyrkan och Kyrklandets bönder. StorGustav struntade i sådana maktdemonstrationer, eftersom dom inte behövdes.
Och nu kom Allis med pastellfärger, amerikansk bil, och glada tillrop och cheerleader-brudar! Och så sken solhelvetet rent förbannat också.
När bilen brummade ut mot stadens utkant, glesnade leden. Några skulle hämta barnen från dagis, några skulle hem och äta middag, andra handla till middag och åtskilliga tröttnade bara. En trofast skara, huvudsakligen Kyrkokören, följde med till den korsväg där man kunde baxa runt bilen och sätta den på rätt köl mot centrum igen
– Det är nåt med växellådan, går inte att få in backen hela tiden, förklarade Sten.
När bilen tuffade in mot staden fick entouraget ta plats i kärran, som faktiskt rymde en hel del folk, även om vissa fick stå och andra sitta i knä på andra. För de fyra i framsätet verkade det gå bra, tills Garagegrabbarna börja träta om växellådan. Allis överhörde konversationen och som den ledare hon skulle bli, bestämde hon sig för att inte lägga sig i.
Men hon tyckte synd om grabbarna, som gjort sig sånt besvär för hennes skull, och som den ledare hon nu faktiskt var in spe, bestämde hon sig för att se på helheten och det övergripande i situationen och lämna detaljerna åt andra, som tycker om att titta på sånt, eftersom dom måste göra det, emedan cheferna struntar i såna saker och det är det som är skillnaden mellan ledare och ledda. I detta nu insåg hon denna skillnad och agerade från baksätet.
– Hörrni grabbar, den här kärran kan bli kommunens representationsvagn, om jag vinner valet.
– Det är klart att du vinner valet, sa Göran, du är ju enda parti, som räknas menar jag.
– Om tillräckligt många röstar ja, sa Allis. Annars blir det som förr. Alla måste rösta, och då kan jag fixa en schysst växellåda till kommunens representationsvagn.
– Nu har vi en Volvo-låda, sa Sten.
– Den är hopplös och dessutom helt fel i en sån här vagn. Jag fixar en jänkarlåda, speca koderna bara, sa Allis och nu hade hon fått på sig solglasögonen och såg hur läcker ut som helst.
Det märkte Göran och även Lis, som satt i Görans knä och märkte att även Göran märkte det, och båda tyckte att fredagseftermiddagen började gå från bra till bättre.
När det långsamma ekipaget rullade in mot stadens centrum, var stadsbilden förändrad. Nu visste alla vad som var å färde, och hade slutit upp på Storgatan, med flaggor och banderoller och trumpeter och sånt, som man lyckats få fram i all hast. När processionen lämnade Stortorget uppgick följet till kanske 150 personer, med sångkör, dansare och musikanter. Det var en himla uppståndelse och ett folkliv, som ingen kunde minnas i mannaminne. Och Allis ropade och viftade, nu med stråhatt och svensk flagga, och det var med den största koncentration och självövervinnelse, som hon tvingade sig att inte dra av sig klänningen och dansa på motorhuven.
Det hela kunde bara ta en ände med förskräckelse, och det gjorde det också, såtillvida att det inte gick att stanna bilen vid Garaget, utan grabbarna fick rulla vidare och svängde in på Korvtorget, där bilen landade med en liten suck i ena förgasaren. Processionen, med Allis i spetsen, intog torget under tjo och tjim, och man knuffades om rastplatsborden. Det var fest, redan klockan 18:15, denna ovanliga septemberfredag.