Ett misstag

Dom kom in på skogsvägen och där fanns ingenstans att stanna. Det fanns ingen avfart, eller utvikning eller avvikelse eller någonting, där man kunde stanna. Så dom var tvungna att köra vidare. Dom kunde ju inte backa ut. Så dom tuffade på den där lilla skogsvägen. Och så kom dom fram till ett hus, eller en gård. Och där körde dom in, och försökte hitta nånstans att backa. Dom backade i snön, och drog lite runt och försökte räta upp bilen.

Så tändes ljuset i huset. Det var ett tvåvåningshus. Brett och stort. Det tändes först i övervåningen. Sen kom det ut en karl med gevär.

– Stanna bilen! hojtade han.

Det var ju inte mycket till uppfordrande uppmaning, eftersom bilen redan hade stannat. Dom fick liksom inte loss den.

Allis vevade ned rutan.

– Kan du hjälpa oss att få loss bilen! Vi kom in på fel väg.
– Jo, det kan man säga. Ge er iväg härifrån bara! vrålade han.
– Ja, vi försöker ge oss iväg härifrån, hojtade Sören. Vi behöver få loss bilen.
– Va fan har ni här att göra!.
– Jo, ropade Allis, vi har flytt undan en galen snöskottare.
– Det var det dummaste jag har hört, vrålade han.

Han höll fortfarande geväret riktat mot dom, ett dubbelpipigt hagelgevär, en Husqvarna Briante från 1932, var han nu hade fått tag på det.

– Är det där en Husqvarna Briante -32, hojtade Sören.
– Ja, vrålade han, va fan har du med det att göra!
– Det är ett av de bästa hagelgevär, som finns. Det har en precision, som är enorm, ropade Sören.
– Ja, sa han, och det ska du skita i! Det är farsans gamla gevär.
– Jag gillar dom gevären, hojtade Sören. Jag har ett sådant själv. Jag köper gärna ditt för ett bra pris, om du hjälper oss loss.

Nu spände han båda hanarna.

– Ge er iväg, annars skjuter jag sönder eran bil!
– Men då kan vi ju inte komma härifrån, ropade Allis.

Nu kom frun ut. Hon var lite kortare och lite rundlagd. Hon såg inte vänlig ut. Och det var nog henne man skulle passa sig för. Hon hade inga vapen i händerna, och det behövde hon inte heller; hon var ett vapen i sig själv.

– Axel, röt hon, se till att få dom här jävlarna härifrån!
– Jag försöker ju, sa han. Om dom inte kommer härifrån så skjuter jag dom.
– Men då kommer dom ju inte härifrån, sa hon. Vad ska vi med två lik till? Det är nog med lik här ändå.
– Va fan ska jag göra då?
– Du får väl gå fram och prata med dom.

Hon stod där med händerna i sidorna och så väldigt beslutsam ut. Och han började se alltmer obeslutsam ut. Han släppte ned hanarna på Briante 32 och ställde ned geväret.

– Ska jag skjuta dom eller inte skjuta dom, sa han.
– Du ska inte skjuta dom, du ska skjuta dom härifrån.
– Jag försökte ju, men det gick ju inte. Dom har ju kört fast, ser du väl.
– Då får du väl dra loss dom då, sa hon.

Sen tycktes hon tröttna på situationen och ilsknade till. Kanske lynnighet, kanske dåligt ölsinne eller bara trött på Axels oförmåga.

– Hörrni, ropade hon, vad är ni för ena jävlar, som kommer hit och ska råna oss! Det kan jag bara säga: försöker ni råna oss, då kommer vi att skjuta er och råna er. Och spränga er bil i bitar. Axel har resurser till det.
– Tyst nu Sara, sa han. Vi behöver inte prata mer om det just nu.
– Ta in dom, sa hon. Ta in dom så binder vi dom!

Nu började Allis bli lite orolig, och Sören med. Vad var det för jävla pack dom hade hamnat hos.

– Vi gör så här, sa Allis, vi lägger ut dom här skivorna, som vi har under fötterna, under bakhjulen, och så drar vi loss den lite grann.
– Jag kan dra loss den med traktorn, sa Axel.
– Det gör du så fan heller, sa Sara. Du hjälper dom ingenting. Antingen skjuter vi dom direkt, eller så får dom ta sig härifrån själva.
– Och det ska jag säga, röt hon, nu går jag upp på övervåningen, och jag har älgstudsaren riktad mot er. Kommer ni ut ur bilen, då skjuter jag direkt.

Sara gick in och drog igen dörren, utan att stänga den helt och hållet. Hon ville väl ha möjlighet att rusa ut snabbt och skjuta oss. Eller skjuta sönder däcken på bilen.

– Axel, ropade Sören, det är inte alls så, att vi kom hit för att råna er. Vi vill heller inte bli rånade av er. I synnerhet som vi inte har något att bli rånade med.

Sa han och ljög. Dom hade ju flera hundra tusen i baksätet, i både sedlar och mynt, samt även små stenar.

– Vi vill bara komma härifrån.

Nu gick han fram till dom, fortfarande med geväret, och nu var det hopfällt, för att snabbt kunna spänna en hane, och sätta en jävla kulkärve i ungdomarna.

– Låt bli revolvern, sa Sören till Allis. Vi skjuter inte här. Vi ska komma härifrån bara.
– Ni jävla rånare, sa han, här kommer ni inte och rånar nå mer!
– Vi har inte varit här förr, sa Allis. Vi kom hit av misstag. Vi tog av en väg, helt för tidigt. Vi skulle egentligen bara köra in på en skogsväg, stanna bilen och sova lite, för vi ska åka långt.
– Och vart ska ni då?
– Först ska vi till Helsingborg, sen till Helsingör, och sen ska vi till Haverö, som ligger i södra Danmark, där jag har min släkt, sa hon. Där finns min släktgård och dit ska vi, till en släktsammankomst.
– Jaha, sa han, det låter inte danskt. Det ska vara Häeöe.
– Vi ska till en skola, som vi har köpt, sa Sören. I Hälsingland, tror jag. Vi är lärare och ska utbilda barnen i Norrland.

Axel visste inte vad ha skulle tro på och bestämde sig för att inte gå på några dimridåer.

– Vi gör så här. Sitt still i bilen. Sara har bössan riktad mot er. Gå inte ur. Jag skottar ned lite grus vid bakhjulen. Och så slänger jag på lite ris, och så får ni ta er upp försiktigt som fan. Har ni 4-hjulsdrift?
– Ja, det är klart, sa jag. Det är en Subaru Outback, ständig 4-hjulsdrift.
– Bra, sa han. Koppla om, så att du bara har bakhjulsdrift.
– Ja, sa Sören, vete fan hur man gör. Kör bara på 4-hjulsdrift.
– Men då lägger jag ned lite grus och ris på framhjulen också, sa Axel. Och så gasar du försiktigt, så att du kommer upp. Är ni inte ute härifrån inom 10 minuter, då skjuter vi. Vi har haft nog med rånare här.
– Har ni haft mycket rånare här? undrade Allis.
– Jaa, sa han. Det var bara för att Sara hade kvar farsans gamla hagelbössa som vi kom lyckligt undan.
– Kom dom lyckligt undan? undrade Allis.
– Det kommer inte ni heller att göra, om ni inte gör exakt som jag säger. Vi kommer att släppa lös hundarna. Och vi kommer att skjuta er till döds. Och vi kommer att gå fullständigt fria.
-Vad är det för hundar, frågade Sören.
– Det är vanliga jämthundar. Dom kommer inte att göra er något ont alls.
– Så ni har älgjakt här då?
– Vi har alls slags jakt. I synnerhet har vi jakt på rånare, tjyvar och banditer, som kommer hit. Och tror att dom kan ta sig in här och binda oss, slå oss och stjäla vårt arvegods. Och bryta sig in i kassaskåpet och stjäla allt vi har.

Han såg trött ut.

– Men det var ju inte det vi skulle göra, sa Sören. Vi skulle köra in på en avfartsväg och slumra, kanske en timme, innan vi ger oss iväg igen.
– Men det kan ni ju göra här, sa Axel. Ni kan ju slumra här en timme.
– Nu känns det inte så bra att slumra, sa Sören. Vi känner oss ganska vakna. Och vill nog helst bara komma härifrån. I synnerhet som Sara sitter där uppe i sovrumsfönstret och siktar.
– Nej, det är inget sovrumsfönster, sa han. Det är en hall däruppe. Där vi har våra vapen. Hon kanske har börjat plocka fram kalashnikoven också, så det är kanske …
– Vi, vi ser bara till att vi komma härifrån nu bara, sa Sören.

Axel hade fortfarande sitt vapen redo och gick iväg en bit.

– Öppnar ni dörren, så skjuter hon, sa han.

Dom satt kvar i bilen, och gasade lite försiktigt, mensatt faktiskt fast i en snödriva. Han kom dit med en säck och öste ut lite sand. Och så hämtade han lite granris, som man ju faktisk har i de här trakterna. Det är ju för att stänga ute ont och oknytt, och så kan man ju torka fötterna på det. Så han hämtade ris från deras förstukvist. Då tänkte Sören, att nu går det nog bra. För hämtar man ris från förstukvisten, det är ju helgat ris, och signerat och det lägger man ju för att få bort knytt och otyg, och vi var ju ett sådant där knytt och otyg. Det la han under bakhjulen. Och sen framför framhjulen.

– Låt bli revolvern, sa Sören till Allis. Släpp den!

Hon brukade ha en revolver vid låret och nu hade hon spänt på sig den igen. Varför hon skulle hålla på med en revolver begrep jag inte, men hon tyckte det var fint. Den är ju ganska klumpig. Det är bättre med en pistol. Men den gick hon alltid omkring med. Det eggade grabbarna väldigt mycket.

– Ja, vi kör nu, sa Axel. Kör lite försiktigt, så ska vi se till att ni kommer loss.

Sören gasade på lite försiktigt, och dom kom loss. Men sen var problemet, att han körde in i en annan snödriva där framme. Så då var Axel snabbt framme med ris och grus, och dom backade ut och svängde tillbaks där dom var, och på med mera ris och mera grus, och Sören gasade och rattade och så kom dom ut. Det är så med fyrhjulsdrift.

Sören blinkade höger och vänster, och så drog dom iväg.

– Fy fan, vilken jävla tur, sa Allis. Vad hade vi här inne att göra?
– Vilket jävla misstag, sa Sören.

Allis lutade sig lite mot honom, och hennes hår föll ned mot armen, där han just la in en växel.

– Är man ett misstag, så gör man misstag, viskade hon.
– Jag är inte bara ett misstag, sa han.
– Nej, sa hon, du fick ju med mig.
– Men det här med Häverö och Danmark var väl ett jävla misstag, menade Sören.
– Ja, sa Allis, det är därför vi är på väg till Norrlands inland.
– Vadå, har du ett gods i Danmark? Släktgods.
– Ja, och som jag ska ta  hand om och det är därför jag hamnade på ön med dig och på den här resan med dig. Jag gör det inte, så är det med den saken, och nu glömmer vi det och fokuserar på vägen. Sa Allis.

Men Sören kunde inte helt glömma tanken på ett danskt släktgods och tyngden på dess dörrar, som säkert var av ek och ekade i stora salar, fyllda med gamla antikviteter som ingen begrep värdet på. Hans kärlek till Allis växte inåt och det hade han ingenting för.

– Kul det där med att undervisa Norrlands barn, sa Allis. Verkligen fyndigt. Tänk om det blir så.
– Glöm det sa Sören, så ska jag glömma Häverö gods, med parker och jaktmarker.

Men då hade Allis redan slumrat till, som så lätt händer med kombinationen konjak och mordhot.

• ← På vinterväg till Norrland
• Hos polisen →