Maktcentrum
Efter en stunds vänskaplig samvaro kände StorGustav att hans tid var ute, att det var dags att lämna Allis och Sören. I den stund som han lämnade Prästgårdens kök, lämnade han politiken och makten i Övrenedre kommun, som han varit involverad i sen tidiga tonåren. Han klev ur Rödkallens stora fotspår och lämnade Övrenedre kommun att gå ett i ovisst öde till mötes. Men han hade andra planer, som han länge närt: öl.
– Men
vad ska partiet heta? undrade Sören.
– Vet inte. Nåt bra, sa
Allis. Hon kände sig lite nedslagen efter StorGustavs sorti.
–
Mittenpartiet, kanske, föreslog Sören.
– Du, jag måste snacka
med Korv-Olle. Han måste vara med på det här, annars blir det
ingenting.
– Bra, jag har ingen lust att steka rårakor, skala
potatis och riva och stå i …
Allis ringde till Korvtorget. Klockan var bara sex, så aktiviteterna hade inte börjat riktigt än. Korv-Olle sladdade in på uppfarten en kvart senare, med släpkärran på fyrhjulingen. Han hade med sig en kantin med vanlig varmkorv och en med ovanlig korv, samt en back Kyrklandsöl, som dom inte hade avsättning för. Sören satte i sig en ovanlig korv och drack en Forssa IPA och lät sig väl smaka.
– Vad
är det här jävla IPA för nåt, undrade Olle. Smakar apa tycker
jag och alla andra också. Utom Berra, men han dricker för mycket
och blir full, så vi har gömt undan dom.
– Indian Pale Ale, en
ljus och fruktig och mycket stark engelsk öl, som dom skickade till
kolonialherrarna i Indien.
– Där kunde den ha stannat. Tycker du
om den?
– En del IPA vid vissa tillfällen. Den här är jättefin.
Det var ju meningslöst att fråga Sören om han tyckte om en dryck – han tyckte om allt med alkohol i.
Sören fick lov att ta fram en back med kall Bitburger ur kylen och alla var glada för det.
– Hur mycket Bitburger har du egentligen? undrade Korv-Olle.
– Hur mycket som helst. StorGustav och jag bestämde att jag skulle direktimportera Bitburger till kyrkan och nu tycks dom tro att jag är svensk generalleverantör. Varje månad kommer en ny sändning. Jag har försökt säga upp kontraktet, men nånting blev lost in translation och sen har jag slutat betala, men lastbilarna kommer likt förbannat.
– Schysst, sa Korv-Olle. Allis log brett åt Sörens dilemma.
– Vi skulle ha den i nattvarden, men det fungerar inte. Alla vill bara ha vin eller alkoläsk. Och då funkar inte korven heller.
– Skicka över dom till mig, jag kan sälja riktig öl. Alltså tysk öl, sa Korv-Olle. Han var på bra humör och han älskade Bitburger, liksom sin far – alltså, han älskade inte sin far, utan även fadern, alltså StorGustav, älskade Bitburger och tysk öl.
När ölutredningarna ebbade ut, kom Allis äntligen fram med sin fråga.
–
Olle, jag vill fråga dig om en sak.
– Fråga på bara, sa
Korv-Olle.
– Som du vet vill man att jag ska ställa upp i
kommunvalet och då måste jag ha ett parti. Vi har inte
enmansvalkretsar i Sverige. Så jag undrar om du vill vara med i mitt
parti, och ställa upp i partilistan på valbar plats? Du kan bli
ekonomichef eller stadsbyggnadschef eller vad du vill om jag vinner
valet.
– Inte om, utan när, inflikade Sören.
Olle blev tyst och ställde ifrån sig flaskan, redan det ett varningens tecken.
– Tyvärr, sa han efter en stunds begrundan, tyvärr kan jag inte det och jag vill inte heller hålla på med den här politiken. Inte nån av personalen heller. Det sköter du bäst. Men jag ställer absolut upp med all hjälp och stöd som jag bara kan, med korv och öl och transporter och allt möjligt. Men kommunfullmäktige – nej.
Genom sin släktskap med StorGustav hade Korv-Olle fått vissa erfarenheter av kommunpolitik, och uteslutande negativa sådana. Han ville ägna sig åt fina saker, som korv och öl och affärer och ungdomens fostran, menade han.
– Men jag har folk som kan ställa upp. Hör med Sune och Nettan, dom har härjat runt en del och nu har dom som blivit ungdomsledare på Torget. Det finns fler som ställer upp med dig.
Han räknade upp ett antal namn, som Allis väl kände till. Allis begrundade hans ord och tackade för tipsen.
– Det
blir nog bra ändå, sa hon. Om jag får fråga dig till råds då
och då.
– Helt OK, sa Olle, hur OK som helst.
Efter mera korv och öl kom den ofrånkomliga namnfrågan upp.
– Ett
första råd, sa Allis. Vad tycker du att vårt parti ska heta?
Kanske Mittenpartiet?
– Ähum, nja, sa Korv-Olle. Det låter som
att du ska placera dig mellan vänstern och högern, på den skalan
alltså.
– Precis, sa Allis, just precis i mitten så mycket det
går. Där står jag och omfamnar alla.
Korv-Olle hade just precis erfarenhet av det här med vänster och höger, vän och fiende, vi och dom, och han var hjärtinnerligt trött på detta.
– Sådär höll farsan på hela tiden, vi och dom, norr och söder, arbetare och bonnjävlar, vänster och höger och hat hit och hat dit. Det där har inte varit bra och det blir inte bra. Kan vi inte strunta i det där med vänster och höger och mitten, nu när du får ta över Allis?
Allis tände direkt.
– Det är precis vad jag vill och har tänkt mig, men jag har inte funnit orden. Tack Olle, det är mer värt än korv och öl. Men vad ska vi heta då?
Det blev tyst en stund och Sören slamrade med ölflaskor och kantiner.
– Inte Mittenpartiet, utan Mitt parti såklart! utropade Allis.
– Ska ditt parti heta mitt parti? undrade Sören putslustigt.
– Nej, mitt parti ska heta mitt parti, sa Allis.
– Men mitt parti då, ska det vara ditt parti?
– Javisst, sa Allis, ditt parti ska ju vara Mitt parti, eller hur?
– Jaha, sa Sören, så om nån frågar vad nån ska rösta på, och så säger man mitt parti, och vad ska du rösta på, jo mitt parti också. Men mitt parti kan inte vara ditt parti. Joho – och så börjar dom slåss.
Det här tyckte alla var roligt och så strök man det namnet.
– Jag
menar Allispartiet, sa Allis efter en stund.
– Verkar vettigt, sa
Sören. Det är i alla fall Allis parti och det är Allis alla vill
ha och tänker rösta på.
Mera öl passerade torra strupar och tomma ölflaskor trängdes på köksbordet.
– Ja,
jo, visserligen förstås, sa Korv-Olle efter ett tag. Det är
visserligen så, men det verkar så monopolistiskt, som enmansval,
eller som förr på nåt sätt. Inte så öppet och demokratiskt.
Även om du vinner måste det få finnas andra partier också. Alla
ska få vara med, för demokratins skull.
– Får jag fråga, vad
du och ditt parti ska göra? Vad vill ni och hur blir det?
Korv-Olle ställde den avgörande frågan, men förväntade sig inte något omedelbart och entydigt svar. Det här var knepiga frågor.
– Kompromissa, sa Allis med eftertryck.
– Med vilka då, undrade Sören. Och om vad?
– Med alla och om vadsomhelst. Det är själva kompromissandet som är min idé. Alla ska komma överens och vilja väl. Så ska det bli.
– Toppen, sa Korv-Olle.
– Då är det klart, sa Sören.
– Vadå? undrade Allis och Korv-Olle med en mun.
– Namnet så klart, sa Sören.
– Säg det då! ropade Allis.
– Kompromisspartiet, så klart, sa Sören.
Tre haksläpp rörde sig runt bordet. Det där tog ett tag att smälta. Sen bröt jublet lös och öl och vanlig korv flödade och man hurrade och skanderade ”Kompromisspartiet”.
– Vi kompromissar om allting med alla! ropade Allis. Alla ska vara med så att det blir bra.
Därmed var både partinamn och ideologi, ja själva valplattformen på plats.
I denna stund, vid Prästgårdens köksbord, skapades ett tredje och dynamiskt maktcentrum i Forssa socken.
Olle begav sig tillbaks till Korvtorget, Allis sjönk ned i skinnsoffan och såg ännu ett avsnitt om de jättelika australiska saltvattenskrokodilerna, medan Sören fortsatte att utröna Forssa IPA:s karaktär. Alla ovetande om att de just skapat historia och att ingenting skulle bli sig likt.