Kompromisspartiet 2,0
Sedan Allis parti fått namn och identitet, sammankallade hon representanter för samtliga kommunpartier till en sammankomst under mottot ”Alla ska var med så att det blir bra”. Nu skulle man bara komma överens om hur.
Det blev inga svåra och långdragna förhandlingar. Man samlades i Stadshusets kafeteria och drack kaffe med spritbakelser och kompromissade sig fram till bästa beslut, sedan man beställt mer kaffe och bakelser och Allis lovat att beställa ännu mer, samt styrkekaffe. Efter fyra omgångar kaffe och bakelser var man ense och glada. Man firade framgången i Stadshotellets bar och Allis gjorde utfästelser om att inrätta en relax i Stadshuset.
Utgångspunkten var att partierna krävde att få vara med på samma lista som Allis; man befarade att annars hamna under gränsen för plats i fullmäktige. Å andra sidan kunde man inte upplösa sina partier och helt gå upp i Allis parti, så det fick bli en kompromiss: Allmänna Kompromisspartiet (AKP). Detta var naturligtvis en kompromiss mellan namn som Allmänna samlingspartiet, Samlade kompromisspartiet, Övrenedrealliansen etc.
Det här att bjuda in alla partier till sin egen lista var väldigt demokratiskt och generöst av Allis, men så var också hennes ledande idé att inte skapa tråkiga debatter och kritik mot någon i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet, alltså StorGustav, som dom kommit fram till i pokulerandet vid köksbordet i Prästgården.
Men Allis var inte kompromisslös i sina krav på medverkan i Allmänna kompromisspartiet.
– ”Vi
kompromissar om vadsomhelst närsomhelst”, det är vår
programförklaring.
– ”Bättre ha kul och göra saker än
att bråka om ingenting”, det är vår ideologi, vår
idéplattform.
– ”Bättre för alla hursomhelst”, det
är vår slogan och vallöfte.
– Jag kräver entydigt att alla
som vill jobba med mig och ingå i AKP skriver under på denna
politik, som ska bli vägledande för kommande mandatperiod,
proklamerade Allis.
Alla skrev under. Sen var det frågan om mandatfördelningen partierna emellan. Det krävde ytterligare en omgång kaffe och bakelser, nu med stärkande valfri avec.
Överenskommelsen blev att KP fick ta hälften av platserna och att man sen drog lott om varje plats tills alla stolar var fördelade. Därmed upphörde i ett slag socialdemokraternas dominans i Övrenedres kommunpolitik och ingen tycktes bry sig.
Överenskommelsen var väl egentligen en valteknisk valsamverkan eller en valallians, men Allis tyckte att det blev för svårt att förklara, och även att själv förstå, så det fick bli Allmänna Kompromisspartiet.
– Det blir ärligare och lättare för väljarna, eftersom vi i alla fall ska kompromissa om allting, förklarade Allis.
I slutändan var det bara Mp och V som ställde sig utanför Allis kompromissalliansparti, för att inte förlora sin trovärdighet som partier med extremt egna idéer.
För de etablerade partierna var det inget problem att flytta in sina fullmäktigeledamöter och funktionärer på de få platser, som de hade på Allis lista. Problemet att fylla hela 50 % löste Allis genom att fråga folk, som hon gillade, om dom ville vara med, och det ville alla, utom Korv-Olle. Dessutom var det många som själva anmälde sitt intresse.
Så kom det sig att Sören hamnade på valbar plats nr 3, Elsa på plats nr 2. På andra valbara platser fanns, bland andra, fem pers från korvtorget, fru Katarina Karlberg och fröken Elisabet Freiberg, rektor Ylva Edman, doktor Lundin samt Herman Yverborn. Även Garagegrabbarna Sten och Göran fanns med.
När Sören studerade listan kunde han inte annat än förvånas och förundras över Allis vidsträckta kontaktnät. Han noterade, med tillfredsställelse, att kyrkan var representerad i Allis lista och, med viss besvikelse, att Allis inte tagit med Annbritt och flickor i kyrkokören. Han hade gärna sett Axelson på listan, men han kandiderade enligt uppgift för Vänsterpartiet.
För Allis var detta med folk på listor mest en formsak, men demokrati är demokrati och kräver vissa formalia. För tveksamma kandidater och för dom som aldrig befattat sig med kommunpolitiken, förklarade hon att dom hade gjort det varje dag, men inte fått bestämma nånting, och förresten skulle hon visa hur dom skulle rösta och så.
– Det blir lite prat och röstningar, mest party och hålligång hade jag tänkt, försäkrade Allis.
De enda som inte ställde upp i Allis partilista var folk från Kyrklandet. Hon frågade heller ingen.