Valkampanjer
Allis bedrev ingen egen valkampanj. Det behövde hon inte och hon ville det inte heller. Hon var en valkampanj, bara genom att vara. Kampanjandet skötte alla andra. Den första valkampanjen, den som startade det hela, var grabbarnas trostroféer, och det tyckte Allis var gulligt. Men sen, när AKP var bildat och det blev allvar, med namnlistor och partinamn, ville tydligen alla vara med och kampanja, särskilt dom som hamnat på Allis fina lista.
Det kan tänkas, att några ville sola sig i glansen av Allis popularitet och givna valseger. Några kanske vill utmärka sig och hävda att just dom bidragit till densamma. Andra ville nog bara försvara den utmärkelse, som Allis givit dom. Och så alla dom som tog chansen att dra nytta av spektaklet runt Allis. Sanningen låg, som vanligt, nånstans mittemellan, oklart var, men sannolikt i en ljummen välling av kärlek och egenintresse.
Doktor Lundin slutade att filma de gynekologiska undersökningarna av unga kvinnor från Korvtorget och donerade en gratis dunk med teknisk sprit till Korvtorget och en till Elsas mottagning. Efter ett tag försökte han att upphöra med utvikelserna och de extra insatserna vid undersökningarna, och gjorde ett visst nummer av det.
Kaffekvinnorna kampanjade för Allis i allmänhet och för sina kandidater i synnerhet, genom att, alldeles i onödan, ställa upp stånd med Allisbakelser, den ena starkare och häftigare än den andra, på Storgatan. Det var väl med Alliskampanjen som med NASAs rymdprogram, att även om det var onödigt och obegripligt, så skapade det många nyttigheter, i det här fallet oväntade bakelseriella innovationer, med långvariga efterklanger.
Kyrkokörens sångfåglar var ju inte nominerade på Allis partilista, men på Sörens uppmuntran fick dom sjunga kampanjsången under högmässan och lite här och där. På eget bevåg, och i viss mån under Annbritts olämpliga inverkan, började Kyrkokören att bete sig som amerikanska hejaklackar, med kortkorta kulörta kjolar och små hattar. Sådana uppträdanden fick Allis att ångra att hon inte tog in dom på listan. Kyrkokören var den svarta fläcken i Allis valstrategi, och den plågade henne och skulle fortsätta att göra det.
Herman Yverborn tog för vana att läsa några strofer ur Psaltaren och Höga visan, inför varje tävling i Forssa Golfsällskap. Kanske var det Sörens ödmjuka och lagom nonchalanta ord att golf och kristen tro kunde samsas, att en golfklubb kunde vara en kristen församling och att man kunde möta Kristus på golfbanan, som gjorde intryck. För vissa kan det räcka för att bli frälst. Hur som helst var Hermans bibelläsning uppskattad och Herman började ropa fore i tid och otid.
Rektor Ylva Modin hade ett rätt begränsat sexualliv, och tyckte genuint illa om Allis i allmänhet och hennes ohämmade sexualundervisning i synnerhet, även om planscherna var bra. Detta till trots kunde hon inte undgå att tidvis få erotiska förnimmelser i de beiga ylletrosorna. Ungdomar som kom tillbaks från Kyrkskolan var eggande och även de två manliga kollegerna var ett orosmoment. När hon kom in på Allis lista beslutade Ylva att komma ut ur buren och erkänna sin sexualitet. Hennes Alliskampanj började med att hon skaffade svarta trosor med spets, fortsatte med att byta ut den grå tweeddräkten mot en vit knytblus och ganska kort kjol och lite rött på läpparna och mörkt runt ögonen. Sen sparkade hon av sig dom foträta och började gå med klackar. På den vägen var det, och till slut, slutade hon att förtala Allis och började med sexualundervisning, med förevisning av kondomer på bananer och pedagogiska sexfilmer, som hon forskat fram på nätet. Redan efter två veckor var förvandlingen total. De biologiskt kunniga elever, som följt med på lektionerna och läst läxorna, bedömde rektorn som en fjäril, som kryper ur sin puppa. För andra var rektor Ylva en sexbomb, som man använde i sina fria fantasier. Ylva Modin var redo för politiken.
Sören hade ju, oavsiktligt och omedvetet, redan gjort sin kampanj för Allis, och fortsatte att gå omkring och prata strunt, om hur han och Allis hade träffats på en öde ö och och alla äventyr, som dom hade klarat av, för att komma till Övrenedre. Som vanligt var han övertygande och underhållande, men när han började berätta vad han skulle göra som kommunfullmäktiges ordförande, började åhörarna prata om hur fin kyrkan hade blivit.
Elsa gjorde ingenting. Hon var som vanligt. Hon hade alltid talat väl om Allis och Sören och det fortsatte hon med.
På Korvtorget gjorde man heller ingenting särskilt, utom att sjunga kampsången i tid och otid och berätta skrönor om Allis, och allt hon hade betytt för ungdomens fostran och samhällets framtid.
På fredagseftermiddagen, när allt arbete upphört i Övrenedre, och alla som betydde nåt, hängde på stadens etablissemang, gjorde Allis entré i en mintfärgad Cadillac. Det var inte alls tänkt som en valkampanj.
Och så blev det så fel.
Det var Garagegrabbarnas fel. I månader hade dom jobbat med en överbliven raggarbil och i sin stora kärlek piffat och svetsat och målat och meckat fram en sjusärdeles version av Cadillac Eldorado, med cab och gnistrande krom. Den var deras dröm- och älsklingsbil och det var deras hyllning till stadens drottning. Den var oemotståndlig när den mötte Allis på den södra sidan av Forssabron, denna soliga fredagseftermiddag, två dagar före valet.
