Friskolan etableras kommunalt
Nyheten om invandrarlärarna och deras nya pedagogik i den gamla byskolan spreds med vindens hastighet över Kyrklandet och Övrenedre samhälle. Dan därpå var alla nyfikna på nykomlingarna och barn i alla åldrar tjatade om att få börja i nygamla byskolan.
Det bör påpekas att byskvallret var den snabbaste och effektivaste kommunikationskanalen som tänkas kunde, i synnerhet som uppkopplingen mot internet och mobilmasterna var skakig. Dessutom tenderade nyheterna att utvecklas och bli allt bättre under överföringsprocessen.
I kommunfullmäktige visade det sig svårare än väntat för StorGustav att få igenom särskilda anslag till Allis och Sörens lärargärning. Vänsterpartisten yrkade avslag och föll ut i förklenande omdömen om friskolor och privatiseringar i allmänhet. Värre var att liknande tankegångar mullrade i den socialdemokratiska majoriteten. Några menade att det var fel att alls ta skolan i drift och att det vore bättre att låta den stå tyst och tillbommad. Andra framhöll att det var olyckligt att skolan blev såld till invandrare, som antagligen hade avsikter. Flertalet mumlade om att det var fel och en tragedi att det etablerats en privat friskola i deras kommun.
Den förtryckta borgerliga minoriteten fnissade och skrapade med stolarna.
– Jag håller med er, sa StorGustav. Det är en tragedi, ett otyg och ett oskick att vi fått en sån här nyliberal privatskola som smutsar ned vår kommun, så att våra kämpande förfäder skäms över oss och roterar i sina gravar!
När StorGustav på detta sätt tagit täten i fördömandet av den nya skolan och till och med överträffade vänsterpartisten i avståndstagande, var det bara för partikamraterna att följa med. Det var ett urgammalt knep och alla var vana vid det.
– Enda förmildrande omständigheten är att skolfan ligger norr om älven, i Kyrklandet och inte i Övrenedre. Och att skolan drivs av ett idealistiskt lärarkollektiv, som har radikala ideer om skolan och att alla älskar eller i alla fall uppskattar deras revolutionerande socialistiska pedagogik. Men ändå, ett otyg …
StorGustav tystnade och tittade upp i taket och tog sig om hakan och vankade lite av och an, uppenbarligen ett rov för stridiga känslor och intellektuell vånda. Till slut stannade han till och vände sig till sina andäktigt stillatigande partikamrater. Därefter deklamerade och deklarerade han med lika delar eftertanke och eftertryck:
– Kamrater! Vi måste nog se dialektiskt på denna problematik, som drabbat oss! En privatskola som vi ger kommunala anslag och där vi via skolnämnden och dess ordförande har inflytande och makt över lärarkåren och dikterar kursplaner och ställer och styr, är inget mindre än en – obönhörlig historisk syntes, en förhöjning och utslätning av diametrala motsatser till en högre nivå, som vi inte riktigt kan fatta i förstone utan att falla i farstun. Vi ska styra privatskolans verksamhet, och dom ska stå för kulorna!
Eftersom den marxistiskt skolade kommunstyrelsens tillika skolnämndens och otaliga andra styrelsers och nämnders ordförande, uttryckte saken på det sättet, fann man sig i den nya ordningen och började även gilla den.
– Nya fläktar fläkta bäst, som någon sa.
Fullmäktige biföll förslaget om anslag till Forssa friskola. Vänsterpartisten Busche reserverade sig och den borgerliga minoriteten fnissade och nickade åt varandra; man vågade inte klappa i händerna av rädsla för att StorGustav och sossarna skulle riva upp beslutet som ren bestraffning.
För att hantera pengaflödet till skolan startade Sören redan dag tre ett aktiebolag, och registrerade den gamla byskolan som Forssa friskola. Det var ett riskkapitalbolag, eftersom kapitalbildningen var riskfri.
När själva kommunfullmäktige på detta sätt välsignat Allis och Sörens friskola släppte alla spärrar och skolklass efter skolklass började anmäla sig som sökande till friskolan. Skolpengarna började strömma in. Grundskolerektorerna vred sina händer, men med kommunfullmäktiges beslut och StorGustavs beskydd var det bara att gilla läget.
Med anstormningen av elever måste lärarkollegiet i samråd med StorGustav begränsa friskolans undervisning till de två kurserna i samhällskunskap och geografi med allmän språklära, medan de kommunala grundskolorna även fortsättningsvis tog hand om svenska och den svenska litteraturen, engelska och matematik. Allis beklagade denna utveckling, hon hade mycket att bidra med inom svensk litteratur, men både Sören och StorGustav och bakom honom utbildningsnämnden, var stenhårda med att alla Övrenedres elever skulle få samma förmåner i utbildningshänseende som Kyrklandets ungar.
Jämlikhet och inga privilegier var centrala värden i Övrenedre kommun.