På vinterväg till Norrland
Dom kanske sitter och bajsar?
Det var ju inte Allis fel att dom körde i diket. Förutom på det sättet att det var hon som körde. Men att det var hon som körde i diket och inte Sören, det kan man säga var hans fel. Om man ska se det rent moraliskt. Ur en genusaspekt var det ju helt och hållet hennes fel, eftersom det var hon som körde. Att han övertalade henne att köra, kan ju inte ur ett genusperspektiv anses vara giltigt, om det inte var så att han ur en slags kontextuell övermakt tvingade henne att köra.
Det kan man ju säga att det var. Sören hade 38 graders feber och så hade dom, eller han, kört i 20 mil, och så var han tvungen att svänga in mot vägkanten och säga att han måste ta tempen igen. Och det visade sig att det var 38,3. Han hade drabbats av nån slags influensa.
– Nu får du köra, sa Sören. Det är inte lämpligt att jag kör, som har så hög feber och är så uttröttad. När vi nu kommer in på de här slingriga vägarna i Hälsingland.
Då tog hon tempen också. Då visade det sig att även hon hade 38,3 i feber.
– Ja, sa Sören, ska vi gå ut och lägga oss i snön och se om vi svalnar av, eller ska vi köra. Ska vi köra 20 mil åt gången i feber, så får man väl stanna till när man känner att man börjar bli lite för trött, eller för febrig och inte ser vägen?
– Det är för sent att stanna Sören, sa hon, när man inte ser vägen längre. Man ska stanna innan man inte ser vägen. För om man stannar när man inte ser vägen vet man inte var man stannar. Du måste ha förstånd även om du har 38 graders feber.
– Ja, men min feber är viktigare än din, sa han, för jag har kört i 20 mil, och dessutom är det jag som kan den här bilen. Och nu känner jag att jag inte kan köra optimalt och som bilen kräver. Eller om man så vill – förtjänar.
– OK, sa Allis, jag kan väl köra en bit då. Men jag känner mig ganska snurrig.
– Är du säker på att du bara har 38,3 i feber?
– Nej, sa Allis, jag tog inte tempen, jag tog bara din temp.
– Men snälla, sa Sören, varför tog du inte tempen på riktigt?
– Jag tycker inte om att hålla på med temp och sånt där. Vi kör några mil, och så säger jag till dig när det är dags att byta om.
Dom hade antagligen drabbats av samma åkomma bägge två. Det var alltså inte åksjuka, även om dom var väldigt sjuka när dom åkte, om uttrycket tillåts. Det var en slags influensa, som gick här i trakten, som kallades fluginfluensan. Av någon märklig anledning, eftersom det inte fanns några flugor vakna och aktiva under vintern. Kanske det var för att influensan flög mellan människor. Bara man talade med varann blev man infekterad och sjuk. Och då ska man inte tala om hur sjuk man blev om man satt ned och delade på exempelvis ett bröd, eller hade samlag i samma säng, kanske i timmar, eller satt och åt frukost, bröt bröd och allt annat slags social umgänge. Den här fluginfluensan fulltständigt ödelade hela landsändar, mer eller mindre.
När dom äntligen körde av vägen i diket, mådde Sören ganska bra när han vaknade upp, efter att ha intagit några Alvedon och dessutom några Ipren, för säkerhets skull, eftersom han inte visste vilken tablettsort han var allergisk emot. Allis sov. Dom satt där i sina bilbälten i den lutande bilen, som gled lite grann nedåt.
Vad man kunde se, när man tittade ut genom fönstret, så det var ju skog, så det var ingen risk att dom skulle falla ned i något stort djup eller nåt sånt. Det var mest en fråga om att kunna spänna loss säkerhetsbältet, och då tänkte Sören på sitt säkerhetsbälte. Det var bäst att Allis satt kvar i sitt. Så för att kunna spänna av det, när det nu var så här spänt, då måste man sätta upp fötterna mot dörren eller mot panelen, och pressa så att trycket släppte, och så fick man loss säkerhetsbältet. Och då kunde han nästan inte få upp dörren. Så då kunde man ju fråga sig vad det över huvud taget var för mening med att lossa på säkerhetsbältet.
Meningen uppenbarade sig rätt snart: man kunde krypa upp på Allis. Det är något Sören alltid har uppskattat och ägnat sig åt med stor frenesi, i synnerhet förr i tiden, kanske försummat något på senare tid. Men nu kändes det på ett annat sätt. Det var detta uppkrypande på Allis som var räddningen för hans och hennes liv.
Väl uppkrupen på Allis, som sov så lugnt och fint, så han väckte henne inte. Han bara kröp över henne på hennes sida, öppnade dörren, steg ut och andades den friska luften. Tänk att norrländsk frisk luft kan smaka så gott. När man har setat inklämd i en bil, låt vara att det är en fyrhjulsdriven Subaru Outback, som har allt vad en människa kan behöva på vägen, men när man väl har kommit av vägen, med denna Subaru Outback, och sitter där i en snödriva i ett dike, och att få komma ut ur bilen och få andas den friska norrländska luften. Sören kvicknade till. Och han blev frisk från den där fluginfluensan.
Sören kopplade loss Allis från de skyddande säkerhetsbältena – det var fyrpunktsbälten. De var ganska komplicerade att ta sig ur, men lätta att sätta sig i. Så han lyckades efter fem, eller i alla fall några, minuter få loss henne. Det här var ju rallybälten, så de fungerade väldigt bra när man krockade, men som sagt, att hantera och ta sig ur, i synnerhet när man bara kört ned i ett dike, var en annan sak.
Efter ett tag fick han ut henne i alla fall och la henne i en snödriva. Sören tänkte att om hon nu hade feber och var så här infekterad, så är det bra att kyla ned sig lite. Han la henne för säkerhets skull på rygg, i en snödriva. Och så fick han upp hennes smartphone. Sören hade ju också en telefon, men inte så smart – det är en vanlig sån där Sony-Windows. Men hennes var en Apple Iphone, så han klickade på den och ringde, och lyckades då ringa till sig själv.
När han hörde att det ringde i sin Sony Ericson med Windows, så svarade han och hörde sig själv ropa att vi är i nöd, vi har kört av vägen och har hög feber. Då förstod han att dom måste hjälpa sig själva ur det här. Hur smart en telefon än är, så kan den aldrig vara mera smart än man är själv. Han stängde av hennes telefon, eller la i alla fall tillbaks den där han hade tagit den, i hennes ficka. Så la han lite snö på hennes panna. Det där började ge effekt. Hon kvicknade till lite, så han la lite mera snö på hennes panna, och då kvicknade hon till ännu mera. Så kysste han henne. Sören hade nog kysst henne för lite på sista tiden, och hon kysste tillbaks. Och där låg dom i snödrivan vid den kapsejsade bilen och kysste varandra, och dom kysste varandra mer och mer.
– Hur är det med febern, sa han.
– Febern har ökat, sa hon. Klä av mig!
Han gjorde det. Det tog sin lilla tid. Det var ju mycket kläder, med konstiga blixtlås och spännen, men han lyckades till slut få av henne kläderna. Och sen skulle han klä av sig själv också, tyckte hon. Eftersom dom hade feber, skulle dom vara lika avklädda bägge två, och lägga sig i snön, och sen skulle dom ligga med varandra i snön, och då skulle dom bli friska.
Det tog en helvetes massa möda, han blev alldeles svettig av det där med kläderna, så det var riktigt skönt att komma ned i den där kalla snön i snödrivan bredvid bilen. Där älskade dom. Kanske bättre än dom nånsin hade gjort förr. Kanske dom tänkte att det här var sista gången, innan vi går under. Innan miljökatastrofen slår till, innan vi blir för gamla, innan influensan tar död på oss eller vad det nu kan vara som kan hota oss. Så där älskade dom i snön och snön smälte och blev till vatten. Och då drack dom av det där vattnet. Så satt dom där nakna i snön.
Sen lyckades han få fram sin termometer, den stod fortfarande på 38,3. Sören har alltid med sig en febertermometer. Bland annat. Han har plåster också, och salva och bandage. Han är välutrustad på den punkten. Så tog dom tempen. Då gjorde dom det i ändan för säkerhets skull. Det tyckte hon var ganska roligt. Sen tog hon termometern i ändan på honom, och det tyckte hon var ännu roligare. Det visade sig att dom hade 37,3.
– Men vi är ju botade, sa Allis. Nu har vi ju normal temperatur.
– Ja, sa Sören, och jag fryser utav helvete.
Så dom började bylsa på sig, så gott dom kunde. Det blev väl ibland så att hans plagg hamnade på Allis kropp och hennes plagg på hans kropp, men dom bylsade i alla fall på sig och ytterkläderna var i stort sett deras egna.
– Jaha, sa dom och satte sig ner.
– Ska vi ta en liten konjak? sa Allis. Jag har lite konjak i handsfacket.
– Ja, sa Sören. Men vad är det för sort!
– Det är svart Renault naturligtvis, sa Allis. Vad trodde du?
– Jaså är det där den tagit vägen, sa han, den sista svarta Renaulten av smuggelspriten.
-Ja det är klart att jag lägger den på den viktigaste platsen som finns, utifall det blir nöd. Du har ju sålt ut så mycket av vår konjak, så det är rent fördärvligt.
– Så illa är det inte, sa Sören. Jag har ju sparat några kartonger och även lådor med konjak. Kommer med posten.
– Här är i alla fall den sista svarta Renaulten, som inte är inpaketerad i hemliga lådor. Ska vi ta lite konjak nu och försöka få upp den här förbannade bilen.
– Jag vet hur vi gör, sa Allis. Du har en massa rep i bilen, eller hur? Det brukar du ha.
– Ja, sa Sören, om det finns nån som har en massa rep i bilen så är det jag. Jag har rep av alla möjliga kvaliteter, längder och sorter.
– Nu behöver vi alla dessa längder och sorter. Vi gör så här, sa Allis. Ser du där två björkarna där borta? Hon pekade på två trän på andra sidan av vägen. Vi drar ett rep runt dom och så lindar vi rep runt framhjulen på bilen och så ser vi till att de här repen samlas runt framhjulen och så kommer vi att ta oss ur det här diket. Vi vinschar oss ut med egen kraft. Både framhjul och bakhjul driver på eftersom det är en fyrhjulsdriven bil.
– Med ständig fyrhjulsdrift och boxermotor, sa Sören.
Allis tittade på honom på ett särskilt sätt, som han kände igen, men han var inte säker på varifrån eller om det var uppskattning, kärlek eller något annat i hennes blick.
– Allt du ska tänka på det är att hålla ratten rak, sa Allis. Och det är vad jag ska visa dig. Jag står mittemellan repen och visar dig hur du ska hålla ratten rak, så att hjulen går rakt upp mot repen som jag nu lägger ut.
Allis gick ut och kopplade rep, hämtade rep och kopplade ihop dem, så att dom fick ett jättelångt snöre runt två björkars stammar på andra sidan vägen. Sören fick igång bilen naturligtvis och Allis stod och visade hur han skulle svänga så att han inte rattade fel, utan verkligen laddade upp repen runt framhjulen och bilen drogs upp.
Man kan väl säga att det tog en stund. Sören lyckades dratta av repen både en och två gånger. Men det fina i kråksången var, att för varje gång kom bilen upp ur diket en liten bit och ut ur snödrivan. Och så lyckades dom till slut, med gemensamma ansträngningar och bilens krafter, få upp framhjulen på vägen, småningom fick dom upp hela åbäket. Dom plockade upp sina rep, satte sig i bilen och intog en slurk kaffe och en slurk konjak.
– Ja du Allis, sa Sören, när dom satt där i baksätet på bilen och han tänkte att dom skulle slumra till lite. Det här gjorde du bra! Hur kunde du i all världen fundera ut en sån genial lösning att vinscha sig själv upp ur ett dike med hjälp av rep på framhjulen?
– Jo, jag har sett en film, sa Allis. Jag tror det var Jurassic Park, där någon försökte hissa upp en jeep, och det förstod jag ju att det skulle inte gå eftersom det kom raptors och vinschen var helt fel satt. Eller om det var en australiensisk film kanske, där någon skulle vinscha upp en jeep. Därifrån fick jag idén, men att använda rep mot framhjul, ja se det var min egen uppfinning.
– Ja, det var genialt, sa Sören. Ska vi försöka ta oss vidare nu eller tycker du att vi ska sova precis där vi är?
– Vi kan väl ta oss vidare, sa Allis, jag är ganska trött på det här stället. Du får köra! Nu har jag 38,3 i feber igen, och du är utvilad och frisk och fräsch och du är van vid gaspedalen, så kör på!
Det var då dom såg ljuset. Lysena från snöskottningslastbilen som närmade sig fruktansvärt fort.
– Kör utav helvete! sa Allis.
Och dom körde och dom hade inte en chans. Vägkanterna var täckta av snövallar. Sören satte på helljuset och blinkade, men det blinkade inte tillbaks. Dom blev tvungna att ta av så fort dom kunde, och hittade en liten avtagsväg och sladdade in medan snöskottningslastbilen dånade förbi alldeles bakom dom. Just då var dom lite glada men sen blev dom inte det.